Brigitte Bardot & Lolitasyndromet, Simone de Beauvoir

Varje gång Simone de Beauvoir nämns måste också Jean-Paul Sartre nämnas, men varje gång Jean-Paul Sartre nämns är det fritt fram att inte nämna Simone de Beauvoir. Delvis är det hennes eget fel, för hon tog varje chans att bjuda in Sartres idéer i sina egna texter, och förminskade gärna sig själv och sina egna insatser.

Djärva idéer, blygsam människa: tänk ändå att det oftare är tvärtom! Modernista har nu gett ut en fin bok som samlar nio olika texter av den här franska okonventionella våghalsen till filosof, Brigitte Bardot & Lolitasyndromet, med en skicklig översättning av Anna Petronella Fredlund, som också har skrivit ett fint efterord. Texterna är från 1944-1959. Det är recensioner, essäer, introduktioner, om kärlek, politik, litteratur, moral.

En av de längre texterna handlar om Sade, som hon läser nästan kusligt närgående och intimt, och kommer med en slutsats som kan tyckas sensationell: Sade är en etiker, en moralist, i kraft av sitt sanningsanspråk. (En lika vågad läsning gjorde Emilia Fogelklou då hon ungefär samtidigt skrev om Georges Bataille.) Delvis ser Beauvoir Sade som någon som väljer grymheten för att den säger något mänskligt, att den skär rakt genom hyckleriet och avslöjar människans grundinstinkt. I det goda samvetets namn döms och straffas, medan Sade väljer fantasins utsvävningar, där han ”vacklar […] oavbrutet och dramatiskt mellan arrogans och dåligt samvete.”

Sade är en författare för människor med fantasi, och då kan sägas att sedan Beauvoir skrev den – för sextio år sedan – har vi fått olika media som berövar oss all fantasi. Ett program som ”Big Brother” skulle knappast ha appellerat Sades sinne för grymhet, men det är bara ett exempel på att tv befinner sig i fiendskap med fantasin, att det är ett ställe där precis allt måste visas och förklaras.

Beauvoir är en tänkare med förmåga att frigöra idéerna, alltså befria dem och presentera dem utan att låsa fast dem vid en trångsynt tolkning. Det är tvetydigheten som är hennes ledstjärna, och även om Fredlund har skrivit ett bra efterord, är det lite besvärlig läsning. För det är med Beauvoir som med en del andra filosofer för mig, att jag förstår dem rätt bra tills jag börjar läsa kommentatorernas texter om dem.

Titelessän om Bardot (”B.B.”) är skriven tio år efter den berömda boken Det andra könet. Här skriver Beauvoir om lolitan som ett delvis androgynt ideal, något som fått andra att föreslå en latent homosexualitet hos pedofilen. Beauvoir skriver ju om personan B.B., inte om människan, men att se henne som en symbolisk ny kvinnoroll känns nu mest förlegat. Det är uppenbart att Beauvoir är ute i ett visst ärende, och här handlar det om att chikanera den franske mannen, liksom den lite naiva förhoppningen att B.B. ska tillåtas ”mogna, men att hon inte förändras”. Nu är väl situationen ännu värre.

Några av de andra texterna är bland annat ett lite märkligt försvarstal för existentialismen. En teori borde inte vara beroende av hur den uppfattas: den borde fungera som religionen, enligt W.H. Audens vackra devis: ”The blessed do not care what angle they are reflected from, having nothing to hide.”

Häromveckan såg jag en ironisk t-shirt i ett modereportage i Svd, där en kille hade t-shirt med trycket ”Deeds not Words”. Men det behövdes ju ord för att (ut)trycka det! Beauvoir menar också att handlingen är det avgörande, något som är både positivt och negativt. Begränsningen finns alltid där: ”En intellektuell som ansluter sig till proletariatet blir inte proletär: han är en intellektuell som anslutit sig till proletariatet.”

Vi är människa endast i anslutning till andra människor, säger Beauvoir. Det är Heideggers ursprungliga idé – men det är kontroversiellt att påpeka det, har jag förstått, för det skulle ta udden av Beauvoirs tänkande. Men hon nämner själv Heidegger, och jag tror inte att hon ”förminskas” av sådant. Det kan fungera tvärtom också.

Vad är då själva poängen med att läsa henne? Hon är svår, ibland irriterande, som gick hon i cirklar kring alla problem. Men hon lyckas också ge större perspektiv. Hon gör dig till en modigare läsare. I den här världen håller vi på att bli dummare och dummare, och visst – vi kan skylla på ”världen”, att den aktivt arbetar på att förslöa oss, men du har också själv ett ansvar att välja bort det idiotiska som du omges av, som ges företräde av makthavare. Den här boken är ett incitament att använda, när dumheten kämpar sig fram till större utrymme och större betydelse, (l)ex OS.

Och att visa engagemang har ersatts av gilla-knappen på facebook. Beauvoir visar att människan bara kan vara ett projekt, att hon bara finns i futurum, som en prototyp. Det må vara Nietzsches idé om den defekta människan, men även här finns en skarp stilist att läsa, där båda verkligen skriver personliga erfarenheter, skamlöst utnyttjar det privata i sitt skrivande, men transcenderar det privata med sin starka stil.

Det viktiga är också att tänka på tvären mot sin tid, att inte enbart följa andras diktat. Det är ett tänkande som utvecklar och förnyar idéer, och därför blir det viktigt, genom att visa att det går att hitta något konstruktivt hos andra, när man bearbetar och gör det till sina egna tankar.

Positivt tänkande handlar i grunden bara om att kommande generationer ska veta att dra lärdom, lära sig att undvika våra tabbar. Vi utvecklas – jo, men vi kan inte låta bli att ana den harmsna min en sådan som Beauvoir skulle ha om hon tilläts besöka vår tid. Hon skulle nog vara djävligt besviken på vår passivitet, vår brist på engagemang, och att vi inte kommit längre. Längre i vad? Vad som helst!

Människan trotsar och avviker också, och därför blir prognoser så opålitliga. Men att finnas till betyder att inte slå sig till ro; även en så illusionslös och pessimistisk författare som Beauvoir har något att ge en nutidsmänniska, genom att visa att vi måste vara mer aktiva i vårt agerande. Blygsamhetstyranner har inget att lära oss, och därför är hon som bäst när hon glömmer bort att hon själv är i underläge, när hon väljer underläget – kanske för att det är därifrån tankarna flyger som starka projektiler. Att läsa hennes texter är ändå bara en början – fortsättningen tar vid när du lägger undan boken: ”Människans goda kan inte ges henne utifrån, det är endast något gott genom det människan engagerar av sig själv.”