För tjugotre år
sedan (1996) utkom Ingenting annat
(material), Lars Mikael Raattamaas tredje diktsamling. Som jag minns det
borde jag ha läst den: under 90-talet traskade jag hem från biblioteket med travar
av dikter, och med den generösa inköpspolitiken på den tiden hade jag full
tillgång till den svenska utgivningen.
Nu ingår den som
bok nummer sex i Nirstedt/Litteraturs serie ”Poesibibliotket”, med
återutgivningar av klassiska svenska diktsamlingar. Det är en märklig
upplevelse att läsa Raattamaa i detta sammanhang: jag uppfattar honom inte som
en kanoniserad poet, men låt gå för det. Jag har haft stor behållning av flera
av hans böcker under 2000-talet, och minns dem som starkare läsupplevelser än
denna. Att jag minns den så dåligt: beror det på att jag var i ett så uselt
uttröttat skick med en son som hade kolik i ett helt år?
I förordet skriver
Judith Kiros att boken tillkommit innan sprawl-estetiken tog Raattamaa i besittning.
Det är ett abstrakt skrivet förord, som tar lång tid på sig att komma fram till
några givande slutsatser om dikterna. Jag är inte helt ense med henne att
metaforerna har kapats bort. I själva verket är bildspråket levande och
frekvent. Bara några exempel plockade slumpvis från sex olika ställen:
En labyrint av avfall /
från solen
Jag är byggd av buller
gör dig då ett hem inuti
blixten
Hösten är […] ett andetag
inuti lungan
asfalt vilar befriad
även skuggan vänder bort
sin blick
Delvis kan jag ändå
ge Kiros rätt: Raattamaa vill beskriva en värld utan transcendentala förtecken,
och inleder pedagogiskt med att i varsin dikt metodiskt och nytert skriva om en
bordslampa, en duk, en borrmaskin. Det är nästan parodiskt torftigt, och
poetiken liknar Stig Larssons, alltså i sin strävan att skriva så att säga
stillöst. Varken Larsson eller Raattamaa lyckas väl genomföra sina intentioner
helt konsekvent. I Ingenting annat
(material) finns ett par oerhört vackra dikter.
Parallellt med dessa
kanske ofrivilligt skönt skrivna dikter finns något som kan påminna om en
absurd dagbok, där solen är jobbig. Sedan är det regnet som är jobbigt. En
misshandel inträffar, sedan en sprängning. Raattamaa spanar efter banala, och
skriver dikter som förenar det platta med det bångstyriga.
Inte bara det
banala. Här alluderas till auktoriteter som Leopardi, Goethe och Foucault, och
i en dikt finns en udda trio: ”Men se, där står de ju / De tre små grisarna /
Hegel, Schelling och Hölderlin / och huffar och puffar / på varandras hus”.
Det går att se
denna bok som ett förebådande till den språkmaterialism som skulle frodas en
bit in på 2000-talet – tidskriften OEI, där Raattamaa ofta medverkat – bildades
ett par år efter den här boken utkom. Här finns ett uppsökande av en nollpunkt
som inte bara har språket utan själva existensen som utgångspunkt. Platserna
rör sig inledningsvis kring bekant Stockholmsterräng: Hägersten,
Rålambshovsparken, Sergels torg. Sedan vidgas blicken mot ett Europa där kriget
i forna Jugoslavien blir fokus för ett par vackra dikter: ”Samma kropp i samma
kropp / Samma ben runt samma ben / I samma blod – / Samma hud ur samma hud /
när det regnar i Srebrenica / blott namn under jord”.
Det är mycket
90-tal. Kanske det är till dess fördel att den fortfarande lever upp till att
vara apart, att det är en bok som inte riktigt passar in. Raattamaa låter
världen synas, ta plats, och det är mycket dofter, intyryck, påtaglighet. Det
finns också variation, i hur en cyklisk dikt som inleds ”du / så stilla” låter
sista raden i olika strofer eka i nästa, på ett stiligt men också meningsfullt
sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar