Den liknar en Bibel. Hyperproduktiva Mattias Alkbergs nya diktsamling Med rätt att dö har vinröd eller blodröd färg på omslaget, med hudliknande struktur. Det indikerar det starka fokus på det mänskliga som blivit den här artistens och poetens signum, genom en lång snirklig rad böcker och skivor i allehanda konstellationer. Han debuterade 1992 både som poet och som medlem i Bear Quartet, och har sedan dess gett ut oräkneliga skivor och sju diktsamlingar.
Med rätt att dö kan ge associationer till James Bond, eller om det är en felläsning. Med rätt att döda, heter den väl, filmen som jag kom att tänka på? Det är en typisk felläsning, som på något sätt summerar Alkbergs estetik, som kan te sig nonchalant och lite hädisk. En dödsmedvetenhet har ju också smugit sig in i hans senare skivor, och likaså har gränsen mellan poesin och sångtexterna luckrats upp. På gott och ont: skivproduktionen är så omfattande att den inrymmer en del bottennapp och när han nu ger ut 124 dikter – varav de flesta följer prosans form – är några av dem lite för löjliga.
När han är i bästa slag är han å andra sidan smått oslagbar, och har formtoppat med några av sina senaste skivor – sålunda hör både ”Åtminstone artificiell intelligens” från tre år sedan och årets ”Bodensia” till hans allra bästa skivor, och texterna där är ibland lika starka som några av dikterna här. Få kan skriva lika geniala poplåtar i det här landet, och det spiller över på dikterna: ”Jag hittar inte i Umeå, stan har växt så mycket sen jag var liten. Mer än mig. / Stora människor kan bo i små städer. Och naturligtvis tvärtom med. Det är till och med vanligare.”
Men han är inte heller nonchalant och plojig hela tiden, utan kan svänga på en femöring och bli gravallvarlig. Det blir då en bok att läsa och fnissa och gråta till. Som titeln utlovar: det handlar mer och mer om döden här. Alkberg kan också vara rolig på ett sätt som balanserar mellan det uppsluppna och det ursinniga – som en Olle Ljungström som fått ett politiskt uppvaknande. Det finns en uppflammad indignation som ledsagar många av dikterna.
Med det här arga och dödsbekräftande uppsåtet medföljer en längtan efter en ny sorts enkelhet, det där stilla livet som ter sig så eftertraktat. Fast, kan man ana att diktjaget tänker: hur kul är det då egentligen att nå det där stadiet av lugn och ro? Hellre vill nog Alkberg bevara alla åldrar inom sig, kombinera den trotsiga tonåringen med den vise gamlingens bittra vemod, bara han får uttala sina visdomar med ett snett ironiskt varggrin: ”Hur mycket väger det som inte längre finns. Ett kilo. Ett ton. Minst ett ton för jag är väldigt stark men jag rår inte på det här, jag kan inte rubba det.”
Hans poesi lånar narrens dräkt, när han gycklar samhället. Men det är, som så ofta, en narr som ska tas på fullt allvar. Han är både narr, rebell och härskare. Läser man honom bokstavligt öppnar sig avgrunden, och det är förstås den effekten han är ute efter. Om man inte gör det blir den subversiva intentionen avväpnad och dikterna alldeles för svala. Det är en lång och ojämn bok, där man kan störa sig på någon löjlighet lite här och där, samtidigt som han tar ett rejält kliv mot det sublima lite hur ofta han vill, med en osedvanlig lätthet.
Till det mirakulösa hör hur Alkberg skriver som ett barn och ändå lyckas åstadkomma så stark poesi. Hur gör han? Han släpper in tvivlet i sitt skrivande, framför allt tvivlet på sig själv. Han vet inte vart dikterna ska ta vägen. Så kan han skriva dikter som är lika självmedvetna som de är obrydda. Det är dikter som inte lägger sig i hur du läser dem, som inte pockar på din uppmärksamhet och uppvaktar dig med smicker. Ofta lägger han in ett slags mothugg, riktat rakt mot dig, och får dig att bli lika överraskad som styrkt i din tidigare uppfattning.
Då handlar det om känslan av att aldrig få vara nöjd. Att liksom hela tiden sträva vidare. Implicit finns det ett missnöje mot makten, det Damoklessvärd som hänger över oss alla, oavsett om vi styr eller styrs. Döden finns hotande, gör sig ständigt påmind. Självföraktet är en svår genre, då det så lätt blir koketterande. Men Alkberg lyckas styra undan den typen av självömkande, även om han är branog nära ett par gånger. För att det är en nihilism som aldrig blir uppgiven, en pessimism som inte tappar sugen.
Det som också är bra är hur han vågar syna sanningen, vågar se vår ynkedom i
ögonen. Som han gör till exempel i en dikt där han ifrågasätter sin grunda
empati när han ser en medmänniska i nöd i en Coop-affär: ”Stora Coop Örnäster
är en mörk skog och alla letar alla. Och får vi syn på varandra dödar vi
varandra. Allt vi har är ju flykten och skuggorna vi gömmer oss i.” Där blir vi
ändå synliga, i det mörker vi frambesvärjt för att uthärda att vi är så svaga.
Så kan Alkberg också turnera W.H. Audens legendariska vankelmod hur han skulle avsluta sin krigsdikt ”September 1, 1939”, om det skulle bli ”We must love one another or die”, eller ”We must love one another and die.” Det ordet – ”eller” eller ”och” – utgör hela skillnaden, något som här exemplifieras nästan lika sorgligt: ”Krossa kapitalismen – Eller dö”eller ”Krossa kapitalismen – Och dö.” Han skriver om kapitalismen och pengar med ett ursinne som lite står Johan Jönson efter (Jönson nämns givetvis).
Det må så vara att Mattias Alkberg inte haft en spikrak karriär. När han solodebuterade som Mattias Alkberg BD 2004 trodde jag nog att han skulle bli lika stor som Thåström, för så bra var ”Tunaskolan” (ok, jag vet, det var inte som soloartist han debuterade, som han på sitt punkiga vis påpekade för grammyjuryn som nominerade skivan i fel kategori). Men det spikraka kan dra åt helvete. Så här kan en slipsten också dras, med hög arbetsmoral, och han blir lyckligtvis kvar däruppe som en solitär i svenskt kulturliv. Kanske det har varit på bekostnad av karriären men det har i stället gynnat hans verkshöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar