Väldigt sällan fin, Sami Said

Om det är något det inte råder brist på i den svenska samtidslitteraturen – förutom de självbiografiska skildringarna av det egna livet eller författarens förhållande till sin pappa – så är det väl alla dessa böcker som handlar om identitetssökande. Ytterligare en att lägga till raden är debutanten Sami Saids Väldigt sällan fin (Natur & Kultur).

Som vanligt – vanskligt att reda ut vad som har förankring i författarens egen bakgrund – det vi kan kalla ”upplevelsebaserat” (det lär ju vara så att alla har rätt till sin upplevelse av sanningen). Men huvudpersonen Noha är precis som Sami född i Eritrea och uppväxt i Göteborg, och efter gymnasiet flyttar han till Linköping för att läsa på universitet. Han är noga med att hålla alla andra människor på avstånd, kanske för att förhindra att behöva konfrontera några känslor hos sig själv.

Han är helt avstängd, håller sig undan, och är mest intresserad av att se ned på de andra. Han är en tråkmåns som inte vill ta plats, inte vill märkas. Han definierar sig som ”stillastående”. Men så träffar han först hangaround-killen Fredrik, som vill konvertera till islam och kalla sig ”Abdul-nånting”, och senare Anna, en tjej han träffar på tåget – mötet är karbonkopierat från inledningsscenen i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind, där Joel (Jim Carrey) träffar Clementine (Kate Winslet) i Montague. Anna är exakt lika spralligt knasig som Winslets figur.

Tyvärr saknar Said ambitioner med Anna – hon är bara med för att rycka upp Noha är sin självupptagna sörja, och det lyckas väl så där. Han behåller mycket av sin arrogans, och när hans farfar dör följer han pappan och en bror på en resa till Eritrea, där han skriver ett par hundra sidors vykortprosa.

Saids språk är lite besvärligt: knyckigt, stelt. Ibland präglat av anligicismer, ibland av ett kortfattat telegramliknande idiom, och ofta uttrycker det en fobi för subjektet – alltså, dessa subjektslösa meningar, som bara demonstrerar en rädsla för ordet ”jag”. Men så antänds språket när Noha träffar Anna: ”Hennes säng var en grav och mitt lidande när jag låg där friar mig inte från ansvar, trots att det mjuka stack i mig som glödheta nålar.” Dessa ögonblick är dock snabbt avklarade.

Men jag har förstått att språket för andra läsare kan vara underordnat – förra året läste jag bland annat Arkan Asaads debut Stjärnlösa nätter, vars bedrövliga språk ställde sig i vägen för en viktig historia. Så om du tycker att språk inte är en väsentlighet kanske du ska ge dig på den här boken. Behovet av rakt berättade reportage verkar vara omåttligt.

Det är en ensidigt berättad historia, där Said inte bjuder in mig som läsare. Att lyssna på en självupptagen martyr är sällan höjden av lycka. Noha är nog mest rädd för att bli som de andra pellejönsarna i Sverige, medelmåttorna som lattjar bort perioden mellan ungdom och vuxendom, och han slits mellan lojaliteten till familjen, till sig själv, till Fredrik/Abudul-nånting, till Anna, och så vidare.

Det som är bra med boken är att den fördjupar bilden av islam, och humorn, Saids sinne för detaljer. Tyvärr är det lite oredigerat, och intrycken forsar fram. Det är också lite udda balans med halva boken i Linköping och den spirande relationen med Anna och halva boken i Eritrea med fadern, en skildring där inte mycket av intresse händer.