15 feb. 2020

The Girl Aquarium, Jen Campbell, Bloodaxe Books


Omslaget till Jen Campbells debut som poet, The Girl Aquarium, kan ses som en god illustration till vad poesin ägnar sig åt. Ovanför vattenytan en struts som kikar ned i något som liknar en trädstam, men när man beaktar hela bilden syns elefanten som glatt simmar i vattnet. Det engelska ordet ”trunk” betyder ju dessutom både trädstam och snabel. Till bilden hör indirekt ett motto från Jeanette Winterson: ”I don’t know how to answer. I know what I think, but words in the head are like voices underwater. They are distorted.”

Alltså: det här är en bok där djur spelar en inte obetydlig roll. Djur, skogar och språk. Campbell kommer från norra England, har varit bokhandlare, och föddes med funktionshindret Ectrodactyly–ectodermal dysplasia–cleft syndrome (EEC), med sammanväxta fingrar – några av dem saknades rentav när hon föddes.


Inte för att jag vet hur det här har påverkat hennes världsbild, men det handlar mycket om kroppen. Campbells dikt är lika kroppsligt konkret som den är drömsk mytisk, med en fantasi hårt förankrad i det reella. Hon skriver med en påtaglig rytm, ibland suggestivt mystisk och ibland kanske lite väl övertydligt explicit. Eller så här: det blir antingen för dunkelt eller för upplyst, som om hon inte riktigt litar på läsaren. För det är ju en av poetens viktigaste verktyg – saxen som klipper av i exakt rätt ögonblick. Här slinter det lite, och hon klipper antingen för tidigt eller för sent (bildligt talat, alltså).

Förutom mycket djur, är det mycket vatten i dikterna. I några av dikterna förekommer en kvinna vid namn Caitlin och bildvärlden ter sig lockande, spännande, inbjudande: ”Caitlin peeling her hair like fruit rind. / Some days I feel she is a hotel. She needs cleaning / from all the ghosts that continue to sleep inside of her.”

Så långt är allt gott, liksom när Campbells agenda är att erövra en kvinnlig representation, där Whitmans ”Song of Myself” ersätts av ”A Song of Herself”. Likaså är några enskilda dikter helt lysande, som den stackato-färgade ”On Crucifixion”, eller i än högre grad den avslutande korta dikten ”The Day We Ran Away from the Circus”, där tre korta strofer tecknar ett helt livsöde. Så här avslutas den:

                      In this new world, there are forests and duck-feet shoes.

                      There is us, there.

                                           Waiting.

                                           Our crow mouths full of feathers.
                     
                      We are stamping.
                      Stamping. Stamping.

                                                                

                                                                 Stamping our newborn feet.
                                                              
Men det är en ojämn bok som spretar åt många olika håll. Det märks att dikterna är tillkomna under en längre tidsperiod, där man kan hitta lite väl många svagare skrivna dikter. Av de tre delarna är den sista den mest övertygande, tyvärr är den också den kortaste. Här finns tyvärr också lite väl många dikter skrivna på dialekt, och man får nog lov att säga att det blir ungefär lika misslyckat som när Fröding övergav sitt unikt svenska idiom för att skriva på värmländska.

I sina bästa stunder skriver Campbell dikter som undersöker var livet finns. Överallt, skulle ett kortfattat svar lyda. Men också: livet finns speciellt där vi inte bryr oss om att leta efter det, där vi har slutat hoppas att det skulle finnas. Allt är inte lika koncentrerat, utan det finns en del riktningslösa dikter som inte tillför så mycket till helheten, utan bara kvarstår som en slags utfyllnad.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar