Det är gott om
skuggor i Johan Holmlunds nya diktsamling Skuggkabinettet:
”återkomster / självsår oss blir / härdigare än moderplantan / den som är
större än oss själva: / skuggordningen”. Skuggorna blir ett slags ackord i
dikterna, där poeten försynt tassar fram och sneglar bakom minnets dörrar. Han
utlovar att han ska berätta varför det blev så här – men det gör han förstås
inte.
Förstås, för det
finns inget facit till de människor vi blev. På omslaget susar Johan Holmlund
fram i Axamoskogen, kanske tre år gammal, fångad mitt i steget. Så läser jag
också den här boken: en poet mitt i steget, som inte riktigt tar sig in det
förflutna. Och det kan vara gott så.
Det vemodiga
stråket i de korta dikterna gör intryck ändå. Holmlund erövrar inte sitt
förflutna, men han erövrar mig som läsare, genom att vårda mellanrummen mellan
orden. Skuggan som blev människa är en gammal H.C. Andersen-saga, och så går
det att uppfatta den här bokens försök att teckna hur vi blir mänskliga – med
hjälp av tomrum, av mörker.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 27/4 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar