Ingen
fiktiv figur existerar i skalan 1:1, säger Herta Müller i sin nya bok Mitt
fosterland var en äppelkärna. I mötet mellan konkret erfarenhet och fantasi
uppstår hennes litteratur, hennes oupphörligt fascinerande och ofogliga litteratur,
som här utvidgas i en självbiografisk bok med utgångspunkt i Angelika Klammers
diskreta frågor. Svaren från Müller är uttömmande, om just hur de privata
erfarenheterna är viktiga för romanerna, men också hur språket kommer till
henne. Ett exempel finns i de rim hon hittade på i sitt huvud på väg till
förhören i ungdomen. En språklek hon fortsätter med än i dag i sina kollage bildade
från urklippta tidningsord. Dråpliga uttryck, som också märks i titlarna till
hennes böcker – denna inget undantag.
I
samtalen berör hon barndomsminnen, med en mor som var sargad av fem års
internering i fångläger och en far som sjöng SS-sånger långt efter krigsslutet.
Hon menar att individen ändå måste ta ansvar som vuxen, inte skylla ifrån sig
på dåliga erfarenheter, eftersom ”barndomen har ett kort förbrukningsdatum”.
Att Müllers böcker har tigandet som ursprung beror förstås på att hon
härstammar från ett samhälle, det kommunistiska Rumänien, där det bokstavligen
var livsfarligt att säga för mycket. Vaksamheten över ords nyanser har gett oss
ett av samtidens inte bara klart bästa författarskap utan också något av de
lärorikaste. Du ska läsa den här boken inte i första hand för dess klargörande
åsikter om litteratur, utan för dess viktiga insikter i vad det innebär att
vara människa.
(Också
publicerad i Vi 9/2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar