Du är inte full du är fylld, Lina Ekdahl, Teg publishing

Kring millennieskiftet var Lina Ekdahl plötsligt poeten som folk i min omgivning läste och citerade. Detsamma gällde Bob Hansson och Solja Krapu. Medan dessa verkar ha övergett poesin har Ekdahl fortsatt ge ut diktsamlingar – senast Fyrahundrafyrtio år för fyra år sedan. Efter att ha huserat på Wahlström & Widstrand har hon nu bytt till Teg publishing, och utkommer med sin första bok där: Du är inte full du är fylld.

 

Något som ofta förknippades med Ekdahl då var folkligheten, ett tilltal som var omedelbart och – tja, tillgängligt. Till skillnad från den poesi som brukar kallas obegriplig och svår – men jag har, hm, svårt för den typen av distinktioner. Polaritet är oftast av ondo: vi borde mer betona det som förenar oss, de likheter som uppstår även när yttre former inte ser ut att matcha.

 

Det som ser ut som glättighet behöver inte vara så ljust som det verkar, och Ekdahls poesi har haft och fortsätter ha sina mörka stråk. Titeln anspelar på den korvstoppning som hålls fram som ideal, det kan gälla i skolan eller i medielandskapet. Men ärligt: skolan? Är det inte snarare tvärtom där, att det som premierats de senaste tio åren är resonemang och åsikter snarare än genuin faktakunskap? Ändå kan dikterna se ut så här:

 

Du behöver information

hur ser en skadeskjuten kråka ut

hur läcker ett såll

vilket årtal brann Uppsala

vilken kung dog av brödsoppa

 

Vem är det som ska fyllas? Kanske svensken i gemen. Ekdahls bok är en provkarta på olika sätt som vi utsätts för informationsstress. Viss panik uppstår hos det jag som ska fyllas med saker – det som visserligen går under namnet ”erfarenhet” och är en nödvändig del av livet. Alternativet, den ignorance is bliss-estetik som den här boken verkar föredra, är inte den framkomligaste av vägar. Nog kan jag nicka instämmande åt satir över den tidsanda som gjort girighet till en dygd (åtminstone sedan 80-talet). Ett alternativ stavas fram: det lyder under namnet ”självhushållning”.

 

Kusligt aktuella anspelningar på krig ingår, och det är inte nödvändigtvis profetiskt – kanske mer en konsekvens av ivrig nyhetskonsumtion. Ekdahl katalogiserar världen, inventerar ett innehåll. Det ger hennes dikt ett viss statiskt idiom, som kan upplevas lite tjatigt med så många koketterande referenser till tomheten, den ena mer sadistisk än den andra: ”Du är inte så tom som du tror / du är tommare”. Eller vad sägs om den obligatoriska allusionen till Tranströmers ord från dikten ”Vermeer” (”Jag är inte tom, jag är öppen”)? Hos Ekdahl blir det så här platt: ”Du är inte tom / du är full”.

 

Med förlov sagt består den här plattheten, den förutsägbara färden mot mättnad parallellt mellan diktduets ofrivilliga frosseri och läsarens dito. En estetik som uppvaktar maximalismen. Den typ av tvångsmässiga ramsor Ekdahl ägnar sig åt är för stillastående, i synnerhet om de ställs mot hur dynamiskt Helena Österlund skriver sina diktsamlingar, allra senast den sublima Det enda som blir kvar är ord.

 

Här blir det språkliga överflödet utmattande, när allt ska beredas plats. Samtidigt vet jag inte om det händer för mycket eller för lite i dikternas myrstackar. I en av dikterna anspelas på ordlikheten mellan ”information” och ”irritation”, något det är lätt att hålla med om. Att raljera över den nutida människans predikament står förstås var och en fritt att göra, men jag ser gärna att en analys också inbegriper det egna ansvaret.

Natten, Sara Gordan, Bonniers

I Jesper Larssons roman från i fjol, Den dagen den sorgen, letade en pappa efter sin tonårsdotter. Handlingen upprepas i Sara Gordans nya roman Natten: en mor söker efter sin vinddrivna fjortonåriga dotter, när hon är ute på nätterna och bedriver skörlevnad. Skillnaderna är ändå markanta. Där Larssons pappa långsamt tappar all kontakt med verkligheten upprätthåller Gordans mamma konstant en förankring i en sund verklighetsuppfattning, hur mycket tillvaron än rämnar.

 

Men Gordans sätt att berätta lägger sig också nära två andra aktuella romaner: Ia Genbergs Detaljerna och Linnéa Axelssons Magnificat. Alltså romaner som koncentrerar sig på den försvunna som det sårigaste i tillvaron. Gordans mamma skriver ned sin historia, och på slutet får vi en brasklapp som sanktionerar en autofiktiv läsning, samtidigt som den hävdar att romanen ges företräde framför sanningen, där det betonas att det är mammans perspektiv som gäller. Fiktionen håller ändå läsaren i ett järngrepp i denna roman, som bärs av den dubbla styrkan av moderskärlek och av berättelsens kraft.

 

Barnets pappa kallas ”fransmannen”, och deras relation är över sedan några år. Där finns också en ny man, som plikttroget bistår i letandet efter dottern, och två yngre barn: en son med hjärtrusningar, och en liten dotter. Den fjortonåriga dotterns hälsa är i fara, då hon berusar sig på alkohol trots sin diabetes – det leder till ibland livsfarliga situationer, speciellt när en inkompetent AT-läkare felbehandlar henne. Det är ett liv där faran ständigt gör sig påmind, där döden aldrig håller sig långt borta. Är hon vid livet när mamman inte ser henne? Det är Schrödingers katt som blir Schrödingers natt – där natten står för den period då allt dåligt inträffar, som symbol för det mörker dotter och mamma störtar mot.  

 

Mamman skriver om sin oro, om sin vanmakt, om sin förtvivlan. Gordan vet med kuslig precision hur det är att ha ett barn som fått smak på dåligheter: ”du vill till den yttersta kanten och du har bråttom dit.” Därför börjar mamman tänka på sin dotter i imperfekt, av rädsla för det värsta telefonsamtal en människa kan få – där någon berättar att ditt barn har hittats, livlös. Gordan lägger sig nära händelsernas kärna med sin roman, och om det sker empiriskt eller intuitivt kan kvitta, så länge det utförs med sådan konsekvens och övertygelse. 

 

Och det är skrivet på en prosa som ofta bryter mot konventioner, en prosa som gestaltar den desperation som mamman känner, och som för henne allt närmare sammanbrott och utmattning och sjukskrivningar: ”någon säger ibland, men du ser inte alls trött ut. Jag svarar, det är för att du aldrig har sett mig pigg.” Detta smått aggressiva sätt att skriva fungerar som en murbräcka för innehållet, med dottern som faller mellan stolarna genom att inte ha dåliga hemförhållanden och inte vara psykiskt sjuk, och därmed inte anses vara i behov av stödinsatser, trots att det så uppenbart inte fungerar.  

 

Romanens mamma delar många drag med författaren Sara Gordan, till exempel översättningsarbetet med den franska kända författaren (Hélène Cixous) som utförs med en kollega från Umeå, hon som beskrivs som ”lugn, eftertänksam, tålmodig och noggrann” (jag har haft Kerstin Munck som lärare: signalementet stämmer). Eller lärargärningen på Biskops-Arnö. Eller de boktitlar som anges, som är desamma som Gordan gav ut under 00-talet.     

 

Men sanningsanspråket är egentligen ovidkommande – det viktiga här är att Gordan har investerat i fiktionen, och låter berättelsen samverka med det som har hänt. Och för att nu betona det riktigt viktiga: det här är en roman som skär rätt in i dig, oavsett vad du har för förkunskaper eller erfarenheter som kan jämställas. Inget kan jämställas, för allt är unikt, men också på ett paradoxalt sätt igenkännbart. Det här är en modig roman som vågar konfrontera något av den svåraste men också starkaste sak som finns: kärleken mellan en förälder och ett barn, en kärlek som överlever allt men som därför också tål att utsättas för den största påfrestningen.

Det har gått nio år sedan Gordans förra roman, den högst besynnerliga Martin Andersson. Ett skuggspel. Jag funderar fortfarande på vad Hjalmar Bergman gjorde i den romanen, som lätt kvalificerade sig som årets knasigaste svenska roman (not: knasig är inte alltid bra, men om man tänker på en bok i nio års tid är det något bra). Även det här är en roman som väcker frågor. Hur var det? I näst sista kapitlet finns ett hjärtskärande replikskifte: ”Långt senare ska det här vara över, jag lovar, och allt som finns kvar är berättelsen. Och du ska säga, mamma, det var inte så där det var, och jag ska svara, nej, inte för dig.”

Hur orden får mening, Peter Gärdenfors, Natur & Kultur

Nörderi kan vara det mest påfrestande som finns; det kan också vara det mest underbara som finns, eller närapå. Språknörderi hör enkannerligen till farozonen: här finns de övernitiska språkpoliserna och de inlärt irriterade, men också några av tillvarons mest ljuvliga personer. Eftersom språk är coolt och sexigt.

 

Semantik betyder ords mening, eller just ords betydelser. Peter Gärdenfors har skrivit en bok i ämnet: Hur orden får mening är del fem i hans anspråkslösa serie som varit under utgivning under hela 2000-talet, ”Vad är en människa?” Han arbetar med kognitionsvetenskap. Tidigare har det till största del handlat om hur vi tänker och förstår världen. Nu har han kommit till språket – och det är på tiden!

 

Är det svårt? Nja, det här är väl något som sorteras under det stora paraplyet som går under namnet ”populärvetenskap”, och dessutom har jag pluggat en del språkvetenskap, både frivilligt och ofrivilligt. Med andra ord: en bok för alla som bryr sig om språket, och vi är väl ganska många som vill vara coola och sexiga, eller hur? I sin genomgång nämns att det har kommit en bok cirka vart tionde år på svenska om semantik: på 80- och 90-talet två logisk-analytiska böcker, och på 00- och 10-talet två läroböcker med koppling till disciplinen.

 

Låt mig uppehålla mig en stund vid en av illustrationerna, från Lewis Carrolls magnifika bok Alice i Spegellandet. Det är Humpty Dumpty som säger till Alice att han tillskansat sig makten över ords betydelser, och att de betyder vad han vill att de ska betyda. Han tar sig alltså rätten att uppfinna egna definitioner av orden. Gärdenfors invänder genast och lovar berätta varför Humpty Dumpty har fel, men jag blir inte helt övertygad. Mer och mer tänker jag att HD har rätt: vi skapar vår egen ordlista, en som är mer inriktad på konnotationer än definitioner. Tyvärr ägnar sig Gärdenfors inte så mycket åt denna skillnad, där konnotationer tillåter oss att bli medskapande i vokabulären. Ett annat exempel: ordet ”ångestig” döms ut som icke-existerande, men nog låter det i mina öron lämpligare än det lamare alternativet ”ångestfull”. Fler ord med suffixet –ig är ju precis vad svenskan behöver.

 

Hur många ord kan vi? En genomsnittlig svensk har ett aktivt ordförråd på cirka 5 000 ord, men vi förstår cirka 50 000 ord. Låter det lite? SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) har cirka 125 000 ord. Ändå lite trösterikt. Jag har hellre 5 000 bra ord än, tja, 5 000 000 dåliga ord.

 

Tålmodigt och med viss torrhet i humorn tar sig Gärdenfors an ämnet. Även om titeln anropar ”mening” vill han hellre tala om ”betydelse”. Låt gå för det. Ordet ”mening” är för dubbeltydigt. Här vill jag påminna om käre gamle HD: min mening är annorlunda än din mening. Vad menar du med mening? Det skiftar, det växlar, det ändras. Språk är en märklig kombination av stenhård logik och följsam magi, eller jag menar följsam logik och stenhård magi, det vill säga att utan intuition och instinkt står du slätt – språk är inga algoritmer, det är ett levande väsen – ett troll – en rinnande flod – en alv – ett organiskt utbrott.  

 

En del handlar om biologi. Visste du att när du läser ordet ”le” aktiveras den del av motoriska barken i hjärnan som styr ansiktet? Barken? Är hjärnan ett träd? Jo, man lär sig minsann saker av att läsa den här boken, saker om språkspel och jämvikt (se: ekonomi), om teckenspråk och emojis, om sättfunktion och resultatfunktion, och ganska mycket annat. Man lär sig att på det sydamerikanska språket aymera heter vårt begrepp ”i morgon” ”q’’ipüru”, och betyder bokstavligen ”dagen bakom” – avsevärt mer poetiskt. Tänk också på ordinära skillnader mellan svenskan och engelskan, att man ”håller ett tal”, men ”give a speech”. Det är en del av metaforöverenskommelsen, eller metaforkontraktet.

 

Det handlar också om metaforer och metonymi, i ett kapitel som flitigt anlitar metaformästaren Tranströmer. Metaforer spelar med ords vaghet, och där finns också de döda metaforerna, som väl strikt talat hellre borde kallas zombiemetaforer, eftersom de har en benägenhet att återkomma. Man säger – och här använder jag inte Gärdenfors egna exempel – att man ”swishar en slant”, och så förstår jag att döda (zombie-)metaforer fungerar, eftersom slanten inte är faktisk.

 

Språkanvändare tvingas bli flexibla, och lära sig värdet av kompromisser. Man kan ta ordet ”hen” som ett lackmustest, eftersom det efter drygt tio år fortfarande finns stofiler (ja, jag hänvisar till ett par av mina kolleger på skolan) som vägrar använda det. Då saknar man språkkänsla likväl som andra känslor. För det är coolt och sexigt att säga hen.

Fält, Lotta Lotass, Ekphrasis

Efter att ha hållit en ganska låg profil sedan hon gjorde sitt odramatiska utträde ur Svenska Akademien återkommer nu Lotta Lotass med besked. Hon gör det med en diger lunta som går under namnet Fält. I sju matiga kapitel får vi följa något som får anges vara besatthet inför främst stenarter. Om det låter nördigt på ett intressant vis kan du fortsätta läsa, och då tillhör du de 0,00003 % som gillar Lotass (enligt uppgift har hon 300 läsare) och ska förstås betrakta denna bok som en efterlängtad klenod.

 

Anspråkslöst nog lyder beteckningen ”skisser”, och de sju essäerna vävs ihop på snillrika och intrikata men självklara sätt. Det är alltså inte frågan om fiktion, om det nu ens någonsin har varit det när det gäller denna obskyra författare. Det handlar om stenar, men också om träd, om landskap, om kartor – ja, om fält, det vill säga. Lotass berättar om pionjärer och äventyrare av allehanda slag. De är också besatta.

 

Men hon nöjer sig inte med att enbart återberätta. Här får vi läsa om experiment – om snöfyllda resor, stenregn och eldstormar, om naturfenomen från 1870-talet som lämnade vetenskapsmän förbryllade. Ja, också handlar det om meteorer, om rymdens gåtfulla lämningar. Om stjärnstoft. Poetiskt? Ja, verkligen, fast på ett besynnerligt sätt, och enbart för fans av svart regn och röd snö. Upptäckaren Nordenskiöld kallar dessa lämningar för kryokronit, utifrån studier på Grönland. Därav spinns en teori om hur jorden bildades, och hur lång tid det tog för jordklotet att formas utifrån mängden materia som kastas ut i rymden. I denna alternativa skapelseberättelse tar det 600 biljoner år för jorden att skapas. Och rött regn finns också i en ottave rime-strof i Lord Byrons Childe Harold’s Pilgrimage, som plockas fram ur gömmorna, bara en gnutta dammig.

 

Och Lotass rör sig mellan sina källor, som redovisas plikttroget, när hon väcker liv i den typ av spekulerande sf-roman som firar stora triumfer bland gymnasiekillar: J.G. Ballard, Arthur C. Clarke, Brian Aldiss. Dessa har kanske – liksom Philip K. Dick – fått en upprättelse på senare år. I Lotass varsamma behandling friläggs en ny sorts fantasi, utifrån det kompilat hon bildar. En antologi där också konstnärer som Robert Smithson och Richard Serra ingår, alltså land art eller landskapskonst, där en viss Jackson Pollock även uträttade något minnesvärt. Senast Lotass utkom på Bonniers var med essäboken Varia, som är en något mer konventionell samling än denna, med texter om författare som William Faulkner och Cormac McCarthy, men också om Smithson, om kartor, om polarfarare. 

 

Dåtid kopplas ihop med nutid. Och framtid. Samband förekommer, av oväntat slag. Lotass berättar om de stenar som fraktas till London i samband med de orättmätiga intrången i Egyptens pyramider i början av 1800-talet. Där finns sonett-tävlingen som Percy Bysshe Shelley och Horace Smith företar för att skildra Ozymandias öde (Shelley vinner, utan att målfoto krävs).  Hon berättar om Mark Rothko och Samuel Beckett, om Andrej Tarkovskij och Viktor Rydberg, likväl som om van Gogh och Harry Martinson och Man Rays experiment att fotografera Marcel Duchamps dammiga dryckesglas i sin ateljé, där mönstret tack vare den långa exponeringstiden – två timmar – liknar en flygplansvy över ett krigshärjat landskap. Som synes: Lotass rör sig över vidsträckta fält.

 

Reseskildringar, människans kamp mot (och med, men mest mot) naturen, i samarbete och antagonism. Och gillar man stenar har man förstås behållning av utredningar om monoliterna i Kubricks filmatisering av 2001, eller anekdoten om Dag Hammarskjölds kontor på FN-skrapan i New York, med ett sex och ett halvt ton tungt järnmalmsblock (från Malmberget i Gällivare), som vilar på en betongpelare som går rätt ned i huset till berggrunden därunder. Med Hammarskjölds intelligenta motivering: ”Stenen i rummets mitt […] påminner oss om det fasta och bestående i en värld av rörelse och förändring.”

 

I den svenska litteraturen ägnar sig Lotta Lotass åt något som inte går att artbestämma. Den typ av envetenhet hon uppvisar har visst släktskap med Magnus Dahlströms prosa – monoman, ordentlig, men också djupt oroande i sitt närmande av kaos. Eller om de bara visar – utifrån var sin synvinkel – hur strikt ordning ändå inte kan hålla kaoset borta. Det finns också ett släktskap till Torsten Ekboms 60-talsromaner, som hon skriver om i en av bokens texter. Alldeles oavsett är det förstås ett rent nöje att läsa en så stensäker författare som Lotass. Man kunde tillåta sig en vits: hon vänder på alla stenar i sin bok, som består av stycken som tidigare publicerats i olika sammanhang såsom De nios kalender, OEI, Essä, Lyrikvännen, Svenska Dagbladet … Att läsa dem i denna samlade form är inget man gör i hast.

 

Att hon som här ikläder sig arkeologens slitna kappa är följdriktigt för oss som följt henne sedan debuten med den prisbelönta debutromanen Kallkällan och det säregna abonnemanget på Augustprisnomineringar 2002-2005 (tre stycken). Som dramatiker finns det också något konsekvent i hur hon behandlar det schematiska och det rituella. Samma rörelser finns i de krigsspel hon återberättar, och intressant nog refererar hon till ett ställe där Baudelaire hävdar att det inte går att avbilda ett slag, att det är något som i strikt mening inte förs mellan individer eller soldater, utan av linjer och streck, mellan olika färger. Det förklarar kanske varför krigsgeneraler tar så lättvindigt på mänskliga förluster – för dem är det inte ens människor som dör.

 

Jag misstänker att du vädjar om ett omdöme, vid det här laget? Tja, det är ju mest en fråga om temperament. Om man gillar nördigheten, hängivenheten, besattheten, då är det här given läsning. Lotass fält rör sig mer kring teleologin än kring litteraturen, och då blir hon också mer arkivarie än författare. Den hegemoni som berättelsen har upprätthållit blir bestriden. Med Joyces oläsliga antiroman Finnegans Wake som exempel pläderar hon för en ny slags roman som istället för att spegla världen blir världen. B.S. Johnsons lådroman The Unfortunates från 1969 är ett sådant bidrag – för att inte tala om Lotass egna lådroman Den vita jorden från 2007. Hur mycket behållning jag än har av Fält önskar jag kanske att hon skulle bli tillräckligt inspirerad för att ge sig på något liknande som den lådromanen.

Dröm, baby, dröm, Jenny Tunedal, Wahlström & Widstrand

”Dream baby dream” är en klassisk låt från synthpionjärerna Suicide. Dröm, baby, dröm heter Jenny Tunedals nya diktsamling, som tydligt tar avstamp i låten. Dess repetitiva uppmaning att hålla sina drömmar levande och brinnande bildar en osynlig fond till dikterna. Och drömmen är kopplad till visionen, till hoppet att något mer ska finnas, att det ska vara värt att sträva.

 

”Det första vi gör är att orsaka smärta”, lyder en av bokens tidiga refränger, för säkerhets skull utskriven i fet stil. Dessa fetstilta sanningar följer sedan genom diktsamlingens förlopp, som också tecknar sorgen efter en död mor, men också hur en människa rör sig mellan sina olika åldrar, sina olika funktioner. Liksom i hennes förra bok, den imponerande Rosor skador, korsställs en privat erfarenhet med världen, där ett aggressivt tilltal samsas med ett förtvivlat. Varför måste det vara så här!

 

För samhället är våldsamt, och när Tunedals bok anländer under kriget i Ukraina är det svårt att vända bort blicken eller att inte känna sig utpekad när hon skriver om krig. Fast krig är något som pågår hela tiden, i någon skala. Här skildras ett barns värld, där nyhetsrapporteringen tar sig in i och skadar det idylliska. Eller bara skapar medvetenhet: att vara vid liv innebär ju smärta, och att vara missnöjd. Jag tänker ofta på Erik Lindegrens ord från mannen utan väg: ”att skjuta en fiende och tända en cigarett”. I vår tid är det väl mer frågan om ”att se nyheterna om kriget och äta ostron” (sorry, rawfood).

 

Barnet blir desillusionerat. En uppväxt redovisas, både den som sker i den vanliga familjen, och den som sker i myten. Tunedal skriver akut verklighetsförankrad dikt, som utgår från litteraturen. En av undertexterna är dikter av Anne Sexton, som Tunedal har översatt i två volymer tillsammans med Niclas Nilsson. I dikten ”Brev skrivet under en februaristorm” anlitar hon Sextons dikt ”Letter Written During a January Northeaster” från samlingen All My Pretty Ones, och det är en fin övergång mellan två starka röster. Både Sextons och Tunedals bok är indelad i fem avdelningar. Och i en dikt som lånar titeln på en av Sextons böcker, ”Sanningen de döda vet”, infinner sig bistra och genomskådande utsagor.

 

Det här skulle kunna kallas svår poesi, men i själva verket är det inte svårt vare sig på kognitiv eller semantisk nivå. Det är – faktiskt – inte svårt att förstå en dikt som uttrycker farhågor om en värld som håller på att gå förlorad, eller om den redan är det. Det värsta är att den ser ut att gå förlorad innan vi själv är borta. Genom dikterna rör sig olika spöken: våra egna och de kollektiva fantomerna.

 

Det är ofta i enskildheterna Tunedals dikter verkar, i rader som blixtrar till och lyser – nej, skiner, starkt bländande med sina sanningar. Och sanningar är som bekant sällan välkomna eller inställsamma:

 

Som barn har man inte så många repliker

 

Familjer består nästan bara av blod

 

De flesta liknar ingenting eller sig själva

 

Kan övergiven vara en diagnos? Eller en vana?

 

Längtan rimmar på fängslad

 

Sorg är som en frimärkssamling, den tar aldrig slut

 

Ja, dessa rader ur olika dikter bildar kanske en provkarta på hur Tunedal skriver: frimodigt, okonstlat, konfrontativt. Det borde inte kallas svårt, med andra ord – det borde kallas angeläget och nödvändigt, och för den delen: den läsning som inte kräver viss ansträngning är inte ens värd att utföra. Att uttrycka slående insikter borde inte kallas ”svårt”, vad nu det ordet betyder. I dikten förekommer en dialog med en terapeut, där drömtydningen aktiveras; drömmen blir ett märkligt ställe för både universella och privata upplevelser, och bär på all ånger och all skuld som vi inte orkar bära annars. Där finns det plats för både Elektra och Oidipus, och i en dikt, ”Alfabetet som metod”, utgår hon från registret i Freuds Drömtydning, för en dikt som växlar mellan found poem och trotsigt genmäle.

 

Tunedal skriver om hur det är att vara instängd i en kropp, med en snedställd humor i ett allt mer kylslaget och allt orättvisare samhälle. Hon tecknar, liksom i sina tidigare böcker, denna pendling mellan individens uppgivenhet och kamplust. Hon skriver en poesi som inte kräver något annat av dig än tålamod. I en något längre dikt, bestående av 28 femradiga strofer, ”Vi försöker att ha ett samhälle här”, bildas en motståndsrörelse som får mig att tänka på Sonja Åkessons indignerat ironiska dikter (Tunedal har redigerat en urvalsvolym dikter av Åkesson). Dikten förmedlar en oförmåga att helt interagera med samhället, men att det mer är samhällets fel än vårt: ”Du kanske vet att det går bra att sluta hoppas / Men det är svårare att inte vilja dö”.

 

Varför är det då så svårt? Att vara vid liv innebär ju bekymmer, om man inte är född med den defekt som kallas optimism. Tunedals diktsamlingar samspelar med varandra, och liksom den förra, Rosor skador, är Dröm, baby, dröm rik på innehåll, idéer och uppslag. Den spretar, men hålls ihop av sin konsekvent genomförda och kritiskt underbyggda analys av ett samhälles splittring. Det är poesi som anklagelseakt. Helt enkelt så här: Tunedal vägrar ingå i några kontrakt som förtiger döden.

 

Vad kan då poesin åstadkomma? Är poesin i första hand det som läker eller det som tar sönder? Världen är trasig, orättvis och ful – ja, men vi behöver poesi som utmanar de invanda föreställningarna, som vågar ta itu med allvarliga frågor. Tunedal skriver en poesi som går mot språket, mot tanken, mot överenskommelserna. Hennes frågor är aggressivt ställda, och om de råkar ta sönder vår värld är det ändå något jag välkomnar, då vi befinner oss i ett läge då vi inte har råd med inställsamhet och lovtal.

Röd melankoli, Helena Boberg, Norstedts

Varför inte börja med bokens sista sidor?

 

Kom       ljuset är underbart

 

andas som ett levande kött

 

Fragmentarisk

 

utom mig av tid

 

Vi kan vara okonventionella nog och börja vid slutet, eftersom poesi tillåter sådana metoder. Den starka avslutningen med det underbara ljuset står att finna på de sista sidorna i Helena Bobergs nya diktsamling. Att den heter Röd melankoli skapar en tankekrock där medvetandet sätts ur spel: det är ju blå som är melankolins färg. Omslaget förstärker den kognitiva krocken, genom att Arash Arfazadehs färgsättning går mot den mest utsökta djupblå färgen.

 

Så varför röd då? För att röd är helvetets färg, anar man, och Bobergs diktjag företar en resa till helvetet. Det sker genom ett sjukdomsförlopp. To Bedlam and Part Way Back, hette ju Anne Sextons debutdiktsamling, och sjukdomen är verkligen en plats – denna plats kan kallas helvetet, eller något annat. Att komma tillbaka därifrån kan innebära att hamna inför ett underbart ljus, men det är en lång sträcka att passera.

 

För cirka tio år sedan utkom Boberg med två fenomenala diktsamlingar på 10TAL Bok, Repuls och Sinnesvåld. Sedan inget, förutom ett häfte på det lilla förlaget Anti, Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet. Det här är delvis skrivet i samma anda som de två tidigare större böckerna: egensinnigt våldsamt, i dikter som kretsar kring det avgörande i att vara utlämnad åt krafter större och starkare än en själv.

 

Kort sagt: Boberg fuckar upp vårt vanemässiga seende. Röd melankoli? Ok, då. Men det är ändå melankolin som alltid får sista ordet. Boberg hänvisar till de fyra temperamenten, alltså den antika läkekonstens idé att kroppsvätskorna behöver vara i balans för att styra ens personlighet utifrån melankolikern, flegmatikerna, sangvinikern, kolerikern. (Var snäll och tipsa inte författaren till Omgiven av …-serierna om detta!) Boberg använder sjukhusets språk, dess märkligt okänsliga vokabulär. Konfliktytor mellan dåtid och nutid skapas – kanske det är så man ska uppfatta hänvisningen till de fyra temperamenten. Då handlar det om vetenskapens utveckling, men också om dess sidoeffekter, dess mindre önskvärda resultat.  

 

Kroppen sviktar också. Och sviker. Och säger ifrån. Sjukdomen tar sig in i kroppen hos detta diktjag och utsätter den för sina skändliga övergrepp, där det inte är någon tillfällighet att så många referenser rör vaginan. Sjukdomen bryr sig inte om samtycke. In på detaljnivå får vi veta mer än vi vill om blodet, om nedbrytning, om de skadeverkningar som blir följden av sjukdomen, men också får vi veta något om behandlingen, om lindringen:

 

Inflätad i hormongrepppets     bitterljuva    kronotop

ringlar månvarvsblodet     sirapsaktigt

organen   som    sedan   offras

 

Avstånden mellan orden: signalerar de avstånden mellan människor, eller avstånden inom människor? Det som gäller för sjukdom är en viss form av stigmatisering, att det blir svårt för ens omgivning att förhålla sig. Vad säger man till den som är sjuk? När samhället är så sjukt fixerat vid framgång är den sjuke en påminnelse om misslyckande och svaghet, och det blir en ömtålig fråga att närma sig det sjuka.

 

Med hjälp av ramsor närmar sig Boberg sitt tabubelagda ämne. Hon skriver oförfärat om den sjukdom som inte vågar säga sitt namn, men hon ropar ut cancer och tumör, och vätskor och sår, smärtorna som lamslår. Det blir en ständig kamp mot naturen, och våra botemedel – det gagnlösa i att slåss mot en fiende som vägrar ta reson. Det oundvikliga kan inte hejdas. Nej, jag menar inte att vi ska avbryta behandling av sjuka för att ”låta naturen ha sin gång”, eller något annat dumt, men vi får också ta konsekvenserna av att vi skapar ett samhälle där vi försöker utrota det som är en del av livet. Ja, sjukdom är orättvis, men så är också livet i sin orättvisa solipsism – det struntar i våra vita flaggor.

 

Vad man kunde önska sig är att vi fick befinna oss i en mindre kontrollerad värld, en värld med mindre apparatur och färre tekniska prylar som styrde vår tillvaro. Bobergs bok blir en existentiell Aniara-färd där resan sker genom den egna kroppen. Med journalanteckningen som vittne tecknas behandlingen just detta diktjag genomgår. Språket flimrar förbi i sina efemära och otillräckliga utsagor, där det nedskrivna inte förmår skingra någon oro inför hälsotillståndet. Boberg försöker låta språkets irrationella sidor infiltrera det mätbara som omger oss, de fjättrar biologin försett oss med.

 

För vi människor är större än så: vi är oregerliga, särpräglade, bisarra. Det finns sådan oförutsägbarhet i oss. Ibland liknar Bobergs poesi en lärobok i anatomi eller medicin, och det behöver förmodligen vara så. Det som öppnas är en avgrund:

 

Vaken och klar     orienterad   sänkt grundstämning   ingen

 

latens i svaren       mot slutet av samtalet mer avspänd

 

håller för ena ansiktshalvan       ”livet är meningslöst för

 

alla människor”

 

Vad melankoli blir för Boberg är då ett mänskligt grundtillstånd. I sina mest desperata ögonblick önskar diktjaget få skjuta heroin när smärtan är som värst. Vad gör man inte för att undkomma effekten av sjukdomen? I den här boken finns en sådan skönhet av fruktansvärt slag, som man bara kan läsa med bävan. Ord som ”diamantcancergrus” pekar ut det genuint sublima som den här diktens slutmål. Och det ovälkomna som bara den modigaste av poeter kan ställas inför utan att tystna:

 

vem står närmast döden       den som varje dag

 

överväger att ta sitt liv     eller den     som redan luktar

Din tyngdkraft min fjäder, Tom Van de Voorde, översättning Per Holmer, Rámus

Åtskilligt förblir outsagt, föga får sin förklaring

Poesi, förespeglar jag mig då, är ett väsentligen

annorlunda sätt att tänka än filosofi

Kombinationen av klang, rytm och bild

lämnar föga plats för mening, åtminstone av det slag

som låter sig förklaras; en meningslös form av

tänkande tycks utgöra själva grunden för poesi

 

Det är nederländske poeten Tom Van de Voorde som skriver så här i en av sina dikter i samlingen Din tyngdkraft min fjäder, som är den andra boken att lanseras på svenska. Han skriver en förhållandevis resonerande slags poesi, som ibland – som i dikten ovan – beklagar sig för att den inte är essä. Men det är en onödig omväg: nog skriver han ändå en essäistisk dikt. Eller om den bara är kåserande. Tänk: som Bengt Ohlssons krönikor skulle se ut med annan radbrytning.

 

Åtminstone uppfattar jag de längre dikterna så, i synnerhet den som handlar om den amerikanske minimalistiske konstnären Robert Mangold, som är bekant med poeten (åtskilliga namn i konstvärlden, en del stora en del mindre, finns i bekantskapskretsen). Ändå är just denna dikt om Mangold rätt intressant. Det blir värre när han otidsenligt nog blandar in musan.

 

Ekfrasen är annars vad Van de Voorde gärna ägnar sig åt, alltså den typ av dikt som utgår från ett faktiskt konstverk. Till exempel något av Edward Munch. Dessa dikter är mer försumbara. Men han står för ett bildseende, där prydligheten söker en skönhet i uttrycket, och ett diffust diktjag försöker ta sin blygsamma plats i världen. Mestadels är dikterna handgripliga och jordnära, med ironiska vändningar, grepp som ter sig lite väl bekanta och inövade. Diktens titlar kommunicerar med innehållet på sätt som nog ska uppfattas som – tja, dråpligt? Näpet?

 

I dikterna förmedlas också ambitionen att fortsätta bli förvånad, att uppleva saker utan att gå under av det, i synnerhet av de inkompatibla besluten som fattas av politiska ledare. Politikens oförmåga är vad som befinner sig i skottlinjen. Fantasin kan ge nya perspektiv, och här och där lyckas Van de Voorde visa att det finns bärande alternativ till den politiska ledan. Men det blir oklart vad dikterna vill åstadkomma i övrigt, utöver att säga att vi styrs av dåliga ledare.

 

Utplåningen tilltalas i viss mån, men intentionerna går också upp i rök. Kontexten till dikten om Robert Mangold (som ändå alltså höjer sig över snittet) är långrandig: en lek på sociala medier där man ska paras ihop med en konstnär, något som får diktjaget att spåna kring Mangold, och det är kanske självcentreringen och det slängiga idiomet som får min Bengt Ohlsson-detektor att aktiveras: ”Narcissistiskt nyfiken / som jag är får jag bråttom / att luska ut vilken målare / hon tänker koppa till mig […] Hela the usual arty farty hullabaloo / passerar revy”.   

 

Så nja, jag är inte jättebegeistrad av den här boken. För all del: en dikt behöver inte säga ”jag” för att uppfattas som självupptagen. Men jag kan inte skaka av mig tanken att det finns två slags människor: de som köper toalettpapper utan att ängslas av det, och de som skriver en krönika om hur de ängslas av det.

Institutionaliseret, Haidar Ansari, Gyldendal

För att återkoppla till en känd presskonferens där mordutredningen kring Olof Palme lades ned: vi kommer inte runt Yahya Hassan … Nu debuterar 20-årige Haidar Ansari, med irakisk härkomst och boende i Danmark, med en diktsamling som berättar om en erfarenhet som liknar Hassans debut i oktober 2013, med kriminalitet, droger, sex, inlåsning … Boken Institutionaliseret erbjuder händelseförloppet i tre delar: uppväxten i Amager, institutioner där han hamnar efter femtonårsdagen, samt fängelsevistelsen.

 

I verkligheten avtjänar Ansari vid tillfället ett femårigt fängelsestraff, något som även bokens diktjag (som också delar namn med författaren) gör. Målsättningen är att han ska bli klar med gymnasiet under detta år, något jag bara kan tillönska att han ska klara av. Av sin pappa får han lära sig att sänka blicken och hålla käften, ett råd som återkommer när han hamnar i fängelset: för att klara perioden blir han tvungen att hålla käften. Strax tvingas diktjaget fjärma sig från sina vanliga vänner, de med vinskåp, och viktigare än att drömma om att bli fri fängelset är hamburgaren som utlovas var tredje helg.

 

Går det att bortse från allt runt omkring denna författare? Nja – han skildrar en erfarenhet som brukar benämnas ”viktig”. Se också: gangsterrappen. Jag ska inte gå i samma fälla som Malou von Sivers gick i när hon intervjuade Greekazo, för jag kan absolut sanktionera en konst som närmar sig kriminaliteten, så länge den är tillräckligt övertygande gestaltad. Så var det med Yahya Hassan, men Ansari har vissa problem att skaka av sig denna influens.

 

Även här är dikterna mestadels korta nedslag, och skildrar en nästan identisk revanschlust, och det är också formmässigt identiskt när båda böckerna avslutas med en längre dikt. Men Hassans dikter var formade utifrån ett arbete i realtid, där han som ung plockades upp av förlaget, och de autofiktiva inslagen var också mer uttalade. Ansari är mer intresserad av att skildra sin verklighet rakt upp och ned, även om det förvisso nämns att han läser en diktsamling och refererar till en poet jag antar är Caspar Eric.

 

Det viktiga är att de personer Ansari skriver om saknar en röst och en plattform. Med hopplösheten som ledstjärna skriver han om bus, rasism (konsekvent används n-ordet, vilket kan få en att rynka på näsan), våld, vapen, religion, droger, sex. Pizzerior och polissirener och en del haschpsykoser och välvilliga pedagoger är vad som kantar vägen mot – tja, inte är det försoning som blir slutmålet, snarare bara mer av allt. Påfallande är att kriminaliteten sköts på ett så inkompetent sätt. När man brukar tala om en kriminell gen hos vissa undrar jag om man inte hellre borde tala om en klantighetsgen. Allt verkar dömt på förhand.

 

Nu behöver det inte helt bygga på egna erfarenheter, men oavsett är diktjaget gränslöst och tillräckligt skadat för att man ska rygga tillbaka. Förmågan att rapportera om dessa handlingar är något som inte nödvändigtvis måste knytas till poesi. Jämför för all del med Bella Batistinis diktsamling Mata duvorna, som kom 2019. Där överfördes fängelseskildringen till en konstruktiv samhällelig kontext. Hos Ansari är det i stället frågan om att stapla händelser, utan att utsätta dem för analys:

 

sent på natten antastes jeg

af tre betjente

efterlyst

for et knivstikkeri i amagercentret

sidder i detentionen

i en kokainrus

plejer mit ego ved onani

 

… och så vidare.

 

Nåväl, det blir också en smula monotont, och jag ska också erkänna att läsningen gör mig ganska deprimerad. Av anledningar. Avsikten må vara avskräckande, men jag märker en osund stolthet också, som när diktjaget träffar en amerikansk utbytesstudent som vill ha lite kokain: ”hun har ingen penge / men et sødt smil / og en fed røv”. Allt blir också lika håglöst skildrat, från stöldräderna till alla knull på offentliga toaletter. Det redovisas pliktskyldigt och förment neutralt, men jag stör mig på viljan att imponera på läsaren.

 

Kanske jag inte ska gå så långt som att säga att Ansari glorifierar kriminaliteten, men det är något avskyvärt i den typ av populärkultur som frossar i, säg maffiafilmer och tv-serier som Breaking Bad, alltså normaliseringen av något – brott och droger – som är så djupt insyltat i riktig tragedi. Verkligheten, alltså: den som finns utanför boksidan, utanför tv-skärmen. Den där knivstick gör så människor blöder riktigt blod, och gator där människor dör på riktigt.

Vuxna dikter, Geir Gulliksen, översättning Stewe Claesson, Ellerströms

Norska författaren Geir Gulliksen fick ett slags genombrott med sin diktsamling Vuxna dikter, som utkom 1999 på norska och två år senare på svenska i Stewe Claeson. Med förbehållet att ett ordet ”genombrott” för en skandinavisk diktsamling nog ska betraktas med viss försiktighet. Fast åtskilliga läsare fick han på köpet, och det underlättade när han senare under 2000-talet har lanserats som romanförfattare, där främst Berättelse om ett äktenskap fick större framgång.

 

Jag minns att jag var imponerad av denna roman, men har sedan dess knappt brytt mig om den, och har inte heller varit tillräckligt road av de böcker som har följt. Denna diktsamling är indelad i tre avsnitt och kretsar i hög grad kring en ung kvinna som har begått självmord. Den lätthet som initialt tecknas övertas raskt av bekymmer: ”dikten vet inte om det är mörkt över landet / eller om det är du som är mörk i sinnet”. Denna sinnesanalogi är något som dikten fortsätter framställa. Vi skapar världen.

 

Men jag stöter mig på titeln, som syftar på inledningsdiktens proklamation att inte förhålla sig till det vuxna. Ska dikter verkligen inte vara vuxna? Det låter begränsande att resa sådana onödigt kategoriska förordningar. Dikten ska väl inte bry sig: låt den vara vuxen om den vill, och barnslig om den vill. Dikten är ett motstånd. Så som tiden ser ut just nu: ett behov. Gulliksens dikt betonar hur vi är en liten del av något större. Ändå kan jag inte helt hålla med honom när han benämner diktens funktion under ett krig: ”den dikt som skrivs i krig / berättar om allt annat än kriget”. Det är ju bara en spetsfundighet, som lika gärna kan vändas till sin motsats. Dessutom: berätta det för Wilfred Owen:

 

If in some smothering dreams, you too could pace

Behind the wagon that we flung him in,

And watch the white eyes writhing in his face,

His hanging face, like a devil’s sick of sin;

If you could hear, at every jolt, the blood

Come gargling from the froth-corrupted lungs,

Obscene as cancer, bitter as the cud

Of vile, incurable sores on innocent tongues,—

My friend, you would not tell with such high zest

To children ardent for some desperate glory,

The old Lie: Dulce et decorum est

Pro patria mori.

 

Om första delen i Gulliksens bok tecknar en positionering, utgår den andra delen från minnet av den döda kvinnan. Vad gör den tredje delen? Det förblir något oklart, men det är också helt i sin ordning. Dikten behöver inte alltid göra rätt för sig, eller förhålla sig till någon anmälningsplikt. Sällan har jag ändå läst något som varit lika angeläget att kommunicera, och det är verkligen både på gott och ont. Något som sker i tredje delen är kanske att diktjaget öppnar upp sig för omvärlden, försöker ta in mer än det enskilda ödet. Här finns en förnimmelse kring de ljusa stunderna, att de också har funnits.

 

Ilskan och den sexuella samvaron är de teman som Gulliksen utnyttjar, och det känns igen från romanerna. Men jag tänker också på Serena Carones skulptur ”Pleureuse”, kvinnan som gråter rätt ned i en fontän. Vem ser kvinnors tårar? Geir Gulliksen verkar göra det, men är han också speciellt lämpad att tyda dem? Det kanske han är. I vilket fall skriver han en dikt som är djupt oroande när han överger sin säkra position som medelålders poet och blir till exempel en elvaårig tjej som inte begriper varför hon måste finnas i en dikt, eller blir en vuxen man som misshandlat en kvinna. Så skriver han om olika typer av manlighet, visar vilken potential som inryms i det manliga – både till det goda och till det onda.

 

Gulliksen har varit Knausgårds förläggare, och nog kan man säga att ett visst Knausgårdskomplex härskar i hans böcker. Det vill säga: hur kombinera sin frihetslängtan med behovet att skaffa familj? Kort svar: överge antingen friheten eller familjen. I förordet till denna nyutgåva av Vuxna dikter har litteraturvetaren Alexandra Borg skrivit om Genets sår-tematik som om det vore något sensationellt, men är det inte litteraturens största truism, att författaren skriver utifrån sitt sår? Inget ont om Genet, men nog är det en förenkling att binda honom så hårt vid enbart denna uppgift.  

Kärnor, Theodor Hildeman Togner, it-lit

Mycket efterlängtad är Theodor Hildeman Togners andra bok Kärnor som utkommer nu. Han debuterade 2015 med Ut på lilla förlaget Lesbisk pocket, en bok som knappt uppmärksammades förrän den nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Att det var ett författarskap i vardande stod dock klart för var och en som hade brytt sig om att läsa den. Att hans andra bok också utkommer på ett litet förlag, göteborgska it-lit, är inte konstigt, då många skulle klassificera honom som en smal författare. Men det är en återkomst som i ett slag borde innebära ett (ännu) större genombrott.

 

För så bra är den här diktsamlingen faktiskt, där han tonar ned blomstermetaforiken som ibland hotade att göra debuten lite väl mycket till ett drivhus. Det handlar ändå mycket om det som växer och det som stänger, för att tala med den Karin Boye som var aktuell som dold intertext redan i första boken. I den här boken utgår Hildeman Togner uttryckligen från artisten Mitskis låtar, enligt förlagets följebrev, och det är en lämplig inspirationskälla.  

 

En förälskelse spirar, bland rosor och speglar – bland skönhet och självbespegling. Men det handlar också om att skapa, i beteckningen att skapa ett objekt att älska. Men den som skapar blir förstås också den skapade:

 

jag stod där medan

mitt huvud svävade

utan stöd

 

medan du skapade

utan att se efter

om jag blev dig lik eller olik

 

Dikterna är huvudsakligen korta när de gestaltar denna pendling mellan att vara både frikopplad och förankrad, i dikter som både svävar och är fastlåsta. Så där som kärleken är: till hälften frihet, till hälften fångenskap. Som John Donne föredrog att skildra det för lite mer än fyra hundra år sedan: ”Divorce me, untie or break that knot again, / Take me to you, imprison me, for I, / Except you enthrall me, never shall be free, / Nor ever chaste, except you ravish me.” Hildeman Togner är ofta inte mindre dramatisk i sitt utspel, även om han som sagt tonar ned sin metaforik. Dikterna tjänar på det, och rör sig ofta mot fragmentets estetik, i rader som understundom skiner lika ljusstarkt som något av Gunnar Björling eller Lars Norén.

 

Dikterna tilltalar ett gränslöst du, ett du som är både verkligare än något annat och en konstant hägring – återigen, ett autentiskt uttryck för passionen. ”Man famnar en skugga och man älskar en dröm”, som Hjalmar Söderberg lät Doktor Glas uttrycka det. Till det märkliga med Hildeman Togners stil är att den lånar vissa arkaiska grepp – till exempel smygs ett ”ej” in, och skapar något tidlöst över hela den situation som dikten förmedlar. Det kunde vara distansskapande, men det blir en märklig påminnelse om de egenheter som språket skänker oss, att vår personlighet formas av de avvikelser vi företer.

 

Hildeman Togner skriver också inkännande om det självförakt som är svårt att kasta överbord i en relation. Han skriver också om hur viktigt det är att respektera den man älskar, och här kommer ett anspråkslöst tips till både allmänheten och litteraturkritiker: sluta leta efter realismen i romanen, för det är i poesin den finns. Till exempel hos den Theodor Hildeman Togner som tar till vara de ögonblick av verklighet som tillvaron strösslar över oss: ”som ett Frankensteins monster / låg du på golvet / min brutalitet / min skapelse”.

 

I dikterna är det någon som syr, och denna någon heter ibland just Victor Frankenstein, som en påminnelse om de kärlekshandlingar vi utför som ibland slår så snett. Där konsekvenserna blir synliga först i efterhand, när det är för sent. Och kärleken är förstås ett monster, och måste så vara, för det är i sin abnorma styrka kärleken görs verklig; den kärlek som inte också ödelägger måste gå under ett annat namn (som ”tillgivenhet” kanske).

 

Kärnor är en tro, hopp och kärlek-variation, och vad var det nu som var störst av allt av de tre instanserna? Bibeln upplyser oss, och jag avstår helst från att spoila här (se Första Korinthierbrevet, kapitel 13). Hos Hildeman Togner är queerheten närvarande, men inte som något iögonfallande eller dominerande, utan mer som något som tas för givet. Och på så sätt kan boken fungera som en förhoppning om en värld där sådant inte behöver betonas, att vi kan gå från begreppet en kärlek som inte vågar säga sitt namn till en kärlek som inte behöver säga sitt namn.

 

Genom att turnera och transformera Tranströmers tradiga formel ”jag är inte tom, jag är öppen” till ett sturskt ”jag är inte öppen, jag är tom” bekräftar Hildeman Togner tomhetens funktion i våra liv. Det som är tomhet i dig är tomhet i oss alla, lyder diktens barska slutsats. Som hans dikt anför: ”jag slungar min kropp mot intet”. Det finns så många förbehåll och så mycket ovisshet i den kärleksrelation som den här dikten framställer, så många kompromisser. Då kan dikten ta sig an en längtan efter något som sveper bort alla hinder, och i den längtan – i den hoppets svävning som den uppvisar – bli en starkt konkretiserad dikt som går kärlekens ärende och gör vår värld både verkligare och vackrare.