Till kategorin poeter som är bra på olika saker hör Mattias Alkberg defintivt till dem som är bra på boktitlar. Han debuterade med Separerade ägg – helt oförglömligt. Han har också gett ut Era svin. Nu utkommer ännu en bok med en lysande titel: Tidiga Exploited. Det är del två i en planerad trilogi, där förra boken som kom för exakt ett år sedan hette Med rätt att dö. Ja, ni ser.
På det tidiga 80-talet var The Exploited ett brutalt punkband, som rönte vissa framgångar. Jag hade klasskompisar som lyssnade på dem, så jag är inte helt obekant med deras råa version av punk, som vad jag minns kallades Oi! När jag nu försöker lyssna på något från deras första skivor är det med nästan totalt ointresse, något som inte gör något intryck alls.
Men Mattias Alkberg, som sannerligen inte är främmande för att spela punk på sina soloskivor, ger inte heller Exploited någon framträdande roll i den framställning som dikterna skapar. Snarare blir de en markör, där de tillsammans med det likartade bandet Discharge blir en slags hälsning till ett förflutet som verkligen inte längre finns. Det är svårt att peka på exakt när det hände, men jag tänkte länge om vår så kallade samtid att den – med undantag för typ internet – inte skilde sig så värst mycket från till exempel det tidiga 80-talet, när tidiga Exploited ändå var något man kände till som tonåring.
Med rätt att dö satte fingret på den förändringen, hur en allt mer framträdande cynism och likgiltighet har tagit plats i oss. Gjort oss till mindre solidariska människor. Tidiga Exploited fortsätter den ambitionen, när Alkberg med sedvanlig estetik tar sig an den politiska dikten. Han har tydlig vänsterinriktning, och frasen ”Krossa kapitalismen” har följt med som slagord från förra boken. Så här presenteras målsättningen: ”Det är den här boken som heter Tidiga Exploited som ser ut som boken innan. Det är boken innan som ser ut som den här. Ingen är uppföljare eller föregångare, ingen är samma eller likadan. De liknar inte varandra.”
Att han så medvetet vill vara lite hipp som happ kan man störa sig på, att man vill efterfråga viss stringens. Fast det uppsluppna och ogarderade ingår i kontraktet när man läser den här poeten. Dikten ”Fejs” illustrerar något av denna nonchalans:
Så fort jag ser ett
gammalt fejs i ny miljö
är det ett nytt fejs.
Så fort jag skriver fejs
är det inte längre en dikt.
Och jag är fri.
Eller förlorad.
Så är det ofta. När allt kan ändras går inget att ta på allvar. Eller allt. Alkbergs korta utfall möter sin motsats, en paradox som vrider om och förändrar alla förutsättningar. Men det är en nonchalans som ändå får oss att konfrontera det obekväma i oss själva, i sina ihärdiga anrop och kravställande på större ansvar.
Vi som läser poesi har också vant oss vid dess variationsrikedom. De olika teknikerna befrämjar de egna tankarna, som tvingas in i mer flexibla system. Alkbergs bidrag till denna mångfald är en förkrossande konsekvent politisk dikt om girigheten, om cynismen, om språket, om barndomen, om ungdomen, om allt som gått förlorat och allt som går förlorat. Hos honom finns en grundmurad skepis mot allt. Hans poetik är lojal med det emfatiska nejet. Han bevisar hur nutidsspråket finns till för att passivisera oss, att vi har fått ett samhälle som inte älskar oss, att alla bedyranden om motsatsen fallerar.
Ibland är han pueril, ibland är han briljant. Kanske lite som vi andra är för det mesta, i våra försök att ta oss igenom den här tiden som ändå har förändrats och har förändrat oss. Men oavsett hans ojämnhet – något som till viss del också vidlåder hans musikaliska gärning – är det en produktivitet som är så vital att jag ändå baxnar inför hur bra det mesta är. Så är hans grundförutsättning att visa vår mänsklighet, i all vårt trams och i all vårt allvar. Här gestaltas ett liv, i dess olika aspekter.
Improvisationen är en farlig väg att gå, och Alkberg kan ibland tappa tråden. Han saknar en Plan B, eller om han har en så ser den aldrig ut som de tänkbara lösningar vi andra har. Det här är något som borde stå på hans gravsten: ”Så här såg inte min Plan B ut!” Men i och med att han saknar en Plan B måste han utmana sig själv hela tiden, i en kompromisslös estetik som bärs av sin bära eller brista-attityd.
Klasskampen är ingen fredlig business. I dikterna märks våldsdrömmar som säkert skrämmer Moderater. Men de kan också behöva fundera på varför deras rovdrift väcker sådan frustration och ilska. Alkberg slungar ut sina fraser som projektiler. Det är en anklagelseakt, och han är både sin egen och allas, med en röst som både lämpar sig för solosång och körsång. Han blir heller aldrig privat, eller så är han alltid privat.
Våldet finns där, så som det finns hos oss, men Alkberg är konstruktiv i sin analys av dess orsaker och dess verkan: ”Att det inte finns någon framtid är inte bara ett ställningstagande, det är ett faktum, det skär som vetenskapens rakknivar genom tid och rum och kropp, det finns ingen framtid, bara slamsor, bortskurna rester.”
Mattias Alkberg är om något en ostoppbar kraft. Även när han i sina dikter är abstrakt, när han uppehåller sig i idévärlden, är han närvarande med sin påtagliga fysiska närvaro. Hans dikter konstaterar saker, men de nöjer sig inte med att klaga: han har konstruktiva förslag på förändring, på förbättring. Så blir han också en optimist i sin samhällsskildring, hur mycket han än visar var samhället brister. Den här boken är en konkret manifestation av detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar