Doftande trädgårdar för de blinda, Janet Frame

Körsbärsträd är vackra. Tyckte jag, tills jag fick nog av att se dem instagrammade till förbannelse, så därför är det med viss besvikelse jag ser hur Modernista har formgett en av Janet Frame-utgåvorna, romanen Doftande trädgårdar för de blinda. En sådan typisk kitschig fotobyrå-bild.

När innehållet är allt annat än detta! Romanen är från 1963, översatt av Marita Zonabend, som har arbetat hårt med att hitta en diktion som stämmer överens med Frames egensinniga språk. Det handlar som vanligt när Frame skriver om ovanliga människor, som flyr in i blindhet eller stumhet, utifrån ett medvetet val – det är alltså möjligt att göra sig exempelvis blind. Det är mamman som är blind, dottern stum, medan fadern flyr geografiskt, lämnar Nya Zeeland för att åka till England.

Flykten är av bokstavlig art: inte enbart för fadern, utan även de kvarvarande flyr på sätt som jag inte uppfattar bildligt, där blindheten blivit något av en klyscha. Mamman blir blind för att behålla makten över tingen, som annars hotar att få tillvaron att kantra. Det är som om hon säger: ”det spelar ingen roll vad ni hittar på, för jag ser er ändå inte!” Att mista ett sinne brukar betyda att de andra sinnena skärps och arbetar hårdare, för att kompensera förlusten: därav den påtvingade, drastiska, upproriska och revolterande varseblivningen här.

Romanen handlar bland annat om hur man ska förhålla sig till någon som slutar tala; dottern Erlene läser en dikt av Keats, och säger sedan intet mer. Jämför för all del Jane Campions film Pianot, om kvinnan Ada som lever i självvald stumhet. Ibland kan det vara en mer rationell handling eller reaktion än något annat, när man ställs inför en jobbig omständighet. Alltmedan omgivningen snubblar fram i sina välmenande men missriktade försök att vara till lags.

Men det handlar lika mycket om hur man ska leva själv: alltså hur man ska förhålla sig till intryck av omgivningen, till allt som finns runt omkring en – och inte minst till det som finns inuti en. Om hur oerhört lösa boliner vårt förstånd går på, och vilka hemska sanningar som orsakar exempelvis stumhet.

Det är trotset som håller hennes karaktärer vid liv, när sinnena byter plats och intrycken kastas om kalejdoskopiskt. Världen är ju kaotisk och opålitlig, och vår upplevelse av den är bara en osäker tolkning, oftast utifrån godtyckliga premisser. Här också helt distanslöst skildrat, i författarens trots mot narratologiska principer och reguljär struktur.

Och karaktärerna lever i mörker, med hemskheten intill sig, och därför blir konsten ljuset – därför Frames nära förhållande till poesin, som är trösten och ljuset för den som klarar av att se det. Hennes fantasi är av det vilda slaget, och språket likaledes vilt: därför är jag glad att översättaren Zonabend varit så fantasifull i sina ordval, att hon gör boken läsbar också på svenska, trots att den språkliga påhittigheten måste vara svår att överföra och göra rättvisa.

Frame skriver något som skulle kunna kallas magisk realism. Hennes verklighet är verkligen helt behärskad av det som vi andra skulle kalla skumt eller kufiskt, samtidigt som hon bevarar en hyperverklig vision om hur världen ska beskrivas. Att världen besjälas hör inte till ovanligheterna, men här sker det med en barnslig metodik, som är förlösande för henne som författare, i den här frigörande och intensiva boken.

Det är inlevelsens litteratur, där det handlar om att bli delaktig i någon annans öde. Jag brukar ha svårt för föreställningen att man utvecklar sin empati av att läsa skönlitteratur. Men med den reservationen tycker jag nog att man kan ta risken att läsa Doftande trädgårdar för de blinda. Det är en bok som hypotetiskt skulle kunna ha en sådan effekt, på någon människa. Annars kan du nöja dig med tillförsikten som blir effekten av att ha läst något genuint annorlunda. Förbered dig dock på en riktigt iskall avslutning - - -