Det är en svåröverträffad titel: Bildning fantasi revolt heter Ruhi Tysons essä som nu utkommer på Balder. De tre leden är eftersträvansvärda så som samhället har utvecklat sig det här århundradet. Vi har kapat förtöjningarna till bildningen, vi har kölhalat fantasin, vi har gett revolten på båten. Att vara radikal liknar mer och mer att vara reaktionär när det gäller frågor om (ut)bildning, och jag läser Tysons bok med stort intresse, som den gymnasielärare jag fortfarande är.
Vad pedagogik går ut på, enligt Tyson: att vara bra på att ställa frågor. Det ställer jag gärna upp på. Estetiken är en viktig beståndsdel i utbildning, men har länge ställts utanför det ordinarie skolsystemet, sedan Alliansen avvecklade estetisk verksamhet som obligatoriskt gymnasieämne. Inför nutidens håglöshet kunde det vara meningsfullt med att återgå till mer estetisk verksamhet generellt. Mer kreativitet kunde befria många från pessimism och nihilism och cynism (konst är konstruktivt, punkt). Vi kunde därmed få en mer inkluderande meningsfullhet i de ungas liv, och det skulle samhället tjäna på ekonomiskt.
Tysons bok är intressant på många punkter. Jag misstänker att många ser antroposofi och Waldorfskolan som röda skynken, så detta tonas ned i framställningen. Det vore synd om det förhindrade läsningen av hans bok. Bara man har överseende med en del förenklingar, överdrivet schematiska slutsatser, en viss förkärlek för ordet ”liksom” och en del självförhärligande så är det här en vacker, värdefull och viktig essä.
Självförhärligandet visar sig inte minst i en berättelse om en elev med det fingerade namnet Ida. Hon ska lära sig att binda böcker genom att använda känseln i fingertopparna, men visar sig sakna känsel. Läraren – Tyson själv – blir frustrerad och ber henne förklara hur hon kan sakna känsel, och får höra att det beror på att hon mobbats och tvingats hålla händerna mot ett värmeelement och därefter tappat känseln. Två gånger i texten känner han sig tvingad att framställa sig själv i god dager och benämner sig själv som ”chockad (och nästan gråtfärdig)”. Men snälla, det är onödigt intimt att i en berättelse om någon annans vidriga historia skildra sin egen reaktion. Bara ett monster skulle visa mindre än ”nästan gråtfärdig”.
Vad bra pedagogik går ut på är lyhördhet, och jag misstänker inte Tyson för att sakna detta utifrån hans exempel (just därför blir de påpekanden jag nämnde i förra stycket så onödiga). Ibland har han en tendens att på förhand veta vad han vill nå fram till, något som sällan är ett bra ingångsvärde i en undersökning. Vi får några givna exempel från litteraturen, som goda påminnelser om vad som går att finna bara vi lär oss leta bättre. En samhällsdiskurs som gjorde sig mer beroende av Dostojevskij, Morrison, Schiller, Novalis och Thiong’o skulle förstås vara mer givande att följa än den nuvarande.
Men samhällets syn på konst är nedslående, som en slags fernissa eller krimskrams vid sidan av det väsentliga. Men konst ska vara en basvara. I sin diskussion landar Tyson förvisso mer i svärmisk utopi än i reell revolt, men det kan vara gott så ibland – utopin kan vara ett mer hållbart alternativ än tröstlösheten. Något han är inne på är en viss form av samhällsplikt, och med tanke på nymornade förslag att återinföra värnplikten kunde det gärna utökas till en plikt att tjäna samhället på andra sätt än att lära sig bruka vapen – till exempel finns det behov av avlastning inom sjukvården och skolan, där det finns möjlighet för unga att lära sig ett och annat om livet på köpet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar