Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

3 juni 2013

Kiss. Den osminkade sanningen


En ny bok om Kiss utger sig erbjuda ”den osminkade sanningen”, men sällan har jag läst en så tillrättalagd biografi. Berättelsen om Kiss 70-tal är bitvis rätt fascinerande, men tyvärr fortsätter karriären i drygt trettio år för länge.

När jag var tio år gammal gillade jag Kiss. Rockbandet, alltså. Med hjälp av kassettbandspelarens pausknapp hade jag lärt mig ett relativt ansenligt engelskt ordförråd. Därför blev jag förnärmad när jag på en lektion i teckning ritade Kiss (som vanligt), och skrev längst upp: ”Rock and Roll All Nite”, och läraren rättade till ”Night”.

Som om jag inte visste hur man stavar till ”night”! Poängen med Kiss var ju att göra uppror mot allt vuxet, och att rocklåtar nonchalerade stavningsregler var något av kutym på 70-talet. Kiss låtar handlar om att visa samhörighet med missförstådda ynglingar (textrader som ”My parents think I'm crazy, and they hate the things I do” är rätt vanliga).

Att barn dyrkade Kiss i början av deras karriär är inte svårt att förstå, då de presenterades som seriefigurer, i en kostymeringen som balanserade farligt nära kitschen (barn är lite mer tillåtande mot sådant, som bekant). Musiken var om möjligt ännu kitschigare.

Carl Linneaus, född samma år som skivan ”Love Gun”, har skrivit en ambitiös biografi, Kiss. Den osminkade sanningen. Den tecknar bandets historia – det är i år fyrtio år sedan första LP-skivan. Tyvärr är titeln gravt missvisande, då det här är en bok som hela tiden håller sig på sin plats, som avmätt och med silkeshandskarna på skildrar förloppet.

Det är snålt om detaljer från den obligatoriska hedonistiska fasen i bandets inledningsskede, och det mesta är belagt med den moraliska räfst som tillhör de profilstarka originalmedlemmarna Gene Simmons och Paul Stanley. Med andra ord skriver Linneaus i deras ledband, och boken är en solskenshistoria som endast skuggas av andra medlemmars tillkortakommanden.

Nog är det egendomligt att så mycket av boken handlar om ekonomi, och så lite om musik. Visst, det handlade mest om en scenshow, och även om musiken inte var riktigt lika usel som musikkritikerna tyckte på 70-talet – speciellt om man jämför med hur usla deras skivor varit under 80-tal, 90-tal, 00-tal och 10-tal – var den rätt ospännande.

Desto mer spännande var ju maskeringen, och fascinerande nog är det en arbetsmetod som i vår tid tagits över av två extremt kritikerhyllade band, The Knife och Daft Punk.
Från tidningen Poster #5 1977

Det mest intressanta i bandets historia är hämtat från 70-talet, som att de köpte sina första scenkläder i S/M-affären Pleasure Chest, att de fick hjälp med scenstilen av den homosexuelle koreografen Sean Delaney, samt att det hörde till vanligheterna att originalmedlemmarna inte själva spelade alla instrument på skivorna.

Tyvärr fortsatte Kiss karriär drygt trettio år för länge, och att läsa långa kataloger av beskyllningar (han sa si … han gjorde så …) blir tröttande, när dessutom tillstymmelsen till kritisk blick saknas hos Linneaus. Han gör inget heller av sin information, som att Gene Simmons gillade ABBA, och har inte mycket att säga om musiken överhuvudtaget.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/6 2013)

3 kommentarer:

  1. Bara det att killen heter Carl Linnaeus gör ju detta till en litterär återkomst att tala om. ;) (Bokus länkar mycket riktigt en av den "riktige" Linnaeus böcker till denna, eftersom det är "samma författare")

    En långt mer erfaren skribent grovbommar om rock: Per Svensson dillar i Sydsvenskan om att David Bowies låtar, scenshower och personas inte skulle uppmuntra till kreativt tolkande, aktivt interpretationsarbete, insättande i nya kontexter: http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/genier-pa-olika-skalor/ ?? - det gör däremot Beyoncé, har vi nyss fått veta av nästan varenda större kultursida i landet och särskilt Sydsvenskan (se till exempel den här långa, svulstiga fanzinedrapan: http://tinyurl.com/ow9jt96). Gomorron!

    Varken Bowie eller Wagner är några helgon eller så, givetvis, men Svenssons artikel är så på en gång korkad och hållningslös att man bara suckar. Sällan har det varit tydligare att artister och musiker i dagens hippa kulturjournalistik bedöms och sorteras inte efter vad de gör, vad de utfört, hur de skriver eller vilka de är, utan efter vilka grupper de hänger ihop med, var deras fans håller till. "Är du hårdrockare eller syntare?" som det hette på 80-talet.

    SvaraRadera
  2. "Wagner måste ständigt tolkas och omtolkas. David Bowie kan bara beundras." Han skriver så, & hur många gånger jag än läser det kan jag inte förstå det. Jag kan inte säga att jag har ett jätteinnerligt förhållande till Bowie, men det är att underskatta, att göra sådana jämförelser, alltid till populärkulturens nackdel.

    Nick Cave har sagt att det rockmusik kan göra är att förändra ens sinnelag inom loppet av ett par minuter, & givetvis är det så, & det är inget att underskatta. På samma sätt som det finns bättre & sämre poeter, dvs det är inte sammanhanget som avgör vad som är bra, att en "bok" per definition är "bättre konst" än en "skiva".

    Det finns ju generellt något oerhört ängsligt över hur kulturskribenter föråller sig till rockmusik: alltid i flock, alltid i konsensus, alltid med identiska referensramar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm. Och sedan hör det ju till saken att just Per S. i minst ett årtionde har drivit på för att mer populärkultur ska det vara på kultursidorna, framförallt den sorts populärkultur som *säljer* stort för ögonblicket - Rihanna, dokusåpor, Harry Potter, melodifestivalen, Eminem... Men den ska aldrig tolkas eller diskuteras med samma allvar och ambition som man diskuterar Bergman, Ekman, Boyle ller Auster. Då skulle man ju riskera att stöta sig med läsarna, eller att ens skribenter kunde låta oinsatta, som turister i ett område där många miljoner ur olika generationer dra fram. Så hellre kåserar och spånar man, om än i högt tonläge.

      Och ja, folk som Bowie, Cave, Neil Young, Björk, men också till exempel Kraftwerk, The Clash, Guns'n'Roses, Suede och The Doors nytolkas, ställs i kontext mot andra, lattjas med hela tiden av många av sina fans. Att det ska vara så svårt att begripa.

      Radera