Så var vi här igen,
tillbaka med Michael Strunges poesi, som är lika dödsföraktande som
livsbejakande: helt enkelt dikter att läsa när världen känns som en evig loop
av managementfloskler och inspirationsföreläsningsschabloner. När begreppet
”välj glädjen” hyllas som en genuint framkomlig väg finns behov av en röst som
spjärnar mot det idylliska, en sorgsvärtad röst som ändå inte frånsäger sig
rätten till det idylliska.
Redan 1995 samlade
och redigerade Anne-Marie Mai den digra volymen Samlede Strunge. Nu har den utökats med fem tidigare apokryfiska
dikter, så här är då den bibliskt tjocka – drygt tusen sidor – senaste samlingen.
Elva diktsamlingar hann den furiöst produktive poeten med innan livet ändades
blott 27 år gammal, för 34 år sedan just i dag. Han tog ett Rimbaudskt avsked
av poesin ett par år innan, men det ska förstås ta med en viss nypa salt, då
flera av dikterna i den avslutande sektionen med dikter från tidskrifter och
antologier tillkom efter avskedet.
Som motto till den
förvånansvärt mogna debuten Livets
hastighed valdes Bowies rad ”Turn and face the strange”. Det är ett
fruktsamt motto, och åtskilligt har sagts om Strunges relation till popmusiken,
och fascinationen för artister som Joy Division, vars sångare Ian Curtis ju
begick självmord när Strunge var som mest produktiv. Visst, det finns något
punkigt eller snarare post-punkigt över de här dikterna, men de kan faktiskt
också läsas frikopplade från förebilderna. Inte för att man behöver säga att de
är litterärt sofistikerade – snarare framhävs en smutsig DIY-estetik, en
slarvets poetik som kan vara lika frigörande och förlösande som den kan vara
hämmande och begränsande. Så man ska vare sig under- eller överskatta
popsångens inflytande. Dessutom har referenserna till Johnny Rotten åldrats
bättre än referenserna till John Travolta.
Eller så här:
Strunges dikter är både tidlösa och tidsbundna, när man läser dem nu i
efterhand. En viss kontextuell förståelse är nog nödvändig, för att man ska
kunna upptäcka revolten mot 70-talets trista ideal i den danska litteraturen
(”knäckebrödsprosa”, som kritikern Torben Brostrøm kallade det). Strunges dikt
är modernistisk, ambitiös, och med visionära anspråk.
Det är så mycket
som är bra i den här boken, så som den ultimata kärleksdikten ”Tid og rum”
redan i debuten, eller de många utfallen mot orättvisor i samhället, liksom de
många och nyanserade gestaltningarna av depression och psykisk ohälsa
generellt. Även om jag tidigare har hävdat att Strunge kanske bäst läses i
urval – så sent som för lite drygt ett år sedan kom Caspar Erics rätt generösa volym Min krop er tung af drøm – finns det
anledning att läsa honom i helfigur. Det är väl något av en truism att hävda
att det är ojämnt, men ska väl också så vara. Läst i sin helhet blir exempelvis
den sena boken Verdenssøn det mest
övertygande uttrycket för hur relevant det är att fortsätta läsa honom.
Då ska man ju också
upptäcka hur fulla av förtroende kärleksdikterna är:
Vore øjne og smil
vore kroppes længsel
vore sindes vakuum før os.
Alt dette opfyldes og
harmoniserer her
som byens lys til himlens
sorte loft til horisontens smukkeste cirkel
når vi holder om hinanden
vores liv
og svæver inde i et rundt
sekunds tryghed
Ja, och så ska man
även uppfatta vidden av hans provokationer, och se att de innehåller mer än
juvenila påhopp. Den samhällskritik som förs fram är också av ett mognare,
eftertänksammare slag.
Så varierar också stilarna,
mellan stillsammare nattliga introverta viskningar till versalt utskrivna
desperata extroverta skrik. Poesi som övergår i prosa och vice versa, och så
mitt i all eufori den djupaste ångesten och psykosen, när världen bara är ful.
Strunge hittar en portal som befriar från det som bara är fult och smärtsamt –
poesin som räddar fler liv än den tar, om än den inte kunde rädda hans eget. Och
det tål att sägas: det här är bra inte tack vare utan trots det självmord som
hotar att överskugga läsningen. Det är dikter som bryter naiv häpnad med bister
erfarenhet, dikter som visar hur livet kan te sig när allt ser ut att göra ont,
när allt är ärrat och trasigt.
Det är dödsförakt
och dödslängtan i farlig symbios. Diktjaget uttrycker lika mycket självförakt som
megalomani, och det är just bristen på sans, måtta och balans som är
huvudintrycket. Här reses de höga, för höga anspråken på livet, skrivet liksom
i det skarpaste av ljus, det som också är det otäckaste av ljus. Men så kan man
inte leva! Kollisionen mellan ideal och verklighet är dödlig. Men varje liv och
varje död är unik, och jag är rätt säker på att Michael Strunge skulle ha värjt
sig mot psykologiska förenklingar, bland annat därför att han står i så stark
strid mot det rationella överhuvudtaget. Han skriver implicit om den vuxnes
förräderi mot barnet, om förvandlingen som en utopisk dröm, som en strategi för
att bli kvitt ångesten. Det är också i bristerna, i sprickorna, som Strunges
visionära dikt blir till.
Fantasin är hans
ledstjärna, och sexualiteten det som pekar ut transcendensen, det som lyfter
oss bort från det fula i vardagen. Det Strunge visar är hur både viktigt och
hur farligt det är med drömmar. För att de inte slår in? Nä, för att de gör
just det, slår in alltså, och när drömmar infrias finns ingen återvändo, inget
som räddar oss. Här är det ofta natt, ofta sömnlös natt, förtvivlad natt.
Lyckan finns bara i våra föreställningar, i vår strävan. Vi är dömda att vara
olyckliga, och i det predikamentet finner Strunge sin dramatik, i utrymmet
mellan ro och oro, i en dekadent rännstensromantik.
Det unika med
Strunge är att han är genomskådande utan att bli cynisk: han bevarar och vårdar
illusionen, och ter sig oförmögen att vara ironisk. I dikterna är det gott om
stjärnor, om rymd, om det oändliga. Han skådar i fjärran, är besatt av tiden,
av allt som får den här världen att inte räcka till. Han blir en ”metaforhora”,
splittrad i olika personæ, såsom Simon Lack, Addi Engel och anagrammet Marcus
Hitengel. Som ett sätt att fly sig själv? Kanske: vem önskar inte något
liknande för en själv, alltså en flyktväg från det jag man är satt att släpa
på?
I samma bild kan
han kombinera skönhet med fulhet. Det går att läsa en del dikter som rop på
hjälp, men det är kanske onödigt efterklokt. Likaså att uttyda den maniska
produktiviteten som en indikation på att han visste att livet snart skulle ta
slut: han gav sig själv bara 30 % chans att bli gammal, med reservationen att
tiden inte är på vår sida. I de två infama ”Nigger”-böckerna frodas lortens
poetik, i långa haranger om det låga och osköna. De är osmakliga och barnsliga,
ocensurerade och oredigerade, och strikt talat skitjobbiga att läsa. Fast: även
i några av de mer tröttsamma partierna finns briljans. Slagorden om fantasins
oinskränkta makt speglas av Bruno K. Öijers liknande utopier, och inte heller
förvånas man att det är från Strunge Jocke Berg i Kent lånade sin liknelse till
Jackson Pollock i ”Palace & Main”. I sista boken skjuter han den danska
statsministern, i en bok som alltså utgavs bara några månader innan Olof Palme
skjuts till döds i Stockholm – det råkar senare bli så att Palme och Strunge
begravs samma dag i mars 1986.
I dikten ”Coma”
skriver Strunge utsökt vackert om den förlamande kulturen, och hur förströelsen
har oss i sitt hjärndöda och fantasibefriade grepp, med hjälp av artificiella
resurser: ”Med et drop af kaffe og sprit / ligger nationen hen på et sterilt
leje / af obligatorisk venlighed […] Store mængder af kulørt psykofarmaka
/ bedøver og befrier den slumrende befolkning / for mareridt om andre liv: /
Antidepressiv underholdning og placebopop.” Det är en relevant samhällskritik.
Det är klart att
han borde ha haft mycket att ge som poet. Det är nästan svindlande att tänka
sig att han i år skulle ha fyllt så lite som 62. Hur skulle han närma sig
ålderdomen och ”den sena stilen”? Sådant får vi aldrig veta, men vi kan ana hur
mycket hans renaste och ärligaste dikter kostade att skriva:
Og nu
falder jeg øjenløs
og fri til alt
som er intet
i meningsløsheden
mellem skriget ud
og jorden der fylder min
mund.
Og derfor hånden
alltid hos dig
i dit eget fald
som jeg aldrig helt må
forstå
fordi der ikke er nogen
Gud.
Kom också ihåg hur
ung han var, alltså en bra bit under 30, när han dog, så det mesta i den här
boken är skriven av någon som var bara ett par år äldre än 20. Den typen av
unga debutanter finns knappt längre, inte i Sverige i alla fall. Jag tänker på
det när jag jämför åldern på de fem poeter vi nominerade i år till Borås
Tidnings debutantpris, som avgjordes i torsdags: Marit Kapla, 49, Lina Rydén
Reynolds, 36, Kalle Hedström Gustafsson, 33, Judith Kiros, 30, samt Bella
Batistini (okänd ålder).
Det betyder inte
att vi ska avstå från att läsa kritiskt. Sant är att det finns en del fåniga
dikter i den här samlingen, men förvånansvärt mycket är ju fortsatt laddat med
ett innehåll som tiden inte verkar kunna desarmera. Framför allt
kärleksdikterna fortsätter vara autentiska och angelägna i sin opposition mot
den fula världens hyckleri och bigotteri, som i den här diktavslutningen från Væbnet med vinger från 1984:
Vi var Os og er det endnu
men mere som du + jeg, som
søskende.
Vi har delt kærlighed, nu
har den delt os
men smerten er forvandlet
til ømhed.
Det är rastlösa och
ivriga dikter – med hans egna ord ”en tidsinställd dröm”, och det fungerar gott
och väl som en generell bild för poesi. Drömmen är hans musa, det som håller
honom uppe när världen är falsk och äcklig och främmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar