8 jan. 2020

En röst i dimmman, Kaneko Tota, översättning Herbert Jonsson, Tranan; Tro inte på mig när jag talar om kriget, Asmaa Azaizeh, översättning Jasim Mohamed, Rámus; Syster, Gro Dahle, översättning Stewe Claeson, it-lit


Tre internationella poeter tar sig an världen utifrån naturen, politiken, familjen. Från Japan, Palestina och Norge visas att det ibland är den skenbart enkla poesin som kan avsätta de djupaste spåren hos läsaren. 

Haikun sägs ofta vara den svåraste diktformen. Det är inte svårt att hålla med, efter att ha läst alldeles för många som försökt sig på dessa skenbart enkla treradingar. En som lyckas oväntat bra är japanske Kaneko Tota, som vi nu kan läsa 294 stycken oftast oregelbundna haikus av.


Det är dikter där tolkningarna överlåts åt läsaren: ”En magnifik begravningsplats / byn sover med / vaginan vidöppen”. Dessa märkliga metaforer! Dessa ständiga oförklarliga gåtor! Dessa oväntade upplösningar! Kanske de medvetna brotten mot reglerna – notera att här nonchaleras det strikta mönstret med 5/7/5 stavelser – bidrar till det varierade och dynamiska intrycket.

Kaneko Tota (1919-2018) fick 2005 Cikadapriset, som varje år går till en österländsk poet som skriver i Harry Martinsons anda, och nog utgör dessa haikus goda exempel på den typ av närsynt naturbetraktelse vi känner igen från Martinson. Här är naturen sällan stillsam, utan laddad med exotiska djur som svävar fram i sällan sedda sammanhang. 

Den palestinska poeten Asmaa Azaizeh har vi inte tidigare kunnat läsa på svenska, men nu finns hennes tredje diktsamling tillgänglig. Hon utnyttjar poesins förmåga – för att inte säga privilegium – att ljuga. Ja, hon rentav unnar sig friheten att slippa bli en röst som representerar ett folk, utan värjer sig mot alla sådana begränsningar.


Det sker i dikter där det egna jaget sätts på spel och ifrågasätts. Hennes tilltal är kritiskt och bestridande, negativt och trotsigt, vasst och fräckt. Det är ett självironiskt tilltal som ger liv åt dikterna.

I Azaizehs dikter korsas nyhetsflödet med privata vedermödor, i våldsamt vackra utgjutelser om den död som invaderar vardagen. Där blir hyenor både bokstavliga och bildliga: ”De följde bara efter mig / De sniffade på varje känsla av självömkan innan den drabbade mig / De slet sönder varje ögonblick av kärlek jag tänkte frysa in”.  

I Norge har Gro Dahle blivit ett stort namn inte minst för sina barnböcker som tar upp kontroversiella ämnen. Hennes diktverk Syster är en berättelse om saknad: ”Doften kvar i sängkläderna. / Rösten i springorna i väggen. / Din andedräkt i alla rum.”


Saknad, eftersom systern är en utopi. Vad Dahle vill säga kan vara att den lyckligaste relationen är den som inte realiserats. Hon vänder sig till sin mor med ett stort varför, där smärtan och hopplösheten manifesteras i slående enkla bilder. Hon är ett ensambarn, och kompenserar sin saknad med olika ersättningssystrar.

Därför handlar det om hundar, valar, sniglar, ja, olika strategier för att närma sig det som inte finns. Dahle skriver naivistisk och man frestas nästan säga ”fint”, vore det inte för att det kunde låta banalt. Men det är inte alls banalt, utan snarare en bok som utforskar fantasin och erbjuder en idyll som inte saknar skärpa och den typ av starka känslor som bara lockas fram av den största desperationen.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/1 2020)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.