Köttets tid, Lina Wolff, Bonniers

I Lina Wolffs nya roman är det som vanligt hejdlöst, med en författare som öser på med sex, övergrepp, straff. Ambitionsnivån är hög, skrattet är rått, och bangar man inte för avancerad berättarteknik hägrar högtidsstunder.

För den som i likhet med mig tycker att den svenska samtidsromanen saknar ambitioner, att den oftast nöjer sig med att återge ett välbekant stoff på ett välbekant sätt, kom Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna som en uppenbarelse 2016. Mycket välförtjänt vann den Augustpriset.

Ja, och så skruvas förstås förhoppningarna upp, när hon nu ger ut Köttets tid, som i hög grad påminner om den vildsint uppsluppna föregångaren. Mycket är sig likt. Det handlar om sex, om svek, om makt, om den typ av illdåd som begås av människor som kan unna sig en frikostig moral.

En svensk skribent får ett resestipendium och åker till Madrid, där hon strax träffar den mystiske mannen Mercuro Cano. Det visar sig att han varit en usling i sitt äktenskap. Som botgöring deltar han i en förnedringsshow på internet, iscensatt av en nunna, som vill frälsa världen från de köttsliga lustarna.

Att återberätta handlingen i Wolffs nya roman får den att te sig som en melodram, som ibland övergår i fars. Betyder det att den är snaskig och billig? Nä – snarare är det ett modigt sätt att skriva, som vittnar om inflytande från helt annat håll än vad den gängse svenska författaren annars uppsöker. Med andra ord: mindre prydlighet, mer excess.

Wolff har varit bosatt i Spanien, och översatt en del spanskspråkig litteratur, såsom den mexikanske Roberto Bolaño och argentinska Samanta Schweblin. Detta verkar ha injicerat hennes eget skrivande med svart humor, och underlättat dess förutsättningar att vara frodigare och mer ohämmad, eller helt enkelt gränslös. För att inte tala om hur underhållande det är, även när Wolff då och då kostar på sig att vara aningen för långsökt i sina upptåg.   

Litteratur vars syfte är att chockera blir lätt påfrestande, och man kan bli blasé för mindre. Det är en balansakt att hantera risken att det blir onödigt spekulativt. Wolff är flitig med sina överdrifter, för att inte säga att hon har överdriften som utgångspunkt, och sedan tar berättelsen vidare därifrån.

Det som får mig att gilla henne så mycket är inte för den i och för sig lovvärda viljan att gå för långt. Genom romanen löper tanken om förlåtelse, och vad som kan förlåtas. Enligt den franske filosofen Jacques Derrida är endast det oförlåtliga möjligt att förlåta. Det kan vara värt att bli påmind om det: hur svårt är det att förlåta små misstag, i jämförelse med grova överträdelser?

Därför blir Köttets tid en undersökning av etiska och existentiella frågor, en roman om ansvar. Wolffs teknik påminner om kalejdoskopet: hon vrider och vänder på sitt stoff med jämna mellanrum, och visar därmed nya mönster. Hon litar på att läsaren ska hamna rätt, och det gör man väl, om än med viss ansträngning.  

Ambitionsnivån kan nog avskräcka en och annan läsare, men om man bemästrar en stundtals knivig berättarteknik är det här rena drömmen.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/8 2019)