Erik Bergqvist är en av dessa poeter som verkar i skymundan. Han har gett ut sex diktsamlingar, fått några priser, men inte erhållit något större genomslag. Likaledes med den musik han ger ut under namnet Scatter, som har 9 lyssningar per månad på spotify: hans senaste EP ”Disappear” förtjänar mer än så.
Nu utkommer hans sjunde diktsamling , nu på Nirstedt/Litteratur, efter att tidigare ha huserat på Ruin och Bonniers, och det är igenkännbart. Bergqvist skriver en diskret slags poesi, som inte larmar och gör sig till. Det han sysslar med är en slags katalogisering av den tingliga världen, så Tingens instanser är en logisk titel som utvecklar och driver vidare hans poetik.
Det är tingen som ska benämnas, och Bergqvist gör det med pedantisk noggrannhet. Man kan tycka att det är en typisk killgrej, att samla in kunskapen och agera kalenderbitare, men ambitionen sträcker sig längre än till pojkrummets nörderi. Här ska ett nu skrivas fram, utifrån naturen och staden som inte lika mycket motpoler som samverkande – instanser. De binds ihop, och i stället för att nöja sig med att passivt betrakta ska också det mänskliga inkluderas i dikterna.
Här finns en viss förkärlek för esoteriska glosor, och det är väl också en killgrej, att sträcka sig efter de svåraste orden i de svåraste ordlistorna. Men det abstrakta innehållet förankras i ett mänskligt perspektiv, en berättelse som löper genom dikterna. Ibland kan det slå över i det tramsiga (är det också en killgrej?), som när själar förväxlas med sälar. Det kan också bli ganska förbryllande:
också inuti fenomenen
skallrar schismen. färger anländer
försenade. bakfulla. andas med gälar.
i metron absurda masker. och din egen
dags rörelser hopträngda i ett groteskt
anagram till roman om tröttheten.
Nej, jag är kanske inte helt ense med rader som dessa (speciellt de sista raderna ter sig lite sökta), men det är poesi, och det som förbryllar kan vara konstruktivt och konstfullt. Någon enstaka gång kan jag önska att Bergqvist skulle hålla igen med det filosofisiska stoffet. Den som letar efter Platon och Spinoza behöver inte leta länge. Den sapfiska strofen som legat i svensk träda sedan Tranströmers tidiga dikter kan också glädja sig åt det fyndet i denna bok
Men samtidigt: medan jag längtar efter dynamik upptäcker jag att den finns här, i hur följsamt Bergqvist tar sig an sitt material, men att den kan vara för medvetet placerad. Det ska inte förnekas att variation finns, i hur den språkliga flyktigheten möter känslomässig pregnans. I stället för den slitna jämförelsen med Tranströmer, som Bergqvist nog tröttnat på, kan man se hur dessa dikter befinner sig i Magnus William-Olssons tradition, språkligt sköra dikter som förmedlar ett tungt och starkt innehåll. Även här finns ett behov av det utopiska som en utväg ur det trasiga.
I bokens näst sista dikt, den längre ”Coda: gnistregn, avfall” ger olika citat resonans åt dikten, däribland en strof från Kate Bush. Paradoxalt nog blir denna dikt mer originell och självständig. Här blir rösten mer självbärande, och det finns gott om suggestiva enskildheter, som den kufiska raden ”inspelad snö”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar