Du ska andra gudar hava

Även jag har gillat Hunter S. Thompson, som jag läste under en period av mitt liv, då jag tyckte det var fräscht och fräckt, originellt och modigt. Ja, men det var länge länge sedan, och när man läst tillräckligt många texter av Gonzo-journalistikens farsa blir man intill döden trött på maneren, på de obligatoriska inslagen av självhävdelse blandat med självförakt, och personporträtt som manar fram parodin.

En som inte tröttnat på Thompson är nog Claes Britton, att döma av hans långa text i DN Söndag. Den handlar om mode. Nästa vecka kommer en lika lång text av samma skribent, och den handlar också om mode. Vad som kommer veckan därpå vet jag inte. Kanske blir det mode. Det har skrivits ytterst få texter om mode i svenska tidningar de senaste åren, eller hur!

När skribenter presenteras som att de har "en vass penna" brukar jag bli misstänksam - risken är att den som får höra sådana omdömen om sig själv tillräckligt många gånger börjar tro på det. Då får vi bara dessa självupptagna texter som hela tiden ska bevisa hur vass skribenten är. Det är likadant med svenska komiker, som kan vara roliga ända tills de får sin första hyllning. Sedan blir de en parodi på sig själva, när de hela tiden ska uppfylla andras förväntningar.

Men problemet för Britton - eller, låt säga det mest kritiska problemet - är att han bara har en stilistisk förebild, och det är så klart Hunter S. Thompson. När man läser Britton befarar man att han inte har läst någon annan författare: han är så marinerad i Thompsons stil att man som läsare efter att ha läst texten vill ha receptet, alltså en litteraturförteckning där han listar vilka textingredienser från mästerförfattaren han har kokat ned.

Så här är det nästan jämt med populära svenska författare. John Ajvide Lindqvist har bara en enda favoritförfattare, och det är Stephen King. Därför, att läsa den svenska skräckkungen är bara marginellt annorlunda än att läsa King. Och Jens Lapidus har läst också bara en enda författare, och det är James Ellroy. Här har vi alltså en advokat som stjäl.

Det är trist med dessa karbonkopierade texter. Att låta sig influeras är förmodligen oundvikligt, men jag måste tycka att det är en brist när författaren inte orkar tillgodogöra sig intryck från fler källor. Det var beklämmande att läsa Per Hagmans debutroman Cigarett, då den så uppenbart hade lagats till på Bret Easton Ellis recept. Men Hagman har ändå lyckats skriva sig ut ur den fällan. Ajvide Lindqvist håller fortfarande på att skriva förtäckta Stephen King-böcker, liksom Lapidus skriver vidare på den stil Ellroy byggt upp.