För två år sedan fick Bernardine Evaristo Bookerpriset för sin roman Girl, Woman, Other. Orättvist nog tvingades hon dela äran med Margaret Atwood för romanen The Testaments, förmodligen för att gottgöra försummelsen när kanadensiskan förbisågs för den på alla plan bättre The Handmaid’s Tale som fick nöja sig med en nominering på 80-talet.
Om Atwoods 80-talsroman är dubbelt så bra som hennes senkomna sequel är Evaristos roman inte mindre så. Den skildrar tolv brittiska öden från de senaste hundra åren, nästan uteslutande från ett kvinnligt och svart perspektiv. Vi blir påminda att vare sig den politiska eller den litterära historien är statisk, utan i ständigt behov av uppdatering, omvärdering, av ökad representation och större mångfald. Åtskilligt har sagts om hur viktiga romaner som denna är för att förstå hur det moderna England har växt fram, och det är inte svårt att hålla med. Man kan läsa den jämte Steve McQueens serie filmer, Small Axe.
På intrikata vis vävs de individuella ödena samman, på sätt som man först inte tänker på, hur en moder och en dotter turas om att agera huvudperson i kapitel som löper efter varandra. Som Amma, pjäsförfattaren som inleder, och hennes tonårsdotter Yazz. Amma blir en katalysator, och återkommer som referens även senare i romanen, då vänner till henne är huvudperson. Kanske som en representant för konstnärlig strävan som en utväg ur fattigdom och marginalisering:
sedan tillbringade Amma årtionden i periferin, en avfälling som kastade handgranater mot det samhälle som stängde henne ute
tills etablissemanget började absorbera det som en gång var radikalt och hon insåg att hon hoppades bli del av det
vilket inte hände förrän den första kvinnliga konstnärliga ledaren tog över rodret på National för tre år sedan
På National Theatre ska alltså hennes pjäs Den sista amasonen i Dahomey sättas upp. Som synes arbetar Evaristo med en besynnerlig styckesindelning, som förstärker sambanden mellan berättelserna, och betonar allt som binder ihop oss och som vi har gemensamt. Hennes ovilja att sätta punkt har samma effekt: så fortsätter berättelserna verka, utan att vi som läser tillåts andas ut. Meningarna hakar i varandra.
Den humor Evaristo använder är sardonisk och bitsk. Hennes roman handlar om vådan att vara ensam, hur jobbigt det är att vara fattig, och hur fruktansvärt det är att vara oälskad och oönskad. Kärleken – passionen – finns där som en möjlig utväg, men den är ofta svekfull och instabil, och männen opålitliga figurer som skymtar i skuggorna. Hon skriver om vilka frågor som uppehåller både de unga och de gamla (ledtråd: skillnaden är mindre än du tror).
Det är en feministisk HBTQ+-roman, men också så mycket mer än så. Historierna om Amma och Yazz som inleder är stilbildande, i deras dynamiska och ibland kantiga relation. Den yngre – hon genomskådar som bara de unga kan göra, och hon underskattar de äldre också, som bara de unga kan göra. Men hon är också charmigt trulig som bara de unga kan vara. Så handlar det vidare om åtrå och bråk, om önskan att både ta plats och synas och utplåna sig själv, i parallella begär.
Klassfrågor är i centrum, liksom i så många andra bra brittiska romaner från alla tider, och Evaristo är skicklig på att visa hur alla problem hör ihop, som migration, polisbrutalitet, osynliggörande, avpersonifiering. Nyligen kallade M-ledaren Ulf Kristersson invandrare för ”en belastning”, och så löd andemeningen och så fungerar den typen av argument: därifrån till att kalla dem avskyvärda eller ohyra är minimalt. När för en månad sedan tre svarta engelska fotbollsspelare brände sina straffar i förlustmatchen mot Italien i EM-finalen råkade de ut för så massiva rasistiska förföljelser att både det engelska fotbollsförbundet och premiärministern kände sig nödgade att visa sitt stöd.
Bernardine Evaristos roman är ett lapptäcke, ett körverk, en mosaik av röster. Snarare än att ge ett experimentellt eller sökt intryck uppfattar jag det som en nödvändig eftergift åt de olika historierna som återberättas. Vi är sammankopplade av våra erfarenheter, men också av våra språk. Evaristo lyckas hitta ett eget idiom till sina karaktärer, och det som imponerar mest med det är att hon inte bara växlar mellan ung och gammal, utan mellan olika tidsepoker, ända bakåt till 1900-talets början. Hon arbetar som en reporter, som lyhört uppfångar varje individs särart, och ger dem enskilda stämmor.
Översättaren Niclas Nilsson, prisbelönt för sin version av George Saunders Lincoln i Bardo, har fått arbeta hårt, och när han misslyckas är det inte hans eget fel (att ”ga-ga” blir ”rudis”, eller att han måste kalla Dickens sublimt döpta rackare Artful Dodger till ”Filuren”), även om ”tider som dessa” är en lite väl oblyg anglicism. Viktigast är att det här är en roman som ska läsas, och även om en del referenser kommer att dateras – Donald Trump var president när jag läste den på engelska, men förhoppningsvis behöver han en fotnot till framtida utgåvor.
Vill man vara nogräknad kan man ha synpunkter på att Evaristo ibland blir onödigt didaktisk, vill föreläsa lite väl mycket, förenklar lite väl mycket. Eller så godtar man bara att här har vi en författare med en unik förmåga att gestalta de ömsesidiga levnadsödena, en författare som i ett huj avlöser klichén ”den kvinnliga erfarenheten” med den mänskliga erfarenheten.
I en av romanens avslutande diskussioner, på festen efter pjäsens premiär, säger en av Ammas vänner, Dominique: ”feminismen behöver att de tektoniska plattorna flyttas, inte en trendig ansiktslyftning”. Så här skriver en författare som vill flytta fram gränserna för vad romanen tillåts åstadkomma: inte en ansiktslyftning, utan ett förflyttande av själva fundamentet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar