Det är en bok som gjort stort avtryck på populärkulturen. Wilhelm Reich var en av Freuds lärjungar men bröt med honom och hamnade i USA med rätt kontroversiella idéer och metodik. Sonen Peter följde pappans arbete med att samla kosmisk energi (”orgon”) i ackumulatorer för att påskynda patienters läkningsprocesser och molnfångare som kunde styra vädret. Peters biografi A Book of Dreams utkom 1973 men översätts först nu till svenska, nästan 40 år efter Kate Bushs låt ”Cloudbursting” och nästan 50 år efter Patti Smiths låt ”Birdland”. Båda låtarna handlar om relationen mellan fadern och sonen.
Nu har Christian Ekvall, som tidigare översatt bland andra Ernest Hemingway, George Orwell och Joseph Conrad, översatt biografin, som på svenska får heta Jag drömmer fortfarande om Orgonon (den följer därmed första raden i ”Cloudbursting”, som handlar om molnfångarna, pappans jojo, och när han hämtades av myndigheterna). Sonen bidrar starkt till mytbildningen kring pappan bibehålls. Betydligt mindre handlar om mamman (föräldrarna var skilda) och systern.
Den uråldriga skiljelinjen mellan geniet och galningen har kanske aldrig varit tunnare än i Wilhelm Reichs fall. Efter att han fått en fängelsedom avled han i cellen i november 1957. Här framstår han som en varm, omtänksam pappa som respekterar sin son och de har ett nära förhållande. Fast de udda inslagen består i att de skjuter med skarpladdade vapen samt talar utförligt om de rymdskepp som ska anlända.
Det är rörigt och flummigt, men också djupt fascinerande. Att sonen Peter Reich anger William Faulkner som inspirationskälla är lite oroande för den som eftersträvar stringens och logisk följd i hur tankebanor presenteras. När pappan dött syns en kväll tre ljussken på himlen. Pojkarna på skolan håller på att trakassera en äldre elev med att spela en rocklåt på transistorradion. Peter skyndar sig ut i den mörka kvällen för att han är övertygad om att pappan finns i skeppet. Den amerikanska luftflottan hinner dock jaga bort dem innan han får vetskap.
Det är trots allt lite ologiskt. Enligt pappan skulle hans uppsamling av energi från orgon bekämpa de främmande livsformerna, fast mot slutet verkar de ha gått över på vår sida och inte längre skulle anses vara fiender. Peter Reich föddes 1944, och var jämnårig med Jim Morrison och Patti Smith, och de kunde ju också vara flummiga på sin tid. Kanske det är så enkelt att 70-talet hade en, hm, naivare syn på det esoteriska och övernaturliga? Det finns också en svensk koppling, visar Ekvall i efterordet, där Reich den äldre vistades ett år i Sverige och bland annat publicerade sig i tidskriften Spektrum, som lanserades av Karin Boye och Gunnar Ekelöf.
En del av pappans teorier är bisarra, som uppfattningen att en grupp män skulle runka i en låda för att det skulle bota fysiska (och psykiska?) krämpor hos andra. Tillåt mig tvivla en smula. Ändå går det inte att avfärda Reichs bok som rappakalja. Inte enbart, åtminstone. En del idéer låter bra, om än ologiska. Det är också en bok som skakar liv i ens egna drömmar – för jag tillbringar en orolig natt efter att ha läst klart, där drömmarna ges ovanligt skarp kontur.
Vad jag drömde? Det kan kvitta: det är inte innehållet i sig – detaljerna – som är det viktigaste med drömmar, utan dess förmåga att lyfta oss från vardagliga bestyr och göra livet lättare att leva, om så bara för den stund de pågår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.