Magnus
Dahlströms nya roman innehåller tre berättelser som utforskar det
obekanta. De innehåller en suveränt uppbyggd krypande spänning
som övertygar och oroar, helt utan billiga skrämseleffekter.
När
Magnus Dahlström i fjol återkom som författare var det med högt
ställda förväntningar, och romanen Spådom upplevde jag som
en av förra årets mest läsvärda böcker. Det var en berättelse
som hanterade ovissheten, som väckte tankar som inte slogs till ro.
Sken
är en helt naturlig fortsättning. I tre längre berättelser följer
vi tre olika kvinnor som på något sätt försöker komma till rätta
med en besvärlig situation. En arkeolog arbetar med att gräva efter
fornlämningar intill en planerad motorväg, men ifrågasätter de
fynd som hittas i marken. En förskollärare har övergivits av sin
man, och missköter sitt jobb. Ett vårdbiträde sköter om gamla på
ett boende, men belamras av besvärliga rutiner.
Några
saker som Dahlström behärskar till fullo är att skapa obehaglig
atmosfär, göra karaktärerna till levande figurer av kött och
blod, samt skriva trovärdig dialog – han har också varit
dramatiker, skrev för drygt tjugo år sedan pjäsen Järnbörd,
som väckte debatt om den påstått omoraliska
”skräckel-litteraturen”, ett begrepp myntat av kritikern Kay
Glans.
Här
är både skräcken och äcklet nedtonat, men det förblir spännande.
Speciellt i den mittersta av de tre texterna, om kvinnan på
förskolan som ihärdigt påstår att hon är kapabel att arbeta,
trots att hennes agerande tyder på motsatsen. Med hjälp av
lösryckta repliker förstår vi att hon inte alls är koncentrerad
på sitt arbete.
Liksom
de tre karaktärerna blir läsaren en teckentydare, som följer i
deras fotspår. Vi blir lojala med dem, vill dem väl. Men kan vi
lita på dem, och kan vi lita på berättarrösten? Vad som klarnar
är hur de tre berättelserna rör sig mot ett slut, även om det
inte är lätt att återge vad som händer. I berättelserna finns en
förskjutning – en glidning bort från det vanliga, det förväntade.
Här
utforskas störningarna, vad som händer när något går fel, men
bara visar sig i en diffus aning. Atmosfären förstärks av regnet
som suddar ut hela tillvaron i de två första texterna, som övergår
i den dimmighet som präglar letargin i äldreboendet i den
avslutande texten.
Den
här ovissheten kan vara något av det fruktbaraste som finns, i sin
kraft av att den stimulerar fram teorier, spekulationer, tankar och
misstankar; ja, helt enkelt att fantasin sätts i rörelse, och
Dahlström lyckas förhålla sig till det osäkra utan att ge efter
för förklaringsmodeller. Hans böcker är inga gåtor som väntar
på ett förlösande ”Heureka!” Mer påminner de om dilemman, att
de visar vägen mot fortsatt strävan efter något pålitligt eller
kanske tillförsikt.
Därför
blir han en så viktig författare, och att det är så välkommet
att han återvänder till litteraturen: han erbjuder något annat än
enkla svar, men fortsätter diskutera tillvarons gåtfulla stunder
med en sådan pålitlighet att resultatet blir helgjutet och
oavbrutet fascinerande. Sken är stundtals rentav förtrollande
bra.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/8 2012)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.