De gyllene frukterna, Nathalie Sarraute

En sak som jag har lite svårt för är ”den franska nya romanen”, böcker av sådana som Alain Robbe-Grillet. Ja, Nathalie Sarrautes böcker räknas också dit, så det var med viss bävan jag häromåret läste Planetariet, hennes kända bok som Modernista gav ut på nytt, men tyckte att den var bättre än det rykte jag själv hade gett den (oläst).

Nu ger de ut den lite mindre kända De gyllene frukterna, i serien ”En modern klassiker”, där Lorenz von Numers översättning från 60-talet reviderats av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen. Laura Lindstedt har skrivit ett entusiastiskt förord, som bara aktiverar min misstänksamhet: ”så bra är ingen bok”, tänker jag. Sartre kallade det för ”anti-roman”, läser jag också, och det är en typ av omdöme som känns slentrianmässigt.

Men det är en bok som mal ned mitt motstånd, som mer och mer tar över, och detta utan att jag kan fixera vad det är som är så bra. Det är mestadels korta stycken som återger olika samtal, där det som avhandlas är om De gyllene frukterna är en bra bok. Det låter mest som ett typiskt postmodernistiskt experiment, ett sådant som brukar må bäst på idéstadiet.

Här är diskussionen verkligen i centrum, ungefär som Horace Engdahl i en aforism skissade fram som ett ideal, när konversationens olika röster går in i varandra och man inte längre är uppmärksam på vem som säger vad, att det inte spelar någon roll vem som är sändare och mottagare. Samtidigt har Sarraute verkligen ett genuint temperament, och det kan vara det som räddar boken, som får mig intresserad, att den innehåller en röst som är äkta, aldrig tillgjord.

Att uttrycka åsikter om ett konstverk är något som lätt kan parodieras, och ibland undrar jag om det är ett av Sarrautes syften med den här boken. Det känns lite smått löjeväckande, nästan parodiskt, med den oftast samstämmiga hyllningskören. Det påminner inte så lite om den svenska kritikens konsensus inför vissa fenomen – typ den senaste Batman-filmen. Hon förutspår konjunktursvängningarna, när hon även tar in avvikande röster. Kanske den franska nya romanen är på väg tillbaka nu, i 2000-talet?

Sarraute tillåter sig säga att hennes egen bok är ”den bästa bok som har skrivits på de senaste femton åren”, och det är förmodligen en författares önskedröm att få vara exakt så kaxig. Hon tar makten över språket, för i brist på intrig blir språket här vad hela boken handlar om, och vilken makt som ligger i värderande ord, hur makten över åsikter ligger i ordbehandling och i ordförrådets nyanser.

Samtidigt fungerar diskussionen som ett avdramatiseringsförsök, att Sarraute ser sitt skrivande ur det lekfullaste av perspektiv. En liten släng av hybris bara … Hon gömmer sig också bakom ett nom de plume, för säkerhets skull ett manligt: Bréhier. Berättandet vid vägs ände, kanske. Vi jämför ibland lite slött våra liv med en roman, men då smickrar vi oss själva: mer påminner det väl om en såpopera (i synnerhet ur aspekten att det saknar igenkännbara början och slut), eller kanske numera en dokusåpa – tänk bara alla dessa dokumentationer av måltider, barn och husdjur som så många av oss sysslar med och vidarefordrar på facebook, twitter och bloggar.

Modernistas serie med svarta böcker innehåller nu femton böcker, med Muriel Sparks bidrag från i går. Det är en ypperlig serie, med böcker som man gärna återvänder till. Inte de mest kända 1900-talsböckerna, men definitivt styrda av ett personligt urval, och nästan alltid helt förträffliga.

Jag håller med Lindstedts förord att man nog bör läsa De gyllene frukterna flera gånger. Jag ser en viss likhet med Virginia Woolfs bästa bok, Vågorna: hur rösterna bildar en melodi, hur berättandet liksom tas över av andra discipliner än litteraturens, och hur Sarraute söker sig mot gränserna: ”Jag skulle säga att diktverket genom att samtidigt angripa det outsagda i olika former undgår det strukturerades förstening. Därmed kan det växa fram – och hur! – och bokstavligt talat överväldiga oss.” Nu kan jag ju inte unna mig att överväldigas av fler läsningar i brådrasket, då jag började jobba i måndags, men det kommer fler sommarlov!