Fiktionen når
djupare i sanning än något annat, och romanen har ett försprång
gentemot dokumentären. Peter Fröberg Idling går en medelväg, när
han följer upp sin halvt romanliknande dokumentär Pol Pots
leende med en halvt dokumentärliknande roman, Sång till den
storm som ska komma (Natur & Kultur).
Hur är det möjligt?
Det psykologiska porträttet ger en exakthet som låter spekulationen
vila i högre sanningshalt: först när fantasin tillsätts blir
något tillräckligt sant. Det här är en helt fantastisk roman, som
på direkten gör svensk litteratur en aning mer spännande, en aning
mer spektakulär.
Ämnet är detsamma:
på 70-talet skulle två miljoner (minst) mördas av Röda khmererna
på Dödens fält, men här befinner vi oss i förhållandevis
fridfullare marker. Under några höstveckor 1955 intrigerar två män
kring kvinnan Somaly, ”Miss Cambodge”. De är politiska
motståndare, Sar och Sary, där Sar senare ska bli Pol Pot.
Fröberg Idling har
skrivit sin ambitiösa roman i tre delar, där perspektivet tillhör
de tre huvudpersonerna i tur och ordning. Reportaget har alltså
övergått i roman, utan att sanningen fått ge vika. Känslan för
närvaro är osviklig: du som läsare blir delaktig i det som sker.
Det här är inget fuskarbete, utan här har det gåtts metodiskt
till väga – det har också gått sex år sedan förra boken.
Politik och kärlek
behandlas. Sar är lärare i fransk litteratur, Somaly en borgare –
och ändå, trots hans politiska ideal, blir han förälskad i henne.
Likaså Sary, och som bekant är allt tillåtet i kärlek. Vi
betraktar passivt de orubbliga människornas beslutsamhet och dess
hemska konsekvenser. Nu skulle det kunna bli en alltför given
historia med två män som tampas om ett eteriskt väsen, som
existerar endast i deras respektive fantasi. Men som sagt spar
Fröberg Idling hennes ankomst till bokens avslutande tredjedel, där
hon blir lika mycket gestalt av kött och blod som Sar och Sary.
Hennes roll i
händelseförloppet är beroende av att hon är förlovad med Sar,
men dras till Sary, vinnaren (om än vi med facit i hand vet att det
är en vinst i det korta perspektivet). Det finns också något
sorgligt i hennes strävan: ”Kanske, tänker hon, var det inte en
annan värld hon ville genom omstörtningen, det är omstörtningen i
sig hon längtar efter.” Hon drömmer om en modellkarriär i
Frankrike, studerar ett Elle-omslag med Brigitte Bardot, och
parallellt med den här boken läser jag Simone de Beauvoirs bok
Brigitte Bardot & Lolitasyndromet, där vi har en liknande
tanke som den Somaly uttrycker: ”På samma sätt faller begreppet
om revolutionen sönder ifall man bara lägger någon vikt de
resultat denna uppnår, eller rättare sagt om man tror att man
någonsin kan avskilja resultatet från den rörelse som har
frambringat det.”
Likheten mellan de
två manliga kombattanterna förstärks av den figur som Fröberg
Idling använder för att skilja stycken åt. I Sars fall en triangel
av Y:
Y
Y Y.
Då stavas hans namn
identiskt med antagonisten Sary, vars tecken är ett O:
O
O O.
Medan Somaly har ett
mer mystiskt – men samtidigt mer konventionellt – tecken:
*
* *.
Boken visar också
hur det som sker är beroende av slump, hur mycket vi än försöker
styra skeendet med planering; det är som om T.S. Eliots skugga
faller över Fröberg Idlings
bok, Eliots skugga ur dikten ”The Hollow Men”:
”Between
the idea
And
the reality
Between
the motion
And
the act
Falls
the Shadow”.
Fröberg
Idlings bok problematiserar det vi tar för givet. Kan en mördare ha
en själ? I den här romanen är händelseförloppet spännande, när
hemligheter och dunkla motiv som inte tål dagsljus lyfts upp dit
ändå. Maktens pendel svingas stillsamt men obönhörligt.
Spännande, förresten, det är mer än så – det är så smidigt
utfört att man aldrig tvivlar på berättarrösten, utan du blir
hela tiden övertygad.
I
den mån man kan hitta en brist med boken är i så fall att
karaktärerna ibland låter lite väl moderna i sina repliker, som om
de matats med flera decenniers populärkultur. Men det skulle också
kunna bevisa hur två tider tillåts verka samtidigt, en
anakronistisk idé, för att visa att det handlar lika mycket om
nutid som dåtid.
Vi sägs behöva
historien som lärpenning, som påminnelser att aldrig upprepa
tidigare misstag. En inställning man kan skratta bittert eller
uppgivet åt, då vi i verkligheten fortsätter trampa ned samma
nederlagsspår: ”gränsen för misstanke går långt hitom det
osannolika.”