Gertrud, Hjalmar Söderberg

När Nina Björk förra månaden skrev i DN om Hjalmar Söderbergs unknakvinnosyn, utifrån hur karaktären Lydia i romanen Den allvarsamma leken betraktade och betraktades, då var hon ute i grumligt vatten. För Söderbergs kvinnor är mer aktiva än passiva, mer av subjekt än objekt, och ligger ofta ett steg före hans män, både intellektuellt och emotionellt. Något Söderbergskännaren Bure Holmbäck demonstrerade i ett par repliker.

Han har också skrivit förordet till Atriums välkomna nyutgåva av Söderbergs fenomenala pjäs Gertrud. På Sight & Sounds nypublicerade lista över de bästa filmerna ligger Dreyers filmatisering från 1964 på plats 42. Holmbäck gör också en välkommen jämförelse med Oscar Wilde, en jämförelse som lite oväntat inte är till irländarens fördel.

Söderberg skrev rikhaltig teaterkritik – inledde med en honorerad men aldrig publicerad recension av Fröken Julie, och skulle i stället debutera som kritiker med en recension av antagonisten Ibsens Hedda Gabler – en pjäs som faktiskt kan ses som en prototyp till Gertrud. Även här råder den stora frustrationen, ett missnöje som inte tillåts dämpas eller lindras, utan bara mynnar ut i större och större förtvivlan.

Tre män räcker inte för Gertrud – inte när ingen av dem älskar henne på det sätt hon önskar och eftersträvar, en kärlekslära som inte tillåter några hänsyn eller kompromisser: den villkorslösa kärleken som utplånar alla digressioner. Vad hon får i stället är tönten och pratkvarnen till äkta man, Gustav Kanning, och den arrogante och självupptagne utpressaren Erland Jansson. Det finns litterära förebilder till båda: Kanning har lånat från Ibsens Torvald Helmer och Erland från Söderbergs egen streber Klas Recke, som var stackars Helgas olyckliga förälskelse i Doktor Glas.

Och så Gabriel Lidman, den åldrade författaren som tillfälligt återvänder från sin Italien-exil, för att testa om Gertrud fortfarande är lika attraktiv som hon är i hans minne. Det är hon, men hon kan inte annat än förakta hans coola och cyniska attityd till den eld som hon själv förtärs av.

Söderbergs humor är vass och alltid nära det farliga, det avslöjande. Och det som ska avslöjas är något förfärligt – kanske det var därför han sågs som en så stor fara att det nyinstiftade förbundet för bevarandet av sedlighet skyndade sig att placera hans böcker på sin svarta lista.

För det är en obeveklig pjäs, som uttrycker ganska hårda saker om det som för Gertrud är en fråga om liv och död. Hon vill tillvarata en chans att för sista gången få uppleva en passion, innan det är för sent. Med Morrisseys ord är hon ”so very tired of doing the right thing”. Hon väljer det unga konstnärssnillet Erland Jansson, men han är ju inget att ha. En skrävlare, en tölp, och dessutom lögnare.

Att Gertrud har haft ett fungerande liv på teatern beror nog just på att karaktärerna är så levandegjorda, att det alltid är en upplevelse att följa förloppet, att det fungerar dramatiskt. Som när Kanning träffar sin gamle vän Lidman efter dennes återkomst, och efter att ha lyssnat på en av hans monologer säger ett artigt ”Du är dig lik, gamle Gabriel”, och får en hastig replik till svar: ”Men inte du.”

Söderbergs lojalitet finns hos Gertrud. Hon vill leva i friheten, vara delaktig i livet, det riktiga livet. Ska man kritisera Söderberg för något ur kvinnofrågans aspekt är det väl att kvinnorna har sämre smak än männen i hans verk; det vore lätt att trösta Gertrud med att det torde finnas en bättre karl åt henne än idioterna hon umgås med – men det förutsätter någon som är beredd att investera lika mycket av sitt känsloliv som hon är, och det är där mannens underläge visar sig.

Gertrud är klarsynt när hon i de sista scenerna avväpnar först Erlands och senare Lidmans alla argument. Erlands evinnerliga ”måste”-konvention, hans oförmåga att använda samma språk som hon bemöter hon fräckt och kaxigt:

JANSSON:

Älska, ja – vad är det egentligen? Jag har alltid tyckt att 'älska' är ett underligt ord. Det låter så främmande. Det låter inte som det vore riktig svenska.

GERTRUD:

      [fruset leende]

Kanske har du rätt i det, Erland. Det är nog lite främmande för vårt klimat. Och du talar nog helst – svenska.

Då visar det sig att det är kvinnan som har en själ i Söderbergs verk. Mannen har annat att falla tillbaka på, andra resurser. Det må vara kvinnofientligt, eller ha varit kvinnofientligt då, men det är också mannens dilemma, att inte ha tillträde till den yttersta sanning som Gertrud ändå når. Det är hon som når befrielsen, och det innebär att hon är lika mycket segrare som Julie i Strindbergs pjäs, som förblir en hjältinna inför Jeans feghet och brist på fantasi. Söderbergs manliga figurer har konsten och politiken som alternativ, men de är bara kompensatoriska.

Den här boken, som föregår den vetenskapliga utgåvan som inom kort publiceras på Lind & Co, i de samlade verk som håller på att publiceras, följer originalutgåvan från 1906, och är därför inte lika mildrad som senare versioner. Söderberg gjorde några varsamma putsningar av texten inför dramats senare utgåvor.