Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken 1938-41, Tasjkenthäftena 1941-42, Lidia Tjukovskaja, Ersatz

Den första delen av ett stort arbete om Anna Achmatova utkommer nu på svenska. Det är ett oskattbart dokument utifrån både historiska och litterära värderingar.

När Anna Achmatova av redaktörer fick frågan varför hennes dikter var så dystra svarade hon: ”Bristen på proportioner kan nog förklaras av säregenheterna i min biografi”. Det bekymmersamma liv hon levde dokumenterades av redaktören Lidia Tjukovskaja i trilogin Anteckningar om Anna Achmatova, vars första del nu utkommer i Ola Wallins översättning.

Den 49-åriga poeten Anna Andrejevna Achmatova har när de träffas i november 1938 haft publiceringsförbud i drygt tio år. Hon bor i en kollektivlägenhet, vägg i vägg med sin före detta man och hans nya kvinna. Sonen är fängslad. Tjukovskajas man är också fängslad, och de besöker fängelset tillsammans, och en djup vänskap uppstår. Varje gång de träffas noterar Tjukovskaja vad de har talat om, och fram träder ett innerligt porträtt av en av 1900-talets viktigaste ryska poeter.

Innerligt, men inte insmickrande. Achmatova har sina besvärliga sidor, och är ofta sjuklig i feber, med återkommande hjärtproblem, samt en bröstoperation för cancer som hon helst vill genomgå utan narkos. Rörelsefriheten är kringskuren, matbristen är genomgripande. Tjukovskaja skriver delvis i chiffer, byter ut referensen ”AA” till ”NN” när hon börjar frukta att dagboken ska hittas. Inte heller omtalas politiken eller fängelsestraffen bokstavligt. Achmatovas strider mot myndigheterna och censuren meddelas i kommentarsdelen.

Achmatova uttalar sig tvärsäkert om den ryska litteraturen, som hon har tillägnat sig utantill. Det är lärorikt att ta del av dessa omdömen, där hon inte har tålamod med det som inte är äkta, det som bara rör sig på ytan. Hon kunde likna sitt eget skrivande med att ”snava på diamant”.

Lite framfusigt kan sägas att hon själv skrev poesi som var så bra att hon kunde kosta på sig att vara nonchalant med interpunktionen, som hon överlåter åt Tjukovskaja, som i viss mån agerar redaktör åt de dikter som skrivs i smyg. När de har lästs och memorerats bränner Achmatova upp pappret.   

Två av dessa längre dikter finns med i bokens appendix, i översättningar av Hans Björkegren från 70-talet, nu reviderade. Båda omtalar den terror hon levde under, och ”Rekviem” kunde inte publiceras förrän drygt tjugo år efter hennes död, under den perestrojka som rådde strax innan Sovjetunionens fall. Tjukovskajas anteckningar ger en resonansbotten åt Achmatovas liv, som kanske är nödvändig för att uppskatta hennes dikter fullt ut. Åtminstone blir de för mig både begripliga och gripande på ett helt nytt sätt när jag läser dem direkt efter biografin.   

Den mest kända dikten ”Poem utan hjälte” är verkligen fantastisk, en rysk ”Det öde landet” (hon citerar helt kort T.S. Eliots ”East Cooker”). Men det är i ”Rekviem” hon har skrivit det mest gripande jag har läst av henne, när hon tar upp sin fängslade son och rädslan för det egna vansinnet. Efter ett besök i fängelset räknar hon upp vad hon inte får ta med sig därifrån, och avslutar:

”inte händernas ömsinta svalka,

inte lindarnas upprörda skuggor

eller de trista, tröstande ordens

avlägsna och lätta klang.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/8 2015)