Typiskt nog stängde stadsbiblioteket precis när jag bestämde mig för att reservera deras magasinerade exemplar av Elvin Enqvists roman Spårsnö, efter att ha läst Erik Jonssons entusiastiska omläsning i nya numret av Provins. Han ser novellsamlingen som en samisk Southern Gothic, en egen variant av något som också verkar kunna kallas samisk noir. I numret, med Arktis som sammanhållande tema, kan man också läsa Heidi Hanssons initierade essä om norrut som något man åker till för att dö, alltså Arktis som mordplats i romaner av bland annat Stina Jackson, men också i mången översatt litteratur.
Ja, man får också lära sig tolv samiska ord för snö, däribland ”vuehtie”, som betyder just spårsnö. Det berättar Lyckselebon och översättaren Johan Sandberg McGuinn. Tack vare hans insats finns i numret flera poeter från Alaska, Grönland, Kanada och Kautokeino. Likväl som samisk konst av Outi Pieski, som arbetar i flera olika material och skapar helgjutna illustrationer av öden som görs begripliga och närvarande.
Utsökt formgiven är Provins alltid inbjudande och pålitlig. Redan här flaggar för ett lovande nästa nummer om Áillohaš, alltså Nils-Aslak Valkepää. Årets fyra nummer har förstärkt Provins position som en av de viktigaste litterära tidskrifterna, trots eller tack vare sitt fokus på den utkant som inte enbart men mestadels rör det nordliga. Varje nummer är ett styrkebevis.
Så är det också med Lyrikvännen, som under sitt första år med nytt redaktörskap tyvärr också verkar stanna vid fyra nummer – låt vara att de avrundar med ett dubbelnummer, med Yolanda Aurora Bohm Ramirez som gästredaktör. Det blir ett digert temanummer om scenpoesi.
Inte vet jag om det är slarv eller en eftergift åt scenpoesins mindre neurotiska förhållande till skrivregler, men förordets utfästelse att numret är ”fyllt till bredden” kanske syftar på mångfalden mer än uttrycket ”till brädden”? Det finns tråkigt nog fortfarande en vallgrav mellan utövare av scenpoesi och konventionella poeter (bokformspoeter), trots att vissa av de större förlagen, i första hand Norstedts, Brombergs och Natur & Kultur, har gett ut flera av de poeter som ingår i det stall som representeras här.
Utöver uppfriskande hätska artiklar av bland andra Nino Mick är materialet till största del dikter, som växlar mellan Mariama Jobes essäliknande dikt och Hedvig Bjerneds strofiska dikter. Så som den svenska diktsamlingen betett sig i bokform under 2000-talet är det inte så stor skillnad som påskinas. Det är skevt ojämnt och charmigt. När jag någon gång muttrar ”det här håller ju inte” går jag väl i fällan som Agnes Török lägger upp i sin essä, att förstockade kritiker inte förstår sig på den här litterära formen. Det kan mycket väl vara så, eller att jag skulle ha uppskattat till exempel svenska mästaren Andra Anna mer om dikterna hade framförts på scen.
Kanske man hellre bör se det som att scenpoesi och bokpoesi kunde livnära sig på varandra, i stället för att mata den fejd som nu verkar råda. Inte heller är jag säker på att scenpoeterna lider av sitt underläge. De har den publik som etablerade och kritikerhyllade poeter oftast bara kan drömma om. Det finns också risk för underskattning från båda hållen, och i slutändan har dessa utövare nog mer gemensamt än de föreställer sig.
20TAL har också utkommit med ett nytt nummer, blott det andra för i år. Det är ett fint och kärleksfullt nummer som ägnas åt Anne-Marie Berglund, som dog i mars i år, och vars författarskap belyses utifrån olika temperament. Så skriver Eva Ström om hennes lyrik, Jonas Ellerström om hennes konstverk, Anneli Jordahl om hennes förhållande till klassfrågor. Det är väldigt fina texter, som belyser olika aspekter av denna förbisedda författare och borde genast vägleda nya läsare till henne.
Men främst skriver Kristoffer Leandoer noggrant om Berglunds egenart. Frågan är om någon kritiker har lika stark formkurva. Här skriver han med exakthet om hennes position som solitär: ”Hon gör sig på ett beundransvärt sätt oanvändbar.” Leandoers sätt att resonera, ömsom ödmjukt försiktigt, ömsom övertygande självsäkert, är vägvinnande.
Det finns också några få exempel på vad som gör Berglund just så speciell, och som också var mitt intryck när jag läste henne en het sommar, dessa avvikande böcker som finns kvar i ens medvetande mer som sinnesstämningar än som summeringar av innehåll och vad det ”handlar om”. Helt enkelt glimrande prosastycken och dikter som inte vill lägga sig till rätta och uppföra sig:
Jag har hittat fram, det tog mig
femtioåtta år.
På dagen sover jag.
När det blir natt tänker jag mig livet.
Vi kommer aldrig fram till någon
glänta.
Skogen är mörk från början
till slut.
Sjöarna finns för att människor
ska drunkna i dem.
Bergen finns för att människorna
ska streta sig uppför, sen falla.
De här dikterna lever starkt fortfarande, och pryder sin plats när de sätts i samband med nyöversatta dikter av Louise Glück i detta nummer. Så finns även en debutant, Rebecca Sand, vars psykosdikter bådar gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar