Stressad på T-centralen skyndar jag in på en Pocket Shop och plockar ned en pocket att ha som läsning; efter att på den sex timmar långa tågresan Umeå-Stockholm ha läst på engelska vill jag ha något lättsammare. Hon i kassan säger att hon aldrig sett någon bestämma sig så snabbt. ”Well, jag kan alfabetet och läser boktitlar snabbt”, muttrar jag, och kommer därifrån med Nina Lykkes Vi är inte här för att ha roligt. Den fick lysande recensioner när den kom på svenska förra året – jag tycker den är medioker.
En kulturman i sextioårsåldern har nyligen hängts ut i en yngre kvinnas autofiktiva roman och nu ska de två mötas på litteraturfestivalen i Lillehammar. Hon säger att han tafsade på henne – han medger viss skuld, men att det var hon som uppmuntrade honom. Det är en premiss som nog hade fungerat i en novell, skriven av, säg, Ottessa Moshfegh. Hon skulle nog ha lyckats gjuta liv i den en gång uppburna författaren som nu är misslyckad och förbisprungen. Men som roman håller det inte mer än 25 sidor, och en novell skulle inte heller kunna unna sig så många upprepade skildringar av det eventuella övergreppet.
Eller vänta, det här hade förstås Michel Houellebecq kunnat göra något roligt av. Eller vänta, varför inte Martin Amis när han var på sitt elakaste humör (cirka 1987)? Eller vänta, Saul Bellow kunde ha gjort det på 70-talet. Eller vänta, Vladimir Nabokov då, på 60-talet? Fast ärligt behöver vi inte gå så långt bort: för tio år sedan gav Peter Højrup ut Island, om en författare på väg till en prisceremoni, och vi följde hans inre monologs maniska färd mot upphöjelse eller upplösning.
Likadant här: Knut A. Pettersson är ett fyllo som ska vingla fram på känt och tröttsamt Under vulkanen-maner (en man som dricker sig redlös). Eller lite så som John Kennedy Tooles Ignatius J. Reilly tog sig an världen i Dumskallarnas sammansvärjning. Med andra ord är Lykkes roman inte så originell. Knuts resa mot sammandrabbningen i Lillehammar tar onödigt mycket tid, och åtskilliga gånger hinner han älta sin antagonists förehavande, och krydda lite med förutsägbara utfall mot samtidens dumhet.
Knut blir en driftkucku, en löjeväckande hypokondriker som inte inser att hans tid har varit. Fast nja, Lykke fattar ju att hon behöver göra honom mer nyanserad än så, och därför ges han på ett ganska omotiverat sätt hjältelika drag. Men bara för att det är tacksamt att driva med honom behöver det inte betyda att Lykkes drag är sympatiskt. Han är tjatig och enerverande, men det beror mest på att hans författare bara har ett stämningsläge (lyteskomikens). Hennes analys är trubbig, minst sagt.
Romcom-tropen den lite löjliga bögen finns också i Knuts spartanska vänkrets, och där finns trots allt några fina och genuina stunder av en slags vänskap. När Knut gör besök på en gymnasieskola träffar han två plugghästar som ska skriva uppsats om en av hans böcker, men när de inte har läst boken exploderar han (i ännu en tirad om samtidens förfall). Eleverna tas i försvar av sin lärare: ”stackars ungdomar … de är så trötta. Det blir för mycket för dem, en enorm och för oss helt obegriplig press vilar på dagens unga.” Problemet är att så sa ingen lärare någonsin. Men det är bra för Lykkes case.
Är det synd om Knut eller får han skylla sig själv? Det här kunde ha blivit en intressant fråga, men det är oklart om Lykke vill kritisera häxjakten efter #metoo, eller raljerar hon över vem som har rätten att översätta en bok (är inte den debatten överspelad vid det här laget?), eller ska hon driva gäck med identitetspolitiken, eller om hennes ärende är att ifrågasätta ”verklighetslitteraturen”, som det heter i Norge, eller är det något så enkelt som en rancour riktad mot Vigdis Hjorths böcker? Inte fan vet jag, och inte vet jag heller om jag bryr mig nämnvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.