Poeter och författare har ofta en svaghet för katter och träd. Anne-Marie Berglunds bok Jag vill stå träd nu tänker jag ofta på. I låten ”Blanka blad” från [ingenting]s fullkomligt briljanta skiva ”Tomhet, idel tomhet” lyder en av raderna ”Jag kunde varit ett träd”. Och Sartre låter i sin roman Äcklet huvudpersonen (Roquentin?) konfronteras med ett kastanjeträd och inse att i dess konkreta form förklaras hela vår existens och essens.
Ja, och Barbro Lindgren, en av den svenska barnbokens största stjärnor, skriver också om träd. Därför är det lämpligt att en samlingsvolym med tolv av hennes dikter, hämtade från böcker utgivna 1974, 2000 och 2004, ska heta Gärna ville jag vara ett träd. I den dikten används önskningarna för att summera några av elementen: trädet, stenen och havet. Vad dikten uttrycker är en anhållan om att byta plats med naturen.
Naturen dominerar som bärande tema i dikterna. Det ligger inget korkat i att vilja vara ett träd, för då blir du rotad och får återfödas varje vår och ingå i en livscykel av ett mindre deprimerat slag än det mänskliga.
Behöver Barbro Lindgren en presentation? Hon har skrivit ungdomsböcker om Loranga och Jättehemligt, barnböcker om Max och Benny, samt Mamman och den vilda bebin och covern Titta Hamlet. Om hennes dikter har Madeleine Gustafsson skrivit att Lindgren har ”alla åldrar i sig, samtidigt”.
De här korta dikterna är inbjudande och borde låta ett litet barn upptäcka språkglädjen och närheten till den skildrade naturen, något som förstärks av Matilda Rutas skarpa illustrationer. De något större barnen (aka ”de vuxna”) kan nog också roas av hur Lindgren konsekvent visar hur mycket vi människor tjänar på ett samspel med naturen omkring oss. Det är ett samspel som genom hennes språkkänsla och diskreta språkkonst får dikterna att glittra.
I ”Jag ligger på en äng” till exempel ligger diktjaget och tänker på allt som förgår: flodernas lopp, dagarna, och slutligen:
ditt ansikte
och dina smala händer
och dagarna och veckorna
får gå
Jag lever bara
en minut i sänder
På ett sätt påminner det om Elizabeth Bishops mästerliga dikt ”One Art”, som handlar om ett diktjag som förtvivlat åser allt som försvinner ur hennes liv: nycklar, timmar, platser, namn, mammans klocka, hus, städer, floder, en kontinent, och allt pekar ut förlusten av den älskade, det som innebär den största katastrofen.
Lindgren tar också upp döden, ett ämne hon inte varit rädd för att ingå i sin tematik (vem minns inte pekboken Titta Max grav!?). Det finns också något befriande i hur hon inbjuder och längtar efter stormen i en annan av dikterna, eller de naturkatastrofer som också tillhör vår vardag. Genom att läsa henne lär man sig metonymin, som ju är närbesläktad metaforen. Allt går inte att förklara eller förstå, men de här dikterna ger en slags hjälp på vägen och får det tunga att lätta och det dunkla att klarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.