Novellen fungerar
ypperligt för högläsning, och ypperligare noveller än James Joyces Dublinbor är svåra att hitta.
Ypperligare uppläsare än Reine Brynolfsson kan jag inte heller tänka mig. Då
kan jag gott ha överseende med att koncentrationen viker någon eller några
gånger under de nästan 8 timmar det tar att lyssna (i ärlighetens namn viker
koncentrationen minst lika ofta när jag läser Joyce i bokform).
Det huvudsakliga
med dessa noveller är inte heller intrigen, vad människorna i dem uträttar. Nä,
det viktiga är i stället just att de är människor.
Joyce är mest känd
som briljant stilist i Ulysses, men i
dessa tidigare skrivna noveller är han den kanske störste människokännaren i
engelskspråkig litteratur. Det är ett intryck som förstärks under lyssnandet,
att man verkligen blir delaktig i människornas olika levnadshistorier. Det
handlar om misslyckanden, om liv som gått i stå, men anledningen att de
fascinerar så djupt är hur Joyce lyckas förmedla deras oro, deras längtan, så
att den blir en angelägenhet för mig när jag lyssnar.
Något som också
förstärks tack vare lyssnandet är Joyces blick för detaljer. Brynolfssons hela
tiden undertryckta humor ger många tillfällen till försynta leenden och ett och
annat fniss, och jag kan inte påminna mig att jag någonsin tyckt Joyce har varit
så här rolig att läsa.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 8/8 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar