De blottade, Kristín Eiríksdottír, översättning Arvid Nordh, Flo

 

Jag befarar att jag inte kunde göra den rättvisa, den roman av Kristín Eiríksdottír som jag läste för några år sedan, Elin, diverse. Den var så besynnerlig, och gick i så många olika riktningar, och struntade i alla förordningar om gott uppförande. Nu känner jag mig något bättre förberedd när jag läser De blottade, även den i det lilla förlaget Flos sakkunniga utgivning och i Arvid Nordhs kompetenta översättning. I original heter den Tól (verktyg).

Båda romanerna har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris, som för en nyfiken läsare borde vara ett bättre estetiskt riktmärke än Augustpriset (Sverige skickar till exempel oftast bättre kandidater till det nordiska priset: exempelvis har Isabella Nilsson nominerats två gånger, men aldrig varit i närheten av ett Augustpris). Det finns vissa beröringspunkter mellan Eiríksdottírs båda romaner, som har med film och konstnärligt skapande att göra. Men i den här romanen tar hon ännu vidare kliv in mot det besynnerligas räjonger. En kvinna, Villa, har gjort en dokumentär om en ökänd kåkfarare, missbrukare och valfångare, Dimitri/Dimmi. Efter inspelningen dör han – och romanen rör sig tämligen fritt mellan olika tidsplan, och visar Villas relation till mamman, och till sonen Haki, som kompliceras av att hon själv har en historik av missbruk.

Strukturen är kaotisk, något som med lite god vilja kan införas på kontot som speglar huvudpersonens kaotiska inre. Och så tar romanen till ett grepp som blivit allt vanligare, att efter en lång inledning (här drygt 160 sidor) fortsätter berättelsen utifrån andra karaktärers perspektiv. Det här kan bli ett gissel, eller en onödig fälla att trampa ned i för en mindre förfaren författare – för det blir svårt att upprätthålla intresset för de andra karaktärerna (”Va? Var inte hen en bifigur nyss?”), när det enda du vill är att få veta mer om den du uppfattade som protagonisten.

Turligt nog är Eiríksdottír en tillräckligt originell författare för att hantera detta berättarknep. Här diskuteras autenticitetsbegreppet i bred mening, och hur långt vi är redo att gå för att fånga ”content”. Är Villa cynisk som utnyttjar den gravt sjuke Dimmi för att få till en bra film? Det här mer än antyds, inte minst av assistenten Ninja, som blir en av de som tar över stafettpinnen, där hon avlöser Jón Logi, en man som Villa träffar på behandlingshem. Frågan handlar inte bara om hur subjektiv en dokumentärfilmare ska vara, utan också om i vilken mån vi ska förstå och förlåta gärningar som är brottsliga eller oetiska. Det är ju lätt sagt att vi fördömer handlingen men inte personen, men går det verkligen att alltid frikoppla dem?

Etik handlar inte om vad vi gör, utan vad vi är. Eller är det tvärtom? Återigen, hur ska vi lyckas separera det dåliga från den dåliga? Eiríksdottír diskuterar synen på konst skapad av kvinnor, och skriver om den med rätta ifrågasatta valfångsten. Genom berättelsen löper också en tematik kring sjukdomar, speglad i Villas mamma som är dödssjuk, likväl som i kollegan Rasas dokumentär om endometrios, och i diskursen kring symtom och besvär. Gränsen mellan vad som är äkta och vad som är upplevt luckras upp av skeendet i romanen, som avtäcker vissa hemligheter och låter andra svepas in i allt tjockare töcken – så som det ofta är i livet, inbillar jag mig, det vill säga att vi lär oss uthärda genom att blunda för vissa sanningar och förstärker andra, de som vi vet med oss att vi klarar av att bemöta.

Det blir också allt svårare att vara i den där skillnaden mellan sjukdomen och dess yttringar, och om Villa är hypokondrisk eller sjuk på riktigt. Kan hon inte vara bådadera? Jag har för mig att hypokondriker allmänt betraktas som självupptagna kverulanter, lex Molière. Vad var det Joseph Heller menade i Moment 22? ”Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig.”

Om det med Eiríksdottírs förra roman blev en hetsjakt mellan kritikerna att hitta så många paralleller till David Lynch som möjligt (jag kan ha varit en av de skyldiga), gör hon det lättare för oss den här gången, genom att direkt anspela på Twin Peaks-filmen Fire Walk With Me. Annars är det här en mer realistiskt hållen roman. Av de tretton nominerade till Nordiska rådets litteraturpris 2024 har jag nu läst åtta: fyra av diktsamlingarna, samt av romanerna Niels Fredrik Dahls Fars rygg, Maria Navarro Skarangers Jag visslar i den mörka vinden, Theis Ørntofts Jordisk, samt Kristin Eiríksdottírs De blottade. Lustigt nog använder både Ørntoft och Eiríksdottír musik av Arcade Fire när de ska återskapa 00-talet, och det är signifikativt, för inget signalerar detta årtionde lika väl som just deras ödsligt storslagna och samtidigt klaustrofobiska första skivor.