Idag är det första maj. Jag borde vara ute och demonstrera, men känner bara att det parti som går under namnet Socialdemokraterna inte är ett socialdemokratiskt parti. Nog vet jag att det finns andra partier – alldeles för många partier – men när jag söker bland de alternativen hittar jag näppeligen något som är marginellt bättre. Det enda politiska engagemanget som gör skillnad på riktigt idag utförs av aktivister, oberoende av partisympatier.
Vad ska en då göra? Riksdagsvalet i höstas stärkte mig bara i uppfattningen att det är något grundläggande fel med partipolitiken. Vore det inte en bra idé att – tja, testa något annat? Den som kan argumentera för att bevara det nuvarande politiska systemet får gärna anmäla sitt intresse. Med tanke på hur dåligt det går – nota bene, oavsett om vi har en regering styrd av S eller M (jag menar SD) – blir det svårt att överbevisa mig. Vi borde utvärdera hur det har gått under 2000-talet: kanske det helt enkelt finns olösliga problem inbyggda i själva partierna?
Simone Weil tyckte redan 1943 att partipolitiken arbetade emot människornas intressen. Hon såg att totalitarismen var ”partiernas arvsynd”, och även om hon skrev i en annan tid i skuggan av världskriget och hitlerismen – har hennes uppfattning bara stärkts under de senaste åren. För vad är det för värld vi lever i, om inte putinismens, orbánismens, trumpismens, bolsonarismens, etc? Om de politiska partiernas allmänna avskaffande heter hennes pamflett, som 2014 gavs ut av h:ström, i Thomas Anderssons översättning, med ett fint efterord av teologen Mårten Björk. Den har mig veterligt inte funnits tillgänglig på svenska tidigare, och kom nyligen i nyutgåva.
Weils främsta argument är att det inte går att bedriva partipolitik utan att ge efter för populism. Ursäkta mig om jag måste yttra truismer här, men det är ett underbetyg åt samtliga våra åtta riksdagspartier att de till hundra procent består av lydiga hundmänniskor som samtliga inrättar sig i de led partiledningen dikterar. Det allra värsta är att det i slutändan leder till ett partiprogram som vattnar ur all form av ideologi, till förmån för förslag som bara smeker den ömfotade marknaden.
Björks efterord betonar det opersonliga i Weils projekt, att hennes mål alltid var att avskapa det egna jaget. Nu lägger sig words stavningskontroll i och menar att ”avskapa” inte är ett ord, men det beror ju på att vi lever i en befängd och vulgär tid som inte har anammat och förvaltat Weils idéer bättre. Avskapelse borde vara något som lärs ut i skolan, och om det tar för mycket tid föreslår jag att det kan ske på bekostnad av studierna av något krig från 1600-talet.
Nu i selfiekulturens baksmälla kunde vi lära oss se nyttan av den avskapelse som sker inifrån, från de egna resurserna och de egna impulserna, snarare än som en betingad reflex från yttre stimuli (typ reklam och influencersmörja). Enligt Weil – och det är svårt att inte hålla med henne – fungerar kollektivet inte. Den gjorde det inte då, när hon skrev för 80 år sedan, och den gör det inte nu. Om något blir hennes idéer mer tillämpbara på vår globaliserade och splittrade värld. Och vi står inför utmaningar som är ännu större än det världskrig som då höll på att skära människor itu och dela in dem i ett vi (alltid ”de goda”) och dem (alltid ”de onda”). Hon menar att vår tankeverksamhet blir intellektuellt korrumperad av att lyda partiet. Hon illustrerar med någon som satts i arbete att hitta jämna tal och blir bestraffad när de jämna talen framträder: ”I sin vilja att kämpa emot löper hon risken att finna jämna tal även där det inte finns några.”
Det Weil då erbjuder är vidgning av det vi har framför oss. Hon lånar Rousseaus begrepp om ”allmänviljan”, och resonerar kring hans uppfattning att vi har förnuftet gemensamt; i stort sett är vi överens om en rationell bild av världen, medan våra känslor – våra lidelser – är ojämnt fördelade. Därav begår vissa brott, som strider mot det förnuft vi delar. Genom att ta Rousseau på allvar och gå i polemik mot honom når hon fram till egna och nya sanningar. När Oscar Wilde på ett berömt ställe i en av sina dialoger hävdar att ”all bad poetry springs from genuine feelings” kunde poesin med lätthet ersättas med politiken: all dålig politik härrör från äkta känslor.
Och är det något vi behöver ha mer av inom politiken är det ju mindre känslor och mer förnuft, mindre vaga uppfattningar och mer vederhäftiga slutledningar. Hellre än att fatta beslut grundade på hur något känns vore det bra om vi kunde ta reda på hur det faktiskt är. Det betyder inte att Weil underkänner demokratin i sig, åtminstone läser jag inte henne så. Grundar jag det då på hur det känns eller hur det är? Att avskaffa demokratin är en farlig väg att gå, men det är också farligt att ta demokratin för given och kapitulera inför det meningslösa argumentet att det är det minst dåliga av de alternativ som erbjuds.
Det farliga infinner sig också hos de som inte opponerar när etiketter sätts på dem. Det sker när någon yttrar sig i egenskap av ”socialist”, ”liberal”, ”konservativ”, ”nationalistisk” (jag menar rasist), och så vidare. Det är förödande att ges etiketter, och jag kan inte nog bråka med de kolleger jag har som envisas med att kalla mig pessimist som ser allt i svart – jag tror verkligen på förändring och att det finns outnyttjad potential hos även de vid makten fastsurrade politikerna, varför skulle jag annars fortsätta skriva här? Jag gör åtminstone något, till skillnad från mina kolleger.
Det de politiska partierna står för, menar Weil, är tre sammanlänkande saker: att de odlar kollektiva lidelser, utövar ett kollektivt tryck på medlemmarna, och har som enda mål att växa och bli större (än de andra). Problemet med partipolitiken är också den hägrande makten, som görs till ett ändamål i sig. Här kan tilläggas att det gör oss dummare generellt att ha favoriter, och det här gäller förstås också inom idrotten. Om den här liknelsen låter långsökt ber jag dig granska nästa valvaka och se hur partimedlemmarna firar respektive deppar, och återkom med en rapport i vilken grad det skiljer sig från hur fotbollsfans firar sina favoritlags vinster respektive förluster.
Är du en av oss? Så lyder partierna (och fotbollsfansens) underförstådda fråga. Alla grupperingar är av ondo, och den som har favoriter slutar tänka; därför kan det vara på sin plats att erinra sig Snusmumrikens ord i Tove Janssons Det osynliga barnet: ”Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket”. En tänkande människa måste värna om sin frihet och självständighet. Det finns mycket hos Simone Weil som är ovärderligt, och det är förstås mer än glädjande att det fortfarande utkommer nya böcker av henne. Fortsättning följer, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar