Brooklynfärjans överfärd. Dikt och hågkomster, Walt Whitman, översättning Kristian Carlsson, Smockadoll

I maj är det 200 år sedan Walt Whitman föddes. Han är en poet som nog är orättvist förbisedd hos svenska läsare. När jag var yngre var jag länge förvånad över att de svenska översättningarna varit så nyckfulla. Nåväl, häromåret utkom på Ellerströms Gunnar Hardings översättning av prosatexter i Utvalda dagar, och inom en snar framtid utkommer hans länge emotsedda tolkningar av poesin också.

I väntan på detta kan man stilla något av sitt lystmäte med den lyxiga utgåvan från Smockadoll, där den allestädes närvarande Kristian Carlsson fokuserat på dikten Brooklynfärjans överfärd. Resultatet är en lyxig utgåva som fylls inte bara av dikten i tre olika versioner, utan också manuskriptutdrag med överstrykningar och korrigeringar, rikhaltiga illustrationer, samt tidningstexter. Ett närmast encyklopediskt verk, sålunda.

De tre versionerna är från 1856, 1871 och 1881. Som bekant var Whitman flitig i sitt arbete att putsa på sina dikter. Den första versionen kallas ”Solnedgångsdikt”, medan den senast redigerade får utgöra den så att säga auktoriserade eller kanoniserade versionen. Det finns förvisso en del intressanta ändringar, såsom utropstecken som förvandlas till kommatecken, och en del nya ordval, men man får nog lov att vara rejält insyltad i Whitman för att slaviskt följa med in i den poetiska verkstaden och framställningen av dessa omformningar. Eller vad sägs om formuleringar som denna i Carlssons förord: ”En rad som ’det förflutnas motsvarigheter och de framöver kommande’ har först inget komma, sen ett komma före ’och’ och därefter stryks kommat igen, under loppet av tjugofem år.”

Förordet ger ändå en välbehövlig och diger bakgrund till Whitman som författare, men också ”Brooklynfärjans överfärd”, och dess förutsättningar. Det besynnerliga med Whitman är ju att han både hyllar det egna jagets virilitet och det kollektiva medvetandets anda. Många läsare har vittnat om häpnaden som följer av upptäckten att denne förment självupptagne poet, som döpte sin mest betydande dikt till ”Sången om mig själv”, också låter det starka jaget inkluderar ett lika starkt vi, en drift mot det gemensamma som måste sägas vara unik. Eller, med andra ord, hur självförhävelsen övergår i ödmjukhet.  

Whitmans insatser som journalist kunde möjligen ha betonats mer i förordet, men å andra sidan får vi en handfull prosatexter där han med lätt hand tecknar skarpa bilder från New York och Brooklyn, utifrån 1800-talsperspektivet. Han skriver utifrån sina praktiska erfarenheter från tidningsarbetet. Dessa artiklar har ett oväntat läsvärde, hur det nu kan komma sig. Förmodligen därför att han skriver med sådan lätthet.

Men fokus är alltså den växelvis stikiska eller 9 eller 12 strofer långa dikten, som ger resonansbotten till den mer kända ”Sången om mig själv”. Även här finns en nyfikenhet på det mänskliga, och en genuin uppmaning till att mötas i dialog, att inte bara se sig själv i den andre utan också se den andre i sig själv:

                      Det är inte enbart över dig som de mörka stråken faller,

                      mörkret slungade även ner sina strimmor över mig,

                      det bästa jag hade presterat tycktes mig tomt och suspekt,

                      var mina förment storartade tankar i själva verket ytliga?

Denna korta självbekännelse är i stort sett intakt genom de fyra olika versionerna. Min utgåva av Whitmans ”Collected Poems” anger årtalet 1856, men jag tycker den mer liknar den senare versionen från 1881 (de anger nog 1856 bara för att indikera att den första versionen publicerades då):

                      It is not upon you alone the dark patches fall,

                      The dark threw its patches down upon me also,

                      The best I had done seem’d to me blank and suspicious,

                      My great thoughts, as I had supposed them, were they not in reality meagre?

Hur dikten växer fram går att följa i manusform, under rubriken ”Tungsinne”.  

Det märkvärdiga med Whitman, eller en av flera sådana aspekter, är hur han visar oss hur man tänker annorlunda. Det är ett sätt att lära ut praktisk livskunskap, och jag vet att det inte är kutym eller inne att söka sig till poesin för sådant – men jag tycker samtidigt att det är något av en skandal att man frivilligt avstår från att upptäcka potentialen i den livshållning som framhålls här.

Carlssons översättning pendlar mellan ”nog bra” och ”bra nog”, men det enda jag stör mig på är att ordvalet någon gång blir lite för stelt byråkratiskt, med glosor som ”framgent” och ”vidmakthåller”, och jag är inte heller säker på att det är en bra idé att låta ”peruse” bli ”närläser”, då det är en term som är så starkt kopplad till en litterär metod som inte var påtänkt när Whitman skrev.  

Men det är randanmärkningar, och borde inte hindra någon från att ta sig an denna fina bok, som förhoppningsvis kan anstifta ett större intresse för denna på många sätt förtjusande poet. I rättvisans namn gör översättningen ett allt starkare intryck, och de olika versionerna av dikten visar också Carlssons känslighet för de inneboende nyanserna och subtiliteterna. Det är en viktig insats, inte minst eftersom Whitman är en poet som förtjänar att översättas med denna lyhördhet, då han bland annat utmärker sig i konsten att benämna saker vid dess rätta namn.