Glaset är genomskinligt. Ibland
grumlas det, blir opakt, men oftast är det bara alltför transparent
(genomskinligt). Transparent Things
heter Vladimir Nabokovs näst sista roman, skriven på ett hotell i Schweiz och
publicerad 1972. Nu översätts den till svenska för första gången, och som
vanligt numera är det Aris Fioretos som har gjort – den transparenta –
översättningen. Den heter Genomskinliga
ting på svenska. Glasets betydelse förstärks av de flitiga referenserna
till fönster. Se Madame Bovary, Emmas
trånande vid alla de fönster Flaubert placerar henne intill. Bakom glaset kan
vi se författaren själv, och flera av de teman han ständigt återkommer till,
med manikerns behärskade besatthet. Här finns en provkarta över den bekanta
tematiken, ett strövtåg i minnets mest lummiga lunder.
Tiden är nyckfull. Huvudpersonen
Hugh Person [sic] är 42 år. Han gör sin fjärde resa till Schweiz, av
nostalgiska skäl. Tiden är alltid nostalgisk. Det är dess välsignelse, och dess
förbannelse. Den blickar alltid bakåt. Vi borde blicka mindre bakåt, bli mindre
styrda av tyrannen tiden. Nabokov blir ibland lite för nostalgisk för sitt eget
bästa. Tiden markeras bland annat i de målningar som den talanglöse
romanförfattaren mrs Flankard äger: ”tidig vår i salongen, sommar i matsalen,
New Englands hela lövprakt i biblioteket och vinter i sovrummet.” Kopplat till
tiden är förstås minnet, och minnet är mindre av en medveten teknik än ett ofrånkomligt
tillstånd – men vi ska inte fördjupa oss – förlusta oss – förlora oss – i dess
då, nu eller sedan.
Döden är obeveklig. Hugh (”You”,
som det engelska uttalet ibland förleder oss till) är en mördare. Begäret är
kopplat till döden. Nabokov grälade mer än gärna med Freud om ditten och datten
(och detet, för säkerhets skull helst placerat inom en skyddande parentes), men
tidsbegär och dödsbegär är intimt förenade i Nabokovs krävande estetik. Hugh är
en mördare, en begärsmördare, som figurerar i de murder ballads som skrivs av den här författaren.
Vemodet är vår följeslagare,
åtminstone i denna på alla plan vemodiga roman. Ett och annat av de hyperkorta
kapitlen i denna hyperkorta roman på knappt hundra sidor) är uppsluppet, men
det mesta domineras av svårmodet. Till skillnad från protagonisterna i så många
andra av romanerna är Hugh mer ledsen än excentrisk.
Skriften är närvarande i
berättarperspektivet. Nabokov är den mest självmedvetna författaren. Att likna
honom vid påfågeln är inte att göra honom en oförtjänst. Vi får en referens
till ett ord hos Byron, att Hughs begärs dunkla mål heter Chamar i efternamn.
Hos Byron är ordet möjligen ”chamas”, från portugisiskans ”tu mi [me] chamas”, ”du kallar mig”: You call me
still your life. – Oh! change the word - / Life is as transient as the
inconstant sigh: / Say rather I’m your soul; more just that name, / For, like
the soul, my love can never die.” Note to
self: Never trust a Byron. Ska vi lita på en Nabokov? När Byron nämner
påfågeln i eposet Don Juan syftar det
på en man i orientaliska miljö. Protagonisten är förlagsmänniska, har ibland
som uppgift att hyfsa till andra författares manus, en syssla man inbillar sig
att Nabokov själv, den strängaste av läsare, drömde om att få inneha.
Identiteten är cirka lika nyckfull som
tiden. Namnet: Hugh kan alltså utläsas som ”you”, men på engelskan kan det
också liknas vid ”hew”, det vill säga att hugga. Inbjudan till halshuggning 2.
Namnen: Person är det mest anonyma namn man kan ha, och vi blir intutade att
det minsann inte är en felskrivning (felhörning?) för ”Parson”. Och i vanlig
ordning ser Nabokov till att upptäcka besläktade drag med sig själv och både
huvudpersonen och några bifigurer.
Övergivenheten är slutsumman av alla våra
ansträngningar, åtminstone om vi ser Hugh som den där ”HCE” som Joyce drömde
fram – Here Comes Everyman! Med sina appeller till minnet och sina ordvitsar
kan Nabokov ses som den felande länken mellan Proust och Joyce. Här finns också
genom hela författarskapet spår av Kafka, även om Kafka inte lika mycket är en
författare som en diagnos (Nabokov är en högfungerande Kafka). Men inte bara
handlar det om att Hugh överges, utan också om att på ett mer allmänt plan
tappa allt. Att bli av med allt. En så oerhört sorglig erfarenhet.
Sjaskigheten är bara sjaskig. Det finns
ofta hos Nabokovs karaktärer en oförmåga att hantera verkligheten, både från
abstrakt och konkret synvinkel. Därför alla dessa missförstånd, alla dessa
misstag, alla dessa missöden. De är alltid en smula dummare än de inbillar sig
vara. Men också på konkret nivå. Som när Hugh förgäves försöker följa Armande
upp på fjället för att åka skidor, men gång på gång måste erkänna sitt
nederlag, inför de andra kavaljererna Jack, Jake och Jacques. Hur sjaskigt kan
det bli? Pojkvännen vill att Armande ska delta i hans onanisessioner med de
andra J & J. Till skillnad från i en annan av författarens mest berömt
beryktade romaner, där han malligt nog berömde sig av att aldrig ha använt (ha?)
ett enda obscent ord, finns det i Genomskinliga
ting mer genomskinliga obsceniteter, vilket möjligen förlåter att
översättaren på grund av svenskans burdusare karaktär måste ersätta akronymen
”HAREM” med ”HOROR”. Sjaskigheten i en och annan interpunktionsmiss eller
överflödig obefogad tautologi är mer oförlåtlig.
Illusionerna är det vi ser genom
glaset. Vanföreställningarna, drömmarna, förälskelserna. Allt är falskhet,
tycks Nabokov mena, som om glaset med hjälp av någon ond makt förhäxar blicken
som passerar genom det. Allt vi ser är skenet av sanningen. Ett simulacrum, med
Baudrillards ord, även om Nabokov själv nog skulle avstå från att koppla in
teorier, åtminstone om den signerats med en annan penna än hans egen. Skarpt
skriver han att ”alla drömmar är anagram på daglivets verklighet”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar