Vad har dessa tre böcker gemensamt? De är poesiböcker. De är skrivna av kvinnor. De är utgivna på små förlag. Och ingen bryr sig. Förutom bernur, förstås. Nyligen var jag i Helsingfors för ett kritikersamtal och intervjuades i Hufvudstadsbladet, som lät mig flexa min läskapacitet (vad var det, 222 recensioner på 239 dagar?). Så det som förenar dessa tre böcker än mer förutom att vara små förlags diktsamlingar skrivna av kvinnor är avsaknaden av recensioner.
Är det rättvist? Låt oss undersöka saken. De tre poeterna heter Emma Eriksson Olsson, Louise Halvardsson och Mona Mörtlund, och samtliga har gett ut böcker tidigare. Först ut är Emma Eriksson Olssons andra diktsamling, Och andra övergivna platser. Den har en snygg vintage-vibe över både omslag (broderi!) och titel (80-tal!). Skånska ortnamn passerar revy, men de platser som beskrivs är ganska universella.
Det är en renodlad naturlyrik av gammalt hederligt snitt, men också en del nedslag i hemtjänsten, med sina gissel: ”en delad tur /som görs hel igen”. Olika människoöden skildras. Eriksson Olsson växlar mellan desperata utrop och vemodig klagan. Det finns en tydlig skärpa närvarande när hon inventerar kärleken och hur viktig den är. Dikterna kretsar gärna kring de ouppklarade frågorna.
Flera dikter väcker både undran och beundran:
vissa dagar är just bara dagar
minuter som viskats
sekunder som försvann
viss oro kan knytas i jorden
annan måste flyga fram
I ärlighetens namn är ändå en del av boken lite väl vag och disig. Men Eriksson har en bra uppfattning om just det nödvändiga, om vad som räknas och vad som behövs. Hennes dikt visar också hur viktigt det är med det strukna, det bortplockade. Då fungerar dikterna allra bäst, när en kan ana ett fullgott reduceringsarbete i bakgrunden.
Med sin tredje diktsamling Vi är inte klara med varandra har Louise Halvardsson fokuserat på sin mormor, som för en tid sedan gick bort i hög ålder. Boken har ett tydligt ärende: att gestalta en släktings liv. Det sker mest fruktbart i en passage om ”det (o)berättade”, där uppväxten med åtta bröder i rejäl fattigdom beskrivs utan pardon. Annars är det som väntat en lite gullig historia om en rekorderlig kvinna, städerska på skolan där poeten gick som barn, en kvinna som var änka längre än hon var maka, och i 27 år mormor till poeten.
En hel livsattityd i miniatyr kan beskrivas så här lakoniskt och talande: ”Du hade svårt att få på dig bältet / satt och höll i det ifall polisen skulle komma / mer rädd för böter än om ditt eget liv.” Halvardssons dikt arbetar med stark kontrastverkan, och en del goda effekter uppstår. Det som riskerar att bli för privat och för sentimentalt ges en del friktion när mormodern opponerar mot barnbarnets punkiga stil: ”
Du sa att jag lagt på mig lite
att min lugg behövde klippas
att bara rävar hade rött hår
att en syssling tagit examen
med MVG i alla ämnen
och min bror, han spökade ju inte ut sig
så varför skulle jag?
Då får den här intima dikten relevans utanför familjekretsen. När det är så många minnen som anmäler sitt intresse kunde det ha underlättat om Halvardsson sållat en del. Det är en kärleksfull men inte oproblematisk biografi som tecknas.
Slutligen har vi Mona Mörtlund, som ger ut sin fjärde diktsamling Vid fjärden. Den har en vacker akvarell som omslag. Och dikterna är på ett ytligt plan enkelt skrivna. Till en början nästan provokativt enkla, med sina berättande stråk om barn och tonåringar som gör avtryck i en sömnig småstad i norr. Men Mörtlund berättar liksom Eriksson Olsson om den nödvändiga kärleken som håller oss samman.
Det blir en motståndets dikt som frambesvärjer en uttalat utopisk vision:
Sent omsider insikten
Det är för att du finns
och säger mitt namn
som också jag finns
Om och om igen
skapar vi varandra
Så fint! Och fint för att sanningen är fin. Men även denna är en något ojämn
bok som äger större styrka ju närmare de konkreta situationerna rör sig mot
abstraktioner. Den idyll Mörtlund har skissat fram är belägen intill en
avgrund. De frågor dikterna reser är också väsentliga: ”Broddarnas tid är här /
Men om de inte hjälper / Håller vi i varandra då?” Det tål att tänkas på:
tekniken i all ära, men det som räddar oss är det mänskliga stödet.
Mörtlund skriver liksom Halfvardsson en minnesdikt, men den är mindre explicit. Jag inbillar mig att den här typen av dikt har potential att betyda något – inte för många, men för någon eller några. Att det är en typ av skrivande som når allra längst av de här tre böckerna. Som helhetsintryck erbjuder de här tre böckerna flera exempel på gedigen dikt, men om jag skulle avkrävas ett omdöme om vart dina slantar ska gå är det nog till Mörtlunds blygsamma alster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar