För ett och ett halvt år sedan lanserade Autor en box med sex poetiker i häften, chapböcker skrivna av nordiska författare. Här anländer så en uppföljare med sex häften om översättning i samma fint formgivna lilla låda. Det är en förnämlig serie, där det kort sagt finns mycket att hämta – inte minst i mångfalden av perspektiv och angreppssätt.
Då blandas ofta ett teoretiskt och ett praktiskt förhållningssätt, gärna i samma text. För man ska vara medveten om att universallösningar saknas när det gäller översättningar. Medan poetiken som bekant fört en undanskymd tillvaro i Sverige gäller i stort sett detsamma för översättningskonsten, med översättarna som ett slags obesjungna hjältar i gruvan som endast plockas upp för att få sina relativt fåtaliga misstag skärskådade desto mer offentligt. Daidalos gav ut en fin bok för ett par år sedan med fyra översättares texter: mer sådant behövs.
Patricia Fjellgrens bok eller häfte heter ”Hijven domtoe mov vaajmosne / Det känns bra i mitt hjärta”. Hon arbetar med samiska, och skriver om översättning som ett sätt att tänka: ”Jag behövde språket för att kunna leva mitt liv.” Så ja: det är ett sätt att både tänka och ett sätt att leva, och att aktivt arbeta med översättningar blir ett sätt att ta sig an livet utifrån ens egna förutsättningar, ens egna utblick, allrahelst i samspel med andras blick, till exempel i de källtexter som översätts.
Hon påminner oss också om den naturliga kopplingen mellan litteratur och språk, hur beroende det berättade är av en stark medvetenhet om språket, att det krävs ett stort språkintresse för att tillägna sig litteratur. Hon skriver detaljerat om hur det är att översätta exempelvis Maria Wine, och hur samiskan är mer inriktad mot konkretion, och vilka svårigheter det innebär när man ska översätta fraser som inbegriper hjärtat. Det blir ett strövtåg bland glosorna, i en personligt formad berättelse som också uttrycket en hel del om hur intimt kopplade språk och lek är vid varandra.
Bokatuella Shadi Angelina Bazeghi (Flowmatic utkom för två veckor sedan) har skrivit ”Hvilken tinde hvilket højdepunkt”. Man kan delvis läsa den som ett appendix till den nyutkomna diktsamlingen. Även här respekteras mångspråkighet, och hon beskriver en poesi som rör sig rätt in i smärtan, in i våldet, in i krigserfarenheterna. Hon beskriver också samhällets hyckleri, de spelregler som är riggade på förhand.
Hos Bazeghi är poesin det som försvinner och marginaliseras, och där etablissemanget inte är stort nog för två rasifierade röster (när hon översatte Forugh Farrokhzad till danska blev hon varse hur hennes egen insats förminskades och blev nedtystad av kritiken). Här finns en slags bitterhet som är balanserad med uppgivenhet, som kan spilla över på översättningsarbetet, som kan te sig tröstlöst.
Som ”icke-västerländsk” (hennes egna ord) blir ramarna för vad du kan skriva om snävare, menar Bazeghi, och det är svårt att gå emot henne här. Att försöka ingå i ett sammanhang blir svårare då. Men det som utgör hoppet blir hennes entusiastiska läsning av Audre Lorde, som hon också översatt. Allt mer framstår ju Lorde som en av 1900-talets viktigaste författare, inte enbart tack vare sina dikter och essäer. Bazeghi framhåller henne som den författare som kan erbjuda den väsentligt transcendentala erfarenheten, och den som har radikaliserat henne – återigen är det svårt att gå emot henne.
Hur bemöter man en hopplöst cynisk värld? Bazeghis recept är beskt men välkommet, när hon i sin text växlar mellan poesi och prosa: ”Hvilken tinde hvilken højdepunkt hvilken hobløs tid, der har tabt sit hjerte, og hvordan i helvede er det kommet i stand?” Men det hoppingivna är att hon visar att det går att klara sig utan att själv hemfalla åt cynismen, att man kan bevara en kärna av hederlighet även när världen vägrar bekräfta dess värde.
I Jennifer Hayashidas text ”Översättaren som arkiv / Arkiv som översätter” fortsätter delvis kampen för en drägligare tillvaro. Hon beskriver translanguaging, alltså samverkan mellan olika språk där man växlar utefter ens erfarenheter, där man inte tappar i konkretion eller precision bara för att man ibland måste söka i dubbla ordförråd. Hon nämner ”code-switching” som ytterligare en strategi.
Här blir då balansen mellan teori och praktik som allra mest påtaglig. Man kan undra hur översättning ens går till, och hur mycket av arbetet som rör intuition och hur mycket som rör uttalad kunskap. Givetvis är intuitionen en konsekvens av tillägnad kunskap, så det är väl tilbörligt att först ägna sig åt det teoretiska innan praktiken kan släppas lös.
Det blir också en fråga om hur synlig en översättning ska vara. Hayashida aktualiserar översättarens roll som förmedlare, som osynlig aktör mellan författare och läsare. Hon skriver slagkraftigt och starkt, och hennes text är en fröjd att läsa för den som bryr sig om frågor om översättning. Eftersom jag dagligen undervisar i engelska som förstaspråk är jag ständigt uppmärksam på hur mycket av ens tänkande rör översättningar, hur språk töjs i sin förmåga att fånga nyanser när ett idiom eller ett uttryck behöver sägas på fler språk än ett.
Att vara tvåspråkig är ju också både en tillgång och en brist. Hayashedi hinner i sin korta text även med en diskussion om språk som maktutövning, om den gren inom sociolinguistics som berör rasifiering och representation. Språk är politik, men frustrerande nog saknas i detta tunna häfte utrymme att utveckla idéerna, något som rimligen ges bättre tillfälle i det avhandlingsarbete hon håller på med nu på Akademin Valand.
De två översättarna Judyta Preis och Jørgen Herman Monrad har skrivit ”Küss die Hand!...” Det handlar om Ingeborg Bachmanns roman Malina, som de ska översätta från tyskan. I en personligt hållen essä berättar de hur de reser til Wien för att komma närmare kontexten och den miljö som romanen befinner sig i. Ironiskt nog skrev Bachmann sin roman i Rom, men det är en lika utpräglad Wien-roman som Joyces novellsamling Dubliners är präglad av Dublin, om än skriven i Trieste.
Här dominerar ett oftast lättsamt tilltal, i några personligt hållna anekdoter om praktiken. Några av de frågor som väcks utspelar sig på lexikal nivå, där det kanske är lättare att nagla fast vad översättningen gör – så fort man kommer in på semantik blir det mer abstrakt och överblicken mindre fokuserad. Det är lätt att instämma i deras slutsatser om översättning som tolkning, en truism som ändå tål att upprepas, eftersom det i så hög grad handlar om vad som ska betonas i en text som översätts.
Det är svårt att inte lockas av titeln på Anna Janssons text: ”Dyrka, dyrka upp”. Hon skriver om översättning från arabiskan, och om svårigheterna i att tillägna sig ett annat språk. Som ett belysande exempel tar hon arabiskans rotsystem, där så gott som varje ord utgår från en rot av tre bokstäver. Där ordet ”hulm” (dröm) innehåller samma rot – h-l-m – som ordet ”halam” (bröstvårta). Med Janssons vackra slutsats: ”Den arabiska drömmen ammar mig.”
Hon skriver också om det arabiska språket som en älskare, men att översättning alltid måste utföras som en ursäkt. Eller som Athena Farrokhzad har föreslagit: som ett förräderi. Jennifer Hayashida, som har översatt Vitsvit till engelska, nämner en del om vad som kan gå snett vid en översättning.
Boxen innehåller även en essäliknande text av fransmannen Jean-Baptiste Coursaud, ”Du er ein heilt annan”. Titeln är förstås en allusion till Rimbauds ”Je est un autre” (”Jag är en annan”). Coursaurd översätter från norska (Solstad), svenska (Stridsberg) och danska (Madame Nielsen). I den här texten belyser han översättningen som ett misslyckande, att författare generellt är så inne i sitt hemspråks strukturer att de inte kan överföras till ett annat språk utan negativa konsekvenser.
Det handlar då mycket om Tarjei Vesaas, den skenbart enkelt skrivande som det med all logik ska vara enkel att översätta. Icke, visar Coursaud med flera pedagogiska exempel. Översättningens grymma paradox är ofta omtalad: att översätta är omöjligt, och just därför nödvändigt. Det han också visar i sin komprimerade text är hur alla författare avviker, och hur viktigt det är att en översättare bevarar och vårdar dessa ordningsbrott och störande inslag.
Coursauds text hör till de mest givna i den här lådan, speciellt för de kritiker – de läsare – som är intresserade av fortbildning i översättning. Det finns all anledning att ta lärdom av översättare som berättar om sina erfarenheter. De här små häftena (böckerna) visar på bredden, att varje översättare är unik i sitt arbete och att man som utomstående betraktare bara kan beundra den nitiska noggrannhet som synliggörs i de färdiga arbetena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar