Första säsongen av tv-serien The Handmaid’s Tale började sändas bara månader efter att Donald Trump installerats som president i USA. De inblandade har meddelat att den serie de spelade in fick en helt ny relevans med den nytillträdde presidenten. Samma höst briserade #metoo, och det kulturella klimat vi har levt i de senaste åren har varit idealiskt för just den här konsekvent feministiska serien, som bygger på Margaret Atwoods roman från 1985.
När nu fjärde säsongen går i mål med onsdagens tionde avsnitt kan det vara dags att summera utvecklingen så här långt (en femte säsong har redan bekräftats). Medan första säsongen slaviskt följde Atwoods roman har fortsättningen varit helt utan inblandning från författaren. I en intervju med Time nyligen sa hon att det enda ultimatumet hon hade ställt var att de inte fick göra sig av med karaktären Lydia.
Medan det ofta hävdas att boken alltid är bättre än filmen kan det finnas anledning att här revidera uppfattningen. Jag tycker första säsongen av The Handmaid’s Tale står sig mer än väl i jämförelse med romanen. Bland annat i kraft av en annan och mer beständig resonansbotten. På 80-talet var Atwoods intentioner att varna för kalla krigets konsekvenser (hon skrev romanen i Västberlin), medan 2000-talet har betonat religionen och fundamentalismen. Det våldspatriarkat som Gilead representerar har getts en än mer framträdande roll i serien, och den typ av könsstereotyp konservatism som Trump-eran förespråkade speglas ypperligt genom varje säsong.
Den fjärde säsongen behöver inte spoilas här, men den mest spännande utvecklingen förblir Junes arbete med den PTSD som hon tvingats leva med. Personer i hennes omgivning uppmanar till försoning: själv väljer hon hämnden, sammanbitet gestaltad i ständiga inzoomningar mot skådespelaren Elizabeth Moss ansikte. En metod vars frekvens har kritiserats, liksom att serien är för pessimistisk och för överdrivet mörk i sin världsbild.
Men inzoomningarna fyller en dramaturgisk funktion, i att ge tittaren möjlighet att återvända till de fasor June har upplevt. De ger oss också chansen att bli delaktiga i hennes motstridiga känslor. Bara för att vi har lärt oss att vända andra kinden till betyder det inte att det är en enkel lärosats, när vi inbillar oss att det känns bättre att slå tillbaka. (Det kanske det gör – men bara för stunden.)
Just denna delaktighet hör till det unika med The Handmaid’s Tale. Junes utveckling har fört henne till en position som mer maskinell än mänsklig. Som sådan påminner hon en hel del om den konventionella actionhjälten på film, så som han formades på 80-talet av Rambo och John McClane i Die Hard-filmerna. Eller för den delen den tyste hämnaren i västernfilmer från tidigare snitt, ofta gestaltad av Clint Eastwood.
Med den skillnaden att det för June inte är frågan om att robotlikt skipa en rättvisa baserad på öga för öga. För henne blir det ett dilemma, som vi följer tack vare Elizabeth Moss skådespelarkonst som så utomordentligt förmedlar den svåra balansgången mellan att hämnas och förlåta. En nyckelreplik i den fjärde säsongen är hennes retoriska fråga: ”Varför får vi inte vara så rasande som vi känner oss?”
Därmed blir serien mer utmanande än dess kritiker ger den erkännande för. Den omfattar den etiska frågan om hur vi ska bibehålla vår godhet utan att utnyttjas som dörrmattor av destruktiva krafter i vår omgivning. Dess klangbotten må vara mörk, men denna svärta behövs i en värld som i allt högre utsträckning håller på att acceptera totalitära krafter.
Att The Handmaid’s Tale är en dystopi är en sanning bara för somliga av oss. För somliga är det en utopi. I romanen blir Junes finansiella rättigheter spärrade, och hon spekulerar om hennes make Luke kanske i hemlighet tycker det är rätt så skönt att vara den med makten, att ha det som det var förr. Vi ska inte glömma att en inte oansenlig del av mänskligheten drömmer sig tillbaka till denna tid, då mannen bestämde allt. Om inte det motiverar pessimism vet jag inte vad som gör det.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/6 2021)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar