När jag började jobba på gymnasiet 1998 hade vi studiedagar när äldre lärare talade om elevernas generation som mer ”drogliberal” än de tidigare årgångarna. Denna diskussion har upprepats årligen: varje år har vi en elevkull som är mer ”drogliberal” än den tidigare. Det skulle inte förvåna mig om mina egna gymnasielärare på 80-talet dryftade samma saker om oss.
I torsdags hade vi en lektion om Doktor Glas, och jag berättade om hur kontroversiell och farlig Hjalmar Söderbergs roman ansågs vara när den utkom. Eleverna ville veta om det fanns farliga böcker på riktigt. Jag föreslog Necronomicon, men insåg att det var ett lite lamt svar, så jag högg till med Äldreomsorgen i Kågedalen, och det gjorde visst intryck när jag berättade om den. För nog har Teratologens skandalomsusade roman kapacitet att vara en farlig influens för somliga läsare. (Givetvis tillade jag som ansvarsfull lärare att den är skriven på västerbottniska, för att ingen med småländskt modersmål ska inbilla sig att de ska förstå den.)
Är Aldous Huxleys berömda lilla bok The Doors of Perception en farlig bok? Jag har vaga minnen från mitt bohemiska och dekadenta 80-tal att den tillhörde den obligatoriska läsningen när jag snöade in på de tre b:na Blake, Burroughs och beat-författarna. Nu utkommer den på nytt i fin utgåva på Natur & Kultur, som recyclar Nils Kjellströms gamla översättning från 1954, ”lätt bearbetad” nu (dock inte mer än att man bevarat prefixet ”epa-” för att indikera billighetsvaror, trots att ingen född efter 1978 torde uppfatta den referensen).
Huxley dog 1962, strax innan hippie-erans genombrott och det 60-tal som skulle popularisera idéerna från den här skriften. Belägg nr 1: den drogande sångaren Jim Morrisons band The Doors. Belägg nr 2: inkluderandet av Huxley bland alla kändisar på The Beatles psykedeliska skiva ”Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band”.
Den svenska titeln på Huxleys skrift, En port till andra världen, är lite olycklig, då den missar den uttalade allusionen till William Blakes berömda ordspråk från The Marriage of Heaven and Hell: ”If the doors of perception were cleansed every thing would appear to man as it is: Infinite”.
Till den här utgåvan hör ett makalöst tjusigt omslag som Håkan Liljemärker gjort på värmekänsligt papper. Den svarta färgen växlar färg om man lägger något varmt mot det: en hand, en kind … Mycket effektfullt och snillrikt. Vi får också tre samtida recensioner, raljerande i varierande grad. Dessutom har Carl-Michael Edenborg skrivit ett gediget förord, med fokus på ambivalens, konstraster och egenheter, som att Huxley skrev ett filmmanus till Alice i Underlandet, som Walt Disney refuserade med motiveringen att han bara förstod vart tredje ord.
I texten är Huxley – i vår tid mest känd för den suveräna dystopin Du sköna nya värld – saklig och försöker nästan ge intryck av att bli ofrivillig försökskanin när han testar fyra tiondels gram av den psykedeliska (”sinnesmanifesterande”) drogen meskalin. Nog kan man le överseende åt ambitionen att ställa sig själv ”i vetenskapens tjänst” på detta vis, men Huxleys projekt är allvarligt syftat. Han är 58 år gammal och därmed fullt kapabel att låta riskbedömningar fara åt skogen. (Edenborgs förord exemplifierar Aase Bergs utsaga att droger är inget för småungar, och förordar en 65-årsgräns, något som också Jarvis Cocker brukade säga på 90-talet.)
Hos Huxley finns en frustration i att det inte går att förmedla intrycket på ett rättvisande sätt. Sinnena är bortkopplade från språket. Vad det handlar om blir då att sänka ens förväntningar, sluta tro på det omöjliga, och helt enkelt nöja sig med de få belöningar som är tillgängliga för oss. Då kan man helt plötsligt nå nya insikter. Däremot kan man ju fråga sig om det är värt mödan och riskerna.
Huxley romantiserar inte drogen, utan skriver som sagt sakligt och registrerar i hög grad vad han upplever, så som han upplever det. Han skriver om språket och dess relation till den verklighet den ska återge: ”De flesta människor har i allmänhet kännedom om blott det som passerar hjärnan och nervsystemets spärrventil, och detta erfarenhetsmaterial får i det lokala språkbruket gälla för det genuint verkliga. Men så finns det några människor, som förefaller att vara födda med en biledning som kringgår spärrventilen. Andra åter tycks kunna temporärt förvärva sådana biledningar, antingen spontant eller genom avsiktliga ’andliga övningar’, hypnos eller droger.”
Vad Huxley intresserar sig för med sitt experiment är att försöka återfå barnets förmåga att uppleva intryck starkare. Vad skulle jag inte offra för att en gång till i mitt liv få erfara hur det var att dricka Dr Pepper för första gången? Men hans målsättning är mer inriktad på synintryck, och det är också det som färgar av sig på hans upplevelse av drogen. Hur ögat tänjs ut av sina projektioner. Hur tyg och blommor blir synliga på ett helt annat sätt.
Sedan tilltar en propaganda som till stor del påminner om hur det har låtit under de senaste årtionden (det vill säga, sedan de unga generationer blivit ”drogliberala”). Det här är en drog som inte gör dig beroende, och som tillåter dig att köra bil, och som inte ger dig baksmälla. Alltså: mycket mer hälsosam än tobak (som ger dig cancer) och alkohol (som får dig att misshandla din fru eller köra ihjäl folk med din bil).
Mer imponeras jag paradoxalt nog av passivitetsargumentet. Den som tar den här drogen syndar inte, menar Huxley, eftersom hen kan röra sig bland folk utan att vilja ingripa i skeenden. Hen är helt harmonisk och obrydd av allt. Det låter faktiskt ganska skönt, att slippa de friktioner som annars nöter ut oss i umgänget med andra. Så som världen ser ut kanske vi skulle må bättre av att sluta konkurrera och tävla mot andra, och mer ägna oss åt improduktivt vegeterande. Att ta en drog som kväser impulsen till agerande? Varför inte.
Vår tid ser eskapism som skadligt, men det är egentligen inte det Huxley förespråkar. Istället för flykt: ett tillägg, eftersom livet matar oss med medioker kost. Även om jag måste säga så här: om droger är svaret, då var det en dålig fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar