Två svarta. Två vita. Fast skenet bedrar. De svarta är skyddade av genomskinlig plast. Lyfter man på det vita omslagspapperet visar det sig att de två vita böckerna också är svarta. Allt är svart, med andra ord. Make no mistake: poesin är svart.
Det är fyra stilrent formgivna böcker av den rumänske tyskspråkige poeten Paul Celan. Man kunde säga: ”det tidiga verket”, med de fyra första diktsamlingarna utgivna av Faethon, som smidigt kompletterar Bonniers bok från strax innan jul, Det sena verket, med Anders Olssons översättningar. Här har de två första (svart-genomskinliga) översatts av Björn Sandmark och Eva Ström, de två följande (vit-svarta) översatts av Björn Sandmark och Mikael van Reis. Så finns, hundra år efter poetens födelse, samtliga diktsamlingar på svenska i sin helhet, medan det tidigare handlat om urval.
Olika översättningar ger olika vägval. Det är en truism, likväl som att översättning är en omöjlighet. Nog har det sagts åtskilligt om detta redan, inte enbart i anslutning till Celan, men man kunde också säga: nog. Nu räcker det med beskyllningar mot dåliga översättningar. Det blir kompromisser, det blir lite tamare ibland, men i så fall får man läsa det med den optiken: en bra översättning kan inte vara annat än misslyckad.
En vanlig uppfattning lyder: läs långsamt. I Celans fall tror jag kritiker har upprepat detta mantra oftare än hos någon annan poet jag känner till. Jag skulle hellre förespråka: läs hur du vill, för det blir ändå så – du kan läsa de här fyra böckerna från pärm till pärm, från den första via den andra och tredje till den fjärde. Duktigt gjort. Eller så börjar du läsa var du vill, och du behöver inte ens läsa långsamt. Vad som sker, oavsett vilket lästempo du har, är att du känner begäret att läsa om, och läsa om, och läsa om, och att läsa ofta, för det är så det blir med stark poesi – den vägrar att lägga sig till ro inom dig, utan du fortsätter bearbeta den. Därför är mina gamla urvalsvolymer från Ellerströms med Lars-Inge Nilssons översättningar så utslitna, ett öde de här Faethon-böckerna också kommer att ges.
Den första boken är Vallmo och minne från 1952, den ”egentliga” debuten. Han hade debuterat fyra år tidigare med Der Sand aus den Urnen, men dragit tillbaka den då upplagan var full av korrekturfel. För den som länge umgåtts med den sena poeten är det en smula tumultartat att läsa denna bok, då den inte helt infriar den asketiska programförklaringen från de mer förtätade sena dikterna.
Inte för att det för den sakens skull är helt traditionell eller konventionell poesi. Men referenserna är mer uttalade, och mindre obskyra men mer igenkännbara. Celan skriver kärleksdikt i askans tid, och växlar mellan renodlade kärleksdikter och förtvivlade appeller mot de kränkningar och övervåld som bevittnats. Det är halshuggningar, strypningar, dolkstötar. Men främst tar dikterna utgångspunkt i den oerhörda erfarenheten, Förintelsen, som Mikael van Reis benämner det i sin monografi Den siste poeten: ”Det är den radikala nyskapelsens spår vi följer med blicken och den villkoras av den händelse som stegvis skall omvandla Celans poesi. Alltså Förintelsens faktum, vilket i dikternas historiskt-mytiska scenario är Urkatastrofen.”
De här dikterna rör sig mycket kring hår, och ingen har väl skrivit så elegiskt om hår som Celan, i synnerhet i den här dikten, i dikter som berör moderns hår som inte tillåts bli vitt av ålder (hon dog i nazisternas koncentrationsläger). Här finns också mycket natt, mycket vatten, mycket mörker, mycket om hjärtat och om tiden, den utmätta.
Dikterna är drastiska, aggressiva. Men inte enbart. I den här debuten finns en dragning åt ett mildare tonfall, något som kan överraska den stränghet som finns i de följande böckerna. Samtidigt är det ett enhetligt verk, något som behöver påpekas och inskärpas, att den utveckling som sker befinner sig inom rimligt uppsatta gränser.
I dikten ”Sömn och mat” finns det en typ av tillmötesgående som är svårare att finna i senare dikter, som om potentialen i dessa uttryck stelnade:
Nattens andedräkt är din svepning, mörkret lägger sig hos dig.
Hon rör div din fotknöl och tinning, hon väcker dig till liv och sömn,
hon spårar upp dig i ordet, i önskningen, i tanken,
hon sover hos dem alla, hon lockar fram dig.
Hon kammar saltet ur dina ögonfransar och dukar fram det åt dig,
hon avlyssnar dina timmar på sand och sätter fram den åt dig.
Och det som hon var som ros, skugga och vatten, häller hon upp åt dig.
Visst är det vackert, men inte enbart. Övervåldet är närvarande i dikterna, gör sig påmint, och vägrar lämna oss. Det blir då dikter som realiserar ett dagligt umgänge med de yttersta svårigheterna, den ångest som fästs vid oss, oavsett om det är beroende av omständigheter eller av sinne och förutsättningar. Mycket överskuggas av den ofta antologiserade ”Dödsfuga”, som här får ytterligare en svensk översättning (se mer längre fram).
Från 1955 härrör Från tröskel till tröskel (en titel som ekar av en rad från den föregående boken). Här finns några av Celans starkast lysande kärleksdikter, som den som fått namnet ”Sluttningen”:
Bredvid mig lever du, likt mig:
som en sten
i nattens insjunkna kind.
O denna sluttning, älskade,
där vi oupphörligt rullar,
vi stenar,
från rännil till rännil.
Rundare gång på gång.
Mer lika. Mer främmande
O detta druckna öga,
som irrar omkring här som vi
och ibland, förvånat,
ser oss som ett.
I de här dikterna fortsätter en viss traditionell poesi, för att sedan slå ut (slå in) i en mer ordknapp typ av dikt. Mindre Hölderlin, mer Dickinson. För Celan blir dikten en kunskapsform, och det knyter honom också till just Dickinson. Här finns också en sagoton.
Det handlar också om ett vi, om allt vi åstadkommer tillsammans. Celan skriver med suverän blick på människan, och övertalar utan att övertala. Även när han fastställer vägrar han plädera. Det är ett ödmjukt drag: att vi bjuds in, till nya perspektiv. Världen består ändå inte av annat än paradoxer, så det är lönlöst att försöka nå fram till absoluta sanningar. Sanningar är villkorade.
Emily Dickinson skrev: poeter tänder bara lampor. Hos Celan kan det lyda: dikter tänder bara sömn. Vad är då storheten i de här dikterna, till exempel i Från tröskel till tröskel? Hos Celan anropas natten, allt det svarta som illustreras också av färgen på de här böckerna. Det rofyllt tysta – det ro(v)fyllt tysta, kanske, på så sätt att orden gärna utför dessa semantiska glidningar, i original och kanske lite mer sällan i översättning.
Och stenar förstås. Det är mycket stenar i den här boken. Också mycket snö. Hur kan det bli så stor poesi av natt och sten och snö, är inte det för vagt och intetsägande? Men det som alltid finns investerat i dikterna är en desperat ton, som visar att de bästa kärleksdikterna är just de som går för långt, som blir överdrivna och för mycket. Inte för att Celan brukar ses som bekännelsepoet, och att han uttalat formeln att poesi ska vara ”antibiografisk”, men ändå – i dikterna finns förankringen i det konkreta, hur abstrakta hans dikter än ter sig på boksidan.
Det handlar också om ordet, om det som kan uttalas och det som kan antydas. Möjligen är det en övertolkning, men flera av hans ordlekar kan associeras till Shakespeares arbete, och då är det förstås träffande att Eva Ström, som tillsammans med Sandmark översatt de två första böckerna i den här serien, också översatte Shakespeares Sonetter för tiotalet år sedan.
Progressionen hos Celan är lättare att följa nu, dels i hur genomskickligt komponerade de enskilda diktsamlingarna är, och dels i hur teman och stil gradvis växer och sjunker in i hans skrivande genom de olika böckerna. Alltså en genomtänkt och konsekvent poetik, som ändå tillåter variation och utveckling. Böckerna hör ihop, ja, men de är också egna enheter, präglade av sin särskilda estetik.
Språkgaller från 1959 tar vid, och fortsätter teman, men utvecklar dem också, i riktning mot det outtömliga. Ja, för nog har vi kunnat ta del av åtskilliga separata tolkningar av Celan, som följer olika spår i hans författarskap. Behövs den förkunskapen? Själv tog jag mig till detta verk utan detta: det bara råkade bli så, det var poesi som fanns till hands (tack till biblioteken i Umeå). Det går att läsa och förstå innan man förstår, som väl T.S. Eliot menade med sin optimistiska utsaga, att ”genuine poetry can communicate before it is understood”.
Tolkningarna kan ändå visa olika alternativ, peka ut vägen för andra tolkningar, andra typer av förståelse. Om nu förståelse är vad man söker, och vad man ska söka. I så fall kan man förstås följa den dubbla mystik som förmedlas i den här samlingen, som utforskar kärlekens och religionens förhållande till det mystiska och dunkla. Men också att de två spåren går in i varandra, alltså kärleken och religionen.
Det är kroppslig poesi, mycket mer så än i de tidigare samlingarna:
Vi var
händer,
vi öste mörkret tomt, vi fann
ordet, som kom upp med sommaren:
blomma.
Kryptiskt, eller bara vackert, eller tvärtom vackert eller bara kryptiskt? Spelar ingen roll, det är en dikt som inte behöver någon annan fördjupning än det djupgående som den själv förmår gestalta. Det kan kallas esoteriskt, men också generöst, och allt annat än elitistiskt. Det krävs inga litterära eller filosofiska teorier för att ta till sig ord som dessa. Eller så här: man kan definitivt undra vad som menas med hjärtsammansättningar som ”hjärtnära” och ”hjärttid”, eller metaforer som ”blodseglet”, men det betyder inte att man är frustrerad över uteblivna svar.
Som titel är Språkgaller bara en halvsanning. Det är inte ett galler som stänger läsaren ute, eller stänger in dikterna. Ändå misstänker jag att många har en bestämd uppfattning om Paul Celan som elitistisk poet. Att man, om man är säg krönikör med fingret på tidspulsen, fnyser lite överseende eller nedlåtande åt vi som ägnar oss åt hans dikter, och bara låtsas ”förstå” vad som menas med otydligheterna. Men det finns inget tvingande över tolkningarna, eller att någon specifik inriktning dominerar (i så fall lever jag lyckligt omedveten om detta).
I stället: läs för att skapa dina egna favoriter. Genom åren har jag fått många sådana, som jag nu återser, i delvis annan skepnad tack vare nya översättningar, som blir ett behändigt komplement till de tidigare. Många av dessa favoriter finns också i den avslutande delen här, Ingenmansrosen, från 1963.
I den mån det är ett avbrott eller ny inriktning i Celans poesi är det inte lika dramatiskt kortare dikter, en utveckling vi kan följa i Det sena verket. Mer är det frågan om att hans poesi här blir mer vertikal. I stället för att hävda att han skriver om djupet skriver han djupet, gestaltar djupet i dikter som blir sina egna djup. Det visas i dikter som skriver fram fallandet, rörelsen neråt, riktningen neråt. Descensionen.
Här finns sorg som är så större än det orden kan utpeka. De tragiska erfarenheterna kan bara ges en form som chiffret kan återge. Ibland lyser sanningen igenom. Fast lyser? Sanningen är svart, svart som de här böckernas utsida och insida. Sanningen är natt.
Här finns formler, filosofiska maximer. Liksom i de tidigare samlingarna är dikterna jag-lösa, att det bara existerar ett vi i världen och inga solitärer. Det har med kommunikation att göra, att dikterna kommunicerar på sina egna villkor. Den gör det med ett språk som hackar, som stammar, som djävlas, som böjs och vrängs och krängs och kränger som går itu. Språket säger både för mycket och för lite.
Andningen som ska bli så genomträngande i följande bok Andningsvändning finns antydd här. Så kan hjärtsammansättningarna fortsätta slå genom de här kärleksdikterna, outtröttligt starkt och varmt:
Känner du, vi ligger
vita av tusen-
färgat, tusen-
munnat av
tidsvind, andetagssår, hjärt-nej?
Även om titeln indikerar intet, den mest åtrådda filosofiskt-religiösa tropen, är Celans dikter alltomfattande. Stenen och natten är konstanta inslag, och vi rör oss genom besvärande tystnader och abstraktioner mot hård konkret marknivå. Händerna och den omsorg de kan visa i sällsynt kärleksfulla stunder blir viktiga påminnelser om att man kan uttala mycket om vad det är för dikter Paul Celan skriver, men kanske det behöver betonas oftare, hur mycket av det som är renodlade kärleksdikter.
I dikten ”Dödsfuga” från samlingen Vallmo och minne från 1952 men troligen skriven så tidigt som 1945, finns åtskilligt av det som konstituerar Celans poesi. Förmågan att med skarpa och oväntade metaforer ge läsaren en knuff in mot ovisshet och dunkel, det slags dunkel som är en förutsättning för att kunna hitta det allra mest värdefulla.
Här är inte utrymmet för att bedriva allt för mycket komparativa undersökningar, men vi kan titta på en av stroferna i denna både praktfullt ståtliga och groteskt fula dikt (aldrig har väl en blå ögonfärg gjorts lika kuslig inom litteraturen?). Bristen på interpunktion kan få en att tappa andan:
Er ruft spielt
süßer den Tod der Tod ist ein Meister aus Deutschland
er ruft streicht dunkler die Geigen dann steigt ihr als Rauch in die Luft
dann habt ihr ein Grab in den Wolken da liegt man nicht eng
Hos Sandmark och Ström blir det:
Han ropar spela sötare döden döden är en mäster från Tyskland
han ropar spela fiolerna mörkare sedan stiger ni som rök i luften
för då har ni en grav bland molnen där ligger man inte trångt
Lars-Inge Nilsson (1999):
Han ropar spela ljuvare döden döden är en mästare från Tyskland
han ropar stryk mörkare fiolerna då stiger ni som rök i luften
då har ni en grav i molnen där ligger man inte trångt
Och slutligen Bengt Höglund (1964):
Hans rop spela döden med känsla från Tyskland är mästaren Döden
styrk dunklare sång ur fiolen och ni stiger som rök upp i luften
då får ni en grav ibland molnen där slipper man trängas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar