Ur vårens som
vanligt digra skörd av poesi plockar jag en bukett som både ter sig brokig och
märkligt sammanhållen. Det blir en färgmatchning som man kan uppskatta bara om
man har ett poetiskt sinne. I grund och botten finns det bara ett dugligt
kriterium för litteratur, och det är följande fråga: är det nödvändigt?
Leif Holmstrand hör
till de mer produktiva under innevarande århundrade, med i snitt nästan två
böcker om året. Lägg till detta en omfattande produktion som
installationskonstnär. Herrarna och
djuren samlar mångsidigheten i denna verksamhet, med en queer blick på
mellanmänskliga relationer.
Det är en dikt som
frodas i anomalier och idiosynkrasier, och ofta låter smeksamma rim mildra ett
brutalt innehåll: ”En glödtrådstanke, ännu vag / men lycklig, som vi anat, /
tog form och sågs som docklikt jag / ur sammetsmörker manat.” Det blir djupt
suggestiva och nödvändiga dikter som kombinerar nutida dejting i whatsapp med
eviga frågor om identitet, sexualitet, samt en fråga om floran och faunans roll
för mänskligheten.
Liknande teman
finns i Krister Gustavssons nya bok Toposatopicus.
Om Holmstrand är expansiv i sin estetik är Gustavsson mer sparsmakad. Även här
finns kroppsligheten, illustrerad av åkommor och skavanker,och även här skevar
och skaver skröpligheten, där enkla bilder föder fram en ny värld: ”Förnatten
har släckt skrivbordslampan / och mörkret börjar / överskriva dagen.”
Det här är en i all
blygsamhet fantastisk bok, som lyckas vara både instängd och öppen, och utgör
en ny slags verklighetsbeskrivning. Den är nattlig, ibland blodig, äcklig och
sjuk, men framför allt anslående och nödvändig.
Vårens knasigaste
diktbok heter Ammaseus horisont, och
är resultatet av en AI som matats in med Karin Boyes dikter. De dikter som
skapas väcker nya frågor om upphov och originalitet. Datorn – den eller hen? –
skriver vidare och öppnar potentialen hos dikter som kanske annars riskerar att
stelna i allt för vördnadsfull beundran.
De bekanta
Boye-fraserna blandas med oväntade kombinationer, och påminner om att poesi
ofta skapas i just dessa oförutsägbara ögonblick: ”Jag är sjuk av gift. / Men
jag har en annan, / förödmjukad, upprättad kärlek. / Och han säger: vad har du
då för händer? / Vad har du i världen för makt.” Knasigt, ja, men faktiskt
nästan hela tiden bra och nödvändig poesi.
En ny diktsamling
av Kjell Espmark är alltid en begivelse, och hans nya, En sky av vittnen, fortsätter med de rolldikter som präglade Vintergata 2007 och Den inre rymden 2014 (båda ingår i den nya samlingen). Det här är
Espmarks åttonde decennium som poet, och jag vågar nästan påstå att han aldrig
varit bättre.
Det är olika
röster, olika jag och människoöden, som befolkar dessa korta dikter. Ofta är det
kvinnor som vittnar, som i en vacker enkel kärleksdikt: ”Hammarslagen,
hammarslagen! / Den natten såg jag min älskade / naglad mot himlen / med tusen
gnistrande spikar.” Flera av rösterna tillhör offer för något, oavsett om det
är för förebilden till Dracula, Vlad Tepes, eller den bekanta kulturprofilen.
Hos Espmark finns
en ironi av det varmt omhändertagande slaget, och hans dikter är koncentrerade,
exakta och nödvändiga. Hans olika diktjag vädjar underförstått: ”Minns mig!”
Som läsare är det svårt att värja sig mot kraften hos dessa enskilda öden,
förmedlade av ett språk som måste sägas tillhör den suveränaste av behärskning,
samtidigt som det ger uttryck åt ett häpnadsväckande känsloregister.
Årets mest välkomna
översättningar är europeiska. Italienske Pier Paolo Pasolini är mest känd som
stundtals skandaliserad filmregissör, men en del av hans poesi har tidigare i
spridda skurar delgetts svenska läsare. Olycksalig
generation är ett nytt försök, och samlar både tidiga idylliska dikter som
hyllar ungdomen till senare politiska utfall mot samtidens kommersialism.
Båda dessa sidor
belyses av urvalet, liksom en väldigt fin dikt till en älskad mor. Men allra
mest anledning finns det nog att dröja vid hans nödvändiga politiska analyser:
”ni som med er borgerliga bakgrund / förblev ungdomligt pragmatiska men
barnsliga som aktivister, / ni sökte er räddning in i organisationen (som inte
/ kan frambringa annat än ännu mer organisation)”.
Parallellt med sin
syssla som romanförfattare skriver Herta Müller kollagedikter med bokstäver
utklippta från veckotidningar. I Lögnen
är ett klätterdjur kan man läsa dessa: både de tyska originalen och i
svensk översättning. Eftersom Müller är uppväxt i en totalitär stat –
kommunistiska Rumänien – har orden och bokstäverna för henne en bismak av
hemlig lycka.
Det är också en
lycka att läsa hennes dikter, där hon med hisnande metaforer – tänk bara
titelns klätterdjur – visar hur enkelt och lekfullt dikter också kan skrivas.
Med allvaret intakt och nödvändigt även när bilderna blir surrealistiskt
absurda: ”Nu tickar molnet genom / skallen min och varje morgon / sitter staden
grodlikt stilla / framför knappen på min kappa”.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 13/5 2020)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar