Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

2 feb. 2019

Kritiken i den nya offentligheten. Kritiken som konst- och kunskapsform, [red] Magnus William-Olsson, Ariel


Kritiken befinner sig i ständig uppförsbacke. Kanske ligger det i sakens natur? Att missnöje är en förutsättning för det kritiska arbetet, att hungriga pennor skriver bäst … Men det vore allt för cyniskt och raljant att vägra förstå vilka reella problem kritiken ställts inför under 2000-talet. Man behöver faktiskt inte vara nostalgiker för att inse hur förhållandena har försvårats.

En ny antologi i Ariels serie ”Litterär kritik”, tillkommen i samarbete med det Fria Seminariet i Litterär kritik, gör en ansats att gå till botten med just kritikens läge just nu: en rapport från det dagsaktuella. Som vanligt är det den outtröttlige Magnus William-Olsson som agerar redaktör, och det ska vi vara tacksamma för; som få andra, om ens någon annan, hyser han ett engagemang för att kritiken ska tillåtas vara ambitiös och samtidigt tillgänglig.


Om det nu är värt något. För det är lätt att misströsta, då det förefaller vara så få som ser värdet i kritik. Att den håller på att spela ut sin roll blir då inget som gemene man kommer att sörja. För oss andra, vi som dagligen läser kritik i dagstidningar och tidskrifter och på internet, vi läser nog med skygglapparna på. För oss är namn som Rebecka Kärde, Victor Malm, Therese Eriksson, Kristoffer Leandoer med flera namn som vi lärt oss känna igen, så pass att de blivit indikationer på att nu ska vi läsa uppmärksamt. För de flesta andra är de anonyma – för dem är kritiker identitetslösa, ungefär som författarnamnen var för oss när vi var nybörjare som läsare.

William-Olsson kallar med drastisk fyndighet kritiken för ett spöke. Det är inte svårt att se det hända, om det inte redan har hänt, att det vi läser som kritik är efterdyningar, maktlösa harklingar från graven. Den här antologin kan då läsas som en rapport från de döda – en resning, kanske. Det är tio texter vars ursprung är föreläsningar i det Fria Seminariet, och jag kan ge mig på ett försök att göra någon slags rättvisa åt de olika texterna.

Om det är lönt? För egentligen måste man ställa sig den obekväma frågan: för vem skriver kritikern? Den krassa uppdelningen går mellan synen på kritiken som konsumentupplysning eller som konstutövande i egen rätt. Den kan väl vara båda, invänder jag surt, men låt gå för det. Namnen är för en någorlunda van läsare både kända och okända, där ett par av dem hör till de personliga favoriterna.

Axel Andersson skriver teoretiskt snårigt, med gott om referenser och teoribildningar, och han nämner gångjärnet som en förutsättning för att skapa nya mötesplatser för kritiken. Jo, men det som krävs då är pengar, och dessa är lättast att hittas i universitetsvärlden. I den framtiden kommer bara den som redan har försörjningen säkrad kunna skriva kritik. Det blir en fråga om integritet, om att kunna bevara sitt oberoende i en sådan prekär situation.

Marcia Sá Cavalante Schuback i sin tur behandlar frågan om kritikens funktion, och att sällan har någon tid så högt ropat efter just kritik – i det kaos som det nya medielandskapet skapat blir kritikern den som har förmågan att se mer än vad man själv gör. I hennes vackra framställning står kritikern för ett uppvaknande, den som väcker läsaren och visar vart blicken ska ställas. Det kan bara åstadkommas av en ytterst noggrann läsning, och vem kan kosta på sig det, så som de ekonomiska villkoren ser ut? Att tänka tar tid. Eller som Jenny Maria Nilsson skrev på twitter i torsdags, som svar på Rebecca Weidmo Uvells skryt att hon kunde skriva 10 000 tecken om dagen, att det kan man inte göra om man ska ägna sig åt seriös granskning. Det aktiva ifrågasättandet, ett upplysningsideal, blir Cavalante Schubacks ledstjärna.

Pamela Schultz Nybacka tar upp framtida praktiker för poesin, med exempel bland annat från Hanna Rajs Lundströms debutsamling Armarna som kom i fjol. Hon svarar för omsorgsfulla läsningar, och förespråkar en medskapande kritik.

Jesper Olsson diskuterar digitala plattformar, och hur kritiken kommer att röra sig bort från kultursidan till akademierna. Den större öppenheten kräver en ny kritisk kompetens, kanske en kritiker som kan respondera på dessa nya publiceringsformer. Olsson är kanske lite för förtjust i en viss teoribildning, och de är svårsmälta i den här formen.

Leif Dahlberg går i dialog med Foucault och Benjamin, vilket är lätt hänt. Men han bemödar sig om att på allvar diskutera frågan vad kritik är. ”Avstånd”, lyder det korta svaret, och då kan man tänka på hur Flannery O’Connor löste dilemmat med vem som bäst kan förstå ett litterärt verk. Inte dess författare, som befinner sig för nära det skrivna, men inte heller litteraturkritikern, som är för distanserad från det skrivna. Då krävs, kan tyckas, en läsare som tar steget in mot det skrivna, som vågar möta det författaren skrivit utan förbehåll, läsa det på ett mindre avmätt sätt. Men att sänka den kritiska garden låter ju som ett dåligt råd. Men vi återkommer till det, till det som kunde kallas överdriftens läsning.  

Carin Franzén har som sitt huvudsakliga arbete självframställning, och har helt nyligen utkommit med en studie i ämnet i just Ariels serie ”Litterär kritik”, så jag kan få anledning att återuppta detta arbete.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen gör något väldigt annorlunda i sin text, så det finns anledning att dröja lite längre vid den. I sitt korta förord berömmer William-Olsson detta bidrag: ”Jag vågar tro att denna text kommer att bli en klassiker och prövosten för alla som framöver i vårt land ska tänka på vari kritikens konst faktiskt består.” Det är stora ord. Men det är också en befriande text, privat, bångstyrig, obekväm. Framför allt är det en användbar essä, en text som väcker tankar och gör just det som bra kritik borde göra – provocera fram idéer och presentera ett nytt sätt att se på världen.  

Jag är inte helt säker på att jag förstår hans distinktion, när han uppehåller sig vid att kritik ska skrivas och inte talas – det underkänner den kritiska dialog som kanske inte är så framträdande men som jag ibland kan sakna, när kritiken blir för monologisk och för introvert, för att inte säga intern. Men jag anar att han syftar på – återigen – långsamheten, att samtalet har sin funktion, men kritiken måste bedrivas i ett tempo som talet inte premierar. Att skriva innebär, inflikar jag, att lära sig umgås med de besvärande pauserna, att hantera de dryga tystnaderna.

Och, på tal om Dahlberg och överdriften, så går Hjertström Lappalainen ett steg längre, och förespråkar överdriften och pinsamheten som kritiska metoder. Det här är – och jag är böjd att hålla med William-Olsson – en sensationell text. Inte för att allt i den är bra, för somligt är bara självklarheter, men han väger upp dem med djupt originella infall, och han skriver bra. Han skriver lite som Stig Larsson gjorde när han var som piggast: lika självupptaget som naivt, och på ett paradoxalt sätt fullständigt ödmjuk i sin omutliga självkänsla.

Tatjana Brandt, som hör till de kritiker som gjort störst intryck på mig på senare år, berör indirekt den aktuella poesidebatten som förts i dagstidningarna i januari. Hon refererar ett samtal med Arundhati Roy, som beklagar sig över marknadsvillkoren som tvingar författaren att bli en lydig tjänare som dansar efter förlagsfolkets pipa så länge de lockas med nya upplagor och översättningar: ”De lever och skriver och tänker inom diskursen, utan att förändra den och därmed världen.” Det är en fråga som kan tillämpas på kritiken: ska man odla sin särart eller anpassa sig?

Jag vet ingen annan kritiker som likt Brandt kan ge intryck att skriva både spontant och eftertänksamt. Det finns bett i hennes texter, och hon uttrycker sig både burdust och elegant, men framför allt självständigt. Hon odlar sin särart, minst sagt, och ja, hon förändrar åtminstone min värld. Dock är boken som produkt dåligt utrustad för den nya offentligheten, eftersom det bara är böcker som anpassar sig som överlever. För kritiker är det lätt att göra sig beroende av en rundgång av upprepade dogmer – så uppfattar jag också hennes bitska kommentar att kritiken har fått dålig andedräkt.

Anneli Dufva har lämnat sin fasta tjänst på radion för ett arbete som dramaturg, men bidrar här med en personlig summering av sina erfarenheter som mångårig medarbetare på radion, både som kritiker och programledare. Det blir en nostalgisk text som landar i slutsatsen att allt blivit sämre, och det är svårt att inte hålla med henne. Hon återger Björn Wimans profetia att snart gör algoritmerna ändå kritikerns jobb. Och ja, på sätt och vis: tänk bara hur Johan Jönsons senaste syskonbok (Marginalia/Xterminalia) togs emot med förutsägbar samstämmighet av kritikerna!

Magnus William-Olsson knyter ihop säcken med en kort text om det kritiska idealet som råder i den tid som nu råder, där alla (”alla”) är kritiker, och vågar sig på ett ifrågasättande av teorierna. Han visar hur det postkritiska tillståndet ändå kan bli fruktbart.

Så, som slutsats, det här är en bok som förstås är angelägen (om klichén tillåts, för det finns väl inget omdöme som är värre, med undantag för intressant). Många av bidragsgivarna säger i princip samma sak, att de erbjuder förhållningssätt där kritiker vågar mer.  

Nog för att det blir mycket teori, som sagt, och interna diskussioner som inte leder ut ur seminarierummen. Men det finns samtidigt en ambition att bredda bilden av samtidskritiken, och faktiskt rör sig flera av skribenterna bortom de förutsägbara farvägarna. Så kan vi se hur kritiken också rör sig – det må ske långsamt, men å andra sidan är det förmodligen bäst så, att i den här hastigheten lär den i vilket fall inte försvinna i första taget. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar