Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 juli 2019

Stilla nätter, Till Lindemann, översättning Carl-Michael Edenborg, Mikael Fant och Alexandra Nedstam, Vertigo; En enkel visa och andra dikter, Marie Modiano, översättning Magdalena Sørensen, Grate; Atlas, Vasas flora och fauna, Förlaget


Bland musikartister som skriver dikter sällar sig nu Rammsteins sångare Till Lindemann, med ganska roliga alster. Roligare och ännu bättre är ändå boken med Vasas flora och faunas briljanta sångtexter. 

Det tyska industrirockbandet Rammstein är inte kända för sina subtiliteter. När vi nu för första gången får möjlighet att läsa sångaren Till Lindemanns dikter, Stilla nätter, består intrycket att här är det raka puckar som gäller. På gott och ont. Något som liknar ekivoka snapsvisor samsas med renodlade vulgariteter.  


För all del, här ges utrymme åt rena tarvligheter – men å andra sidan är livet ofta tarvligt. Lindemanns provokationer, där den goda smaken utmanas, roar för stunden, men starkare intryck gör några dikter där en skörhet blottläggs. Åtminstone den som lyssnat på Rammstein kan förvånas över denna finessrika känslighet.

Rimmen kan ge ett barnsligt intryck, som dock förtas av olycksbådande komponenter: ”Om jag somnar före natten / Drunknar jag i sorg som vatten / Ljusets värld ger mig lycka / Berusar mig med mörkerdricka”. Ofta läser jag med ett leende i mungipan, men kan inte bestämma mig om det är plågat eller muntert, och det är nog ett gott betyg.

Om Lindemann är mycket tysk, är Marie Modiano å andra sidan mycket fransk, när hon skriver ut parisiska gatunamn och landmärken. Även hon sysslar med musik, med betydligt blygsammare framgång, ska sägas. En enkel visa samlar sångtexterna från hennes senaste album, med många andra dikter.


Det är lite planlöst. Hon är dotter till Nobelpristagaren Patrick Modiano, och jag ska villigt erkänna att när jag förstod det vässade jag mina giftpilar lite extra, då jag tycker han är rysligt överskattad. Och visst, här finns banala dikter som liknar turistbroschyren, men även generellt är det platt: ”Kampen för att klara dagen / Liknar ofta en hemsk dröm”.  

Liksom Patti Smith vurmar hon för Konsten med stort K och när en ofruktbar nostalgi. Här finns ändå en riktigt stark dikt om terrordådet i april 2017 på Drottninggatan i Stockholm, som föregår av en ännu starkare dikt som listar namn på städer – i efterhand förstår man att det är just de platserna som utsatts för terrordåd de senaste åren.

Starkaste sångtexter du kan läsa på svenska i dagsläget har den mycket finlandssvenske Mattias Björkas som upphovsman. Hans texter åt bandet Vasas flora och fauna har samlats i boken Atlas, där vardagsnära foton förstärker den atmosfär av lätt vemodsfylld kamp för att uthärda tillvaron. Det är texter fyllda av självdistans och genomskådande av allt vad falskhet heter.


Björkas skriver ofta om barndom och uppväxt, tristessen som livas upp av mer eller mindre oförargliga pojkstreck, summerade i briljanta kupletter: ”Skulle en högre makt / faktiskt bry sig om vad vi gör? / Man har knappast levt om man inte har / en prick i nåt register när man dör”.

Björkas humor är alltid nedtonad och avmätt, och levereras med ett busigt flin. Det handlar också om vådan av att växa upp, att följa hur andra skaffar familj, och längtan efter den tid då allt var så enkelt att det räckte med att låna någon farsas bil för att känna sig levande. Att lyckas skriva om det förflutna utan att falla offer för nostalgi är en svår balansgång, som blir lyckosam tack vare att den gamla tiden inte glorifieras.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/7 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar