Lek med skärvor, Britt-Marie Eklund

Samma dag som jag följer Jan Gradvalls engagerade försvarstal på twitter för Aviici och Swedish House Mafia, som i hans ögon mobbas av förstockade svenska musikkritiker, läser jag Britt-Marie Eklunds enda diktsamling Lek med skärvor, utgiven 1955. Gradvall menar att ungas musik inte tas på allvar, därför att recensenterna bara babblar om sina referensramar, som har blivit föråldrade. Enligt det niceanska popmötet som hölls år 325 får en musikkritiker som bekant lyssna på musik som inte är veckofärsk endast en gång per år.

När nästan allt försvinner, i synnerhet titlar ur bokutgivningen, kan man fråga sig vad vitsen är med att läsa en diktsamling från 1955. De flesta människor bryr sig inte ens om att läsa dagsaktuell poesi.

Å andra sidan: den här boken av Eklund, återutgiven av Black Island Books, är kanske exakt vad dessa ängsliga människor behöver. Eklund levde 1927-2011, planerade en uppföljare drygt trettio år efter debuten, men drog in den. Den här gången publiceras utöver debuten några dikter ur den obefintliga uppföljaren, samt en handfull ytterligare dikter. Peo Rask har svarat för urvalet, och Erik Jonsson har skrivit ett efterord, som placerar den här Norsjö-författaren i ett geografiskt sammanhang, samtidigt som hennes isolering betonas, inte minst med tanke på den svidande prosatexten ”Dikt och temperatur”, som avslutar boken, och som förstärker längtan efter just ett sammanhang. 

När Eklunds bok gavs ut jämfördes hon med Edith Södergran och Karin Boye, en kategorisering som nog är både orättvis och exakt. Det hon delar med främst Södergran är förmågan att uppleva tillvaron fullkomligt kategoriskt. Och förvisso är det här också riktigt stark dikt, och återutgivningen en välgärning, men kanske inte av lika starkt snitt som när Rosenlarv för ett par år sedan återutgav Stina Aronssons Tolv hav från 1930, en diktsamling som är avgörande på ett mer dominerande sätt, en bok som på ett suveränt sätt höjer sig över alla yttre omständigheter.

Eklund visar vad dikt är, särdeles effektivt. Den fungerar som något som gör världen större, som en behållare för drömmar som den här snåla världen inte klarar av att uppfylla. Hon tillåter sig ha stora drömmar, höga anspråk. Ofta är det bra nog, som i den hisnande dikten ”Bråddjup”:

     Barnets bråddjup är bottenlöst.

     Att vara barn är att falla lodrätt

     genom Verkligheten

     med insiktens sten

     fastlänkad vid fotleden.

     Förbi de vuxnas skymmande åldrar –

I sina bästa stunder är det dikter som spjärnar emot inskränktheten, som försöker komma till tals med begränsningarna, och allt som försöker kväsa människan. I trots mot den anspråkslösa titeln (blygsamhetstoposen ”skärvor”). Då skriver hon dikter som överskrider det privata, som uppmanar självkänslan, och skriver sig förbi sina inspirationskällor, hur starka deras röster än är. I ett par dikter visar hon också att oron har samma dignitet för henne som påskliljor hade för Wordsworth.

Så kan den här boken bidra till att Britt-Marie Eklund blir mindre av den osynliga författare hon har varit. I en essä ur tidskriften Perspektiv (1959) skriver hon klarsynt: ”att begränsa poesin till bara en estetisk angelägenhet är att stympa den, att rycka loss den ur sitt levande sammanhang. Poesin är också hunger, växande, smärta, nederlag och kanske – seger.”

På tal om Gradvalls kamp för Swedish House Mafia – en kamp som skulle ha varit smakfullare om han inte lierat sig med deras reklamkampanjer i sina intervjuer och propaganda i olika medier – erinrar jag mig Flauberts definition av uppslagsordet ”Wagner”, i den lilla skriften Lexikon över vedertagna åsikter: ”Då detta namn nämnes bör man hånle och säga något om 'framtidsmusik'”.