Norrlands guld

Hemlängtan är en lömsk filur. Den kryper fram när du minst anar det, när du inte vill veta av den, när du börjar känna dig bekväm och tror dig ha glömt bort allt vad ursprung och saknad heter. När du ligger sömnlös, hjälplös, helt utan beredskap – det är vid sådana tillfällen den slår till med sin fullaste kraft.

Umeå är min hemort, och det är dit jag längtar. Till det egentliga Norrland, till stället där min enda hållbara identitet ligger. Till den karga skönheten som präglas av en närhet till det förgängliga och det tillfälliga, där sommaren är kortare och skörare och därför värdefullare, och där växtligheten är fattigare och därför något man vördar, eftersom dess gåvor är mindre varaktiga.

Till vänster broder Hans och till höger broder Björn.

När jag någon gång nämner att jag kommer från Umeå möts jag ibland av ett arrogant hånfniss, som låter mig förstå att det är då själva definitionen av vischan, en gudsförgäten håla. Behövs det då påpekas att Umeå har saker att vara stolt över?

Att Umeå är en universitetsstad – alltså, universitet, inte högskola – med 37 000 studenter. Att universitetssjukhuset vårdar patienter från halva Sveriges yta. Att det nyöppnade Bildmuseet visar internationell konst, i en byggnad med en av världens mest bedårande utsikter. Att Norrlandsoperan har föreställningar som recenseras av utlandstidningar. Att Umeå också har en livaktig teaterscen, där Lars Norén förlade flera av sina premiärer på 90-talet.

Umeå är tillsammans med Riga Europas kulturhuvudstad 2014, en ambulerande utnämning inom EU. Umeå besegrade Gävle, Uppsala och Lund i den nationella tävlingen. Nästa gång Sverige får chansen är i bästa fall 2029, så Jönköping har tid på sig för planering, om ambitionen finns.

Politiker talar gärna om att ”sätta orten på kartan”, men glömmer att de gärna satsar på evenemang som ger kortvariga effekter. Festivaler, idrottstävlingar, eller broar och byggnader. Men att ha visioner kan handla om annat än att smälla upp så många affärer som möjligt.

Umeå hamnade på kartan på 90-talet, när staden blev hela världens centrum för veganrörelsen, med bandet Refused som de mest kända förkämparna för straight edge-rörelsen, som förespråkade veganism och avhållsamhet inför droger. I år har de återförenats, och medverkade i somras i en av USA:s största pratshower, Late Night with Jimmy Fallon. Nu är de ute på en världsturné som når Kanada och USA senare i augusti.

Men problemet är att även om jag längtar till platsen, är det en längtan jag inte styr över, och inte heller är det till någon statisk plats jag längtar. Intellektuellt vet jag att den stad jag lämnade för fjorton år sedan inte finns kvar, att jag då var intill döden trött på både stadens och invånarnas mentalitet. Vi var – kort sagt – färdiga med varandra.

Problemet är också att jag trivs i Jönköping. Det är en stad med brister, som förmodligen aldrig kommer att leva upp till det där skimret som jag mer eller mindre medvetet har svept in Umeå i. Men brister har sin egna charm, och är oftast mer fascinerande än det som är perfekt. Med andra ord trivs jag sannolikt lika illa i Jönköping som jag gjorde i Umeå, innan jag flyttade därifrån. För att verkligen börja trivas i Jönköping, för att börja gilla staden – då behöver jag lämna den.

Det är faktiskt ingen större skillnad på människor heller. Som en annan norrlänning har sagt – Morrissey från Manchester i norra England – folket är sig likt överallt. Det kan också vara så att vi människor behöver något att sakna, något att längta efter. Att jag för varje år ökar värdet i min gamla hemstad, för att därmed vältra mig i den njutning som det innebär att tycka synd om sig själv.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/8 2012)