I förlaget Pamfletts miniserie med poesihäften ges Alexandra Sundqvists dikt(samling) Förlora & fauna ut. Den är tunn som sig bör, och vi förs genast in i en ganska typisk svensk naturdikt anno det 21:a århundradet. Typisk vill säga: en natur som samspelar med det mänskliga, där biologin är kroppslig och växtlig. Där hjärtan och träd umgås med vatten och byggnader, där tankar och grästuvor sätts samman.
Språket är inledningsvis lite väl frivolt frejdigt med sina ordvitsar och allitterationer: ”Bland bladverk / i gröna grannskap / en grann immigrant”. Man kunde tro att det var skrivet av Eva-Stina Byggmästar, eller någon som läst henne. Det blir inte bättre, lite längre fram i samma dikt: ”växelvis växande / i växelvis växlande väderlek.” Jag må vara ursäktad om jag suckar tungt här över ordglädjen.
Lyckligtvis stabiliserar det sig, och den här dikten är inte alls representativ för fortsättningen. Sundqvist skriver om drömmar, om hopp, om uppfattningen att en bättre värld inte bara är möjlig utan också något vi är förtjänta av. Hon skriver om ett lantligt hus, om en familj, om ett hus, ett hem, om ett liv. Kort sagt: att våra liv inte är de liv vi vill ha – en tanke jag mer än gärna stryker under på.
Vad är ett värdigt liv? Är det att samla på upplevelser? Svar ja, om du frågar alla som nu efter pandemiåren skyndar sig att förnya passen för att hitta flygresor för att bota sin leda. Jorden kommer ju ändå att gå under, vad spelar det då för roll vad vi hittar på under de år vi har kvar? Ingen kan peka missunnsamma fingrar, för vi föds med en skyldighet att förkovra oss. Vi jagar minnen, men vad ska vi med minnen till om det inte finns människor kvar att dela dem med – och dessutom, vem bryr sig om din Thailand-resa när ni sitter och sörplar burkmat över en lägereld utanför någon skogshydda utan el och rinnande vatten?
En gnutta av denna civilisationskritik spårar jag i Sundqvists trots allt försynta dikt. Hon skriver om människans underlägsenhet gentemot naturen, och hon gör det med metaforer som binder ihop den biologiska kroppen med naturens biologi, i ömsesidiga ekosystem. Hon skriver en dikt som inte nöjer sig med att bara vara. Jo, på ytan kan det se ut så: ingenting händer här. Det är det stilla livet som porträtteras. Men dramat befinner sig i det osynliga.
Och då blir den halvt surrealistiska bildvärlden lockande:
Det går en svart katt
över tankarna, under bussarna går
tanken
tanken
fyller
mitt huvud
med bilder
jag inte vill ha.
Det här är dikt som jag inte vill ha, tänker jag först, dessa irriterande enordsrader. Men det finns en sällsam rytm här. Om jag inte är helt felunderrättad är Sundqvist också rockkritiker: det kunde motivera den taktkänsla jag erinrar i rader som de nyss citerade. Och nog är titeln en ordlek på det briljanta bandet Vasas flora och fauna – läser man Förlora och fauna snabbt tonsätts dikten med finsk blues. Genom Sundqvists dikt rör sig också en röst, ett tonfall, som har lämnat allt för mycket bakom sig. Däribland allt av trots och motstånd. Det blir en summativ arbetsinsats, som visar vad som finns kvar när naturen har sagt sitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar