Du är inte full du är fylld, Lina Ekdahl, Teg publishing

Kring millennieskiftet var Lina Ekdahl plötsligt poeten som folk i min omgivning läste och citerade. Detsamma gällde Bob Hansson och Solja Krapu. Medan dessa verkar ha övergett poesin har Ekdahl fortsatt ge ut diktsamlingar – senast Fyrahundrafyrtio år för fyra år sedan. Efter att ha huserat på Wahlström & Widstrand har hon nu bytt till Teg publishing, och utkommer med sin första bok där: Du är inte full du är fylld.

 

Något som ofta förknippades med Ekdahl då var folkligheten, ett tilltal som var omedelbart och – tja, tillgängligt. Till skillnad från den poesi som brukar kallas obegriplig och svår – men jag har, hm, svårt för den typen av distinktioner. Polaritet är oftast av ondo: vi borde mer betona det som förenar oss, de likheter som uppstår även när yttre former inte ser ut att matcha.

 

Det som ser ut som glättighet behöver inte vara så ljust som det verkar, och Ekdahls poesi har haft och fortsätter ha sina mörka stråk. Titeln anspelar på den korvstoppning som hålls fram som ideal, det kan gälla i skolan eller i medielandskapet. Men ärligt: skolan? Är det inte snarare tvärtom där, att det som premierats de senaste tio åren är resonemang och åsikter snarare än genuin faktakunskap? Ändå kan dikterna se ut så här:

 

Du behöver information

hur ser en skadeskjuten kråka ut

hur läcker ett såll

vilket årtal brann Uppsala

vilken kung dog av brödsoppa

 

Vem är det som ska fyllas? Kanske svensken i gemen. Ekdahls bok är en provkarta på olika sätt som vi utsätts för informationsstress. Viss panik uppstår hos det jag som ska fyllas med saker – det som visserligen går under namnet ”erfarenhet” och är en nödvändig del av livet. Alternativet, den ignorance is bliss-estetik som den här boken verkar föredra, är inte den framkomligaste av vägar. Nog kan jag nicka instämmande åt satir över den tidsanda som gjort girighet till en dygd (åtminstone sedan 80-talet). Ett alternativ stavas fram: det lyder under namnet ”självhushållning”.

 

Kusligt aktuella anspelningar på krig ingår, och det är inte nödvändigtvis profetiskt – kanske mer en konsekvens av ivrig nyhetskonsumtion. Ekdahl katalogiserar världen, inventerar ett innehåll. Det ger hennes dikt ett viss statiskt idiom, som kan upplevas lite tjatigt med så många koketterande referenser till tomheten, den ena mer sadistisk än den andra: ”Du är inte så tom som du tror / du är tommare”. Eller vad sägs om den obligatoriska allusionen till Tranströmers ord från dikten ”Vermeer” (”Jag är inte tom, jag är öppen”)? Hos Ekdahl blir det så här platt: ”Du är inte tom / du är full”.

 

Med förlov sagt består den här plattheten, den förutsägbara färden mot mättnad parallellt mellan diktduets ofrivilliga frosseri och läsarens dito. En estetik som uppvaktar maximalismen. Den typ av tvångsmässiga ramsor Ekdahl ägnar sig åt är för stillastående, i synnerhet om de ställs mot hur dynamiskt Helena Österlund skriver sina diktsamlingar, allra senast den sublima Det enda som blir kvar är ord.

 

Här blir det språkliga överflödet utmattande, när allt ska beredas plats. Samtidigt vet jag inte om det händer för mycket eller för lite i dikternas myrstackar. I en av dikterna anspelas på ordlikheten mellan ”information” och ”irritation”, något det är lätt att hålla med om. Att raljera över den nutida människans predikament står förstås var och en fritt att göra, men jag ser gärna att en analys också inbegriper det egna ansvaret.