”Ibland är det omöjligt att säga varför och hur ett konstverk fungerar.” Så inleder Karl Ove Knausgård, författaren som är – förlåt för att jag säger det – kungen av plattityder. Han har samtidigt en unik förmåga att få sina plattityder att låta djupsinniga och originella. Och det är en egenskap som har förhäxat den svenska kritikerkåren, vars knäfall för den buttre norrmannen är så underdånigt att det ter sig löjeväckande.
Ändå har jag läst mer än min beskärda del av Knausgårds böcker, och jag har nu sent omsider tagit mig an hans bok om Edward Munchs måleri, som han skrev med anledning av en utställning på gamla Munch-museet. Min anledning var ett förestående besök till detta helt nya museum.
En bärande idé i Knausgårds konstsyn är entusiasmen och inlevelsen, som styrs av intuitionen. Poängen med den utställning Knausgård kurerade var att lyfta fram okända sidor hos Munch, och det gör han förvisso, men fokus är samtidigt på de mest bekanta målningarna: Skriet, Melankoli, Svartsjuka, Det sjuka barnet, och några till.
Knausgård ser mer i målningarna, men jag kan inte komma undan tanken att han ser mer just för att det är Munch som har målat dem. Detsamma gäller för övrigt Knausgårds romaner, som ständigt hyllas för exakt de attribut som andra författare brukar få på pälsen för (upprepningar, manisk besatthet vid det ovidkommande, fördomsfulla porträtt, könsstereotyper, idealiseringar av otillbörliga ideal …), men han har utverkat en licens att skriva dåligt och ändå få positiv kritik. När han så betraktar Munch gör han det med genikultens starka knuffar i ryggen, och ibland blir det lite väl mycket av återgivande av vad han bokstavligen ser med minimal analys.
Och samtidigt … samtidigt är Knausgård bra på att se, när han väl gör sina ekfraser av målningar, och är lika intressant oavsett om han behandlar berömda eller obskyra verk. Som att Munchs stil härrör från och möjliggörs av ett samspel mellan konstnärens inre tryck och samtidens kulturella värderingar. Det är mindre lyckat när han ska underminera sina egna tolkningar, och när han svepande dömer ut hela symbolismen (i stora drag: 1890-talets konst) är det med tunnsådda argument. Bäst fungerar det när han nyanserar, något som sker allt för sällan, men till exempel i den här karakteriseringen (notera vändningen på slutet):
Munchs bilder är sällan brutala. De är öppna, också mot våldsamheten, men oftare mot något oskyldigt. Det finns på samma gång en styrka och en svaghet i hans bilder, de är inte sofistikerade, men så öppna mot världen att den blir liksom försvarslöst synlig, som om det är världen som är ogarderad och inte konstnären.
Men som sagt är det gott om banala slutsatser, som den tröttsamma truismen att ”de flesta” konstverk måste ses i original, och att reproduktioner inte lyckas återge kraften i originalen. Eh, ja, det gäller väl allt förutom typ Roy Lichtenstein? Jag har aldrig erfarit Stendhal-syndromet av att se bilder i en bok, men varit svimfärdig kanske dussinet gånger på museum. Och att sanningen måste ”uppträda naken”?
En märklig slutsats är också att han menar att det är mer intressant att läsa om konst än om litteratur, att texter om litteratur blir förutsägbara för att det är språk om språk, skrift om skrift: ”Det finns trots allt inte så många sätt att läsa Madame Bovary på.” Man kunde lika gärna säga tvärtom, att det är litteraturen som kan ge upphov till större variation av tolkningar, just för att det är skrift.
Lika udda är hans tanke att bra konst är den som lyckas förhålla sig till sin konstart och som inte kan överföras till ett annat medium. Film som är ren film, och så vidare. Men även här vill jag invända med att det lika gärna går att säga tvärtom. Nick Caves skiva ”Ghosteen” är bra just för att det inte är ett ”musikalbum”. Virginia Woolfs roman Vågorna är mer än en roman. Och Jane Campions film Pianot vore otänkbar utan den kontext som ges av 1800-talsromaner som Wuthering Heights och Jane Eyre, eller dikter av Emily Dickinson. För att bara nämna en konstnär som är bra just för att hans målningar är mer än bara konst: Francis Bacon.
Knausgård tar hjälp av bland andra Stian Gøgaard – vars Munch-bok han fangirlar kopiöst – för att reda ut Munchs relation till misslyckandet. När de träffas kan författaren inte låta bli lite onödigt skryt: ”Hans ögon påminde mig vagt om Paul Austers”, men förlåt Karl Ove, det här betyder bara att du är omåttligt glad för att du har träffat Paul Auster. Så klingar det också lite falskt när han vill tona ned geniaspekten samtidigt som han jagar efter ”melankolistenen” när han vallfärdar till de ställen där Munch bodde och målade.
Det blir i slutändan en bok som betonar både tematik och innehåll. Sätter Knausgård något på spel med sina läsningar? Ja, ibland. När han diskuterar hur Munchs målningar kunde väcka skandal under sin samtid menar han att det berodde på det kontroversiella innehållet, men jag är tveksam – mer kan det ha handlat om det nya och tidigare ej upplevda som väckte anstöt. Vi människor har svårt att överge invanda estetiska ideal. Munch var en konstnär som bröt mönster, något kulturen i stort inte är obekant med – inom litteraturen är det likadant, att det som är nytt ofta gör läsarna perplexa till en början.
En sak att störa sig på är att Knausgård även i denna bok, liksom i sin skönlitterära prosa alltså, är förtjust i anekdoter och långa utläggningar om ditten och datten, som endast har tunn anknytning till Munch. Visst är det intressant att läsa en kort essä om Anselm Kiefer (som Knausgård skrivit en längre studie av), men det blir mest ett idolporträtt, och för den delen är Kiefer tämligen ointresserad av Munch. Annat som känns igen är att Knausgård lyckas vara både självupptagen och självutplånande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar