Kärnor, Theodor Hildeman Togner, it-lit

Mycket efterlängtad är Theodor Hildeman Togners andra bok Kärnor som utkommer nu. Han debuterade 2015 med Ut på lilla förlaget Lesbisk pocket, en bok som knappt uppmärksammades förrän den nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Att det var ett författarskap i vardande stod dock klart för var och en som hade brytt sig om att läsa den. Att hans andra bok också utkommer på ett litet förlag, göteborgska it-lit, är inte konstigt, då många skulle klassificera honom som en smal författare. Men det är en återkomst som i ett slag borde innebära ett (ännu) större genombrott.

 

För så bra är den här diktsamlingen faktiskt, där han tonar ned blomstermetaforiken som ibland hotade att göra debuten lite väl mycket till ett drivhus. Det handlar ändå mycket om det som växer och det som stänger, för att tala med den Karin Boye som var aktuell som dold intertext redan i första boken. I den här boken utgår Hildeman Togner uttryckligen från artisten Mitskis låtar, enligt förlagets följebrev, och det är en lämplig inspirationskälla.  

 

En förälskelse spirar, bland rosor och speglar – bland skönhet och självbespegling. Men det handlar också om att skapa, i beteckningen att skapa ett objekt att älska. Men den som skapar blir förstås också den skapade:

 

jag stod där medan

mitt huvud svävade

utan stöd

 

medan du skapade

utan att se efter

om jag blev dig lik eller olik

 

Dikterna är huvudsakligen korta när de gestaltar denna pendling mellan att vara både frikopplad och förankrad, i dikter som både svävar och är fastlåsta. Så där som kärleken är: till hälften frihet, till hälften fångenskap. Som John Donne föredrog att skildra det för lite mer än fyra hundra år sedan: ”Divorce me, untie or break that knot again, / Take me to you, imprison me, for I, / Except you enthrall me, never shall be free, / Nor ever chaste, except you ravish me.” Hildeman Togner är ofta inte mindre dramatisk i sitt utspel, även om han som sagt tonar ned sin metaforik. Dikterna tjänar på det, och rör sig ofta mot fragmentets estetik, i rader som understundom skiner lika ljusstarkt som något av Gunnar Björling eller Lars Norén.

 

Dikterna tilltalar ett gränslöst du, ett du som är både verkligare än något annat och en konstant hägring – återigen, ett autentiskt uttryck för passionen. ”Man famnar en skugga och man älskar en dröm”, som Hjalmar Söderberg lät Doktor Glas uttrycka det. Till det märkliga med Hildeman Togners stil är att den lånar vissa arkaiska grepp – till exempel smygs ett ”ej” in, och skapar något tidlöst över hela den situation som dikten förmedlar. Det kunde vara distansskapande, men det blir en märklig påminnelse om de egenheter som språket skänker oss, att vår personlighet formas av de avvikelser vi företer.

 

Hildeman Togner skriver också inkännande om det självförakt som är svårt att kasta överbord i en relation. Han skriver också om hur viktigt det är att respektera den man älskar, och här kommer ett anspråkslöst tips till både allmänheten och litteraturkritiker: sluta leta efter realismen i romanen, för det är i poesin den finns. Till exempel hos den Theodor Hildeman Togner som tar till vara de ögonblick av verklighet som tillvaron strösslar över oss: ”som ett Frankensteins monster / låg du på golvet / min brutalitet / min skapelse”.

 

I dikterna är det någon som syr, och denna någon heter ibland just Victor Frankenstein, som en påminnelse om de kärlekshandlingar vi utför som ibland slår så snett. Där konsekvenserna blir synliga först i efterhand, när det är för sent. Och kärleken är förstås ett monster, och måste så vara, för det är i sin abnorma styrka kärleken görs verklig; den kärlek som inte också ödelägger måste gå under ett annat namn (som ”tillgivenhet” kanske).

 

Kärnor är en tro, hopp och kärlek-variation, och vad var det nu som var störst av allt av de tre instanserna? Bibeln upplyser oss, och jag avstår helst från att spoila här (se Första Korinthierbrevet, kapitel 13). Hos Hildeman Togner är queerheten närvarande, men inte som något iögonfallande eller dominerande, utan mer som något som tas för givet. Och på så sätt kan boken fungera som en förhoppning om en värld där sådant inte behöver betonas, att vi kan gå från begreppet en kärlek som inte vågar säga sitt namn till en kärlek som inte behöver säga sitt namn.

 

Genom att turnera och transformera Tranströmers tradiga formel ”jag är inte tom, jag är öppen” till ett sturskt ”jag är inte öppen, jag är tom” bekräftar Hildeman Togner tomhetens funktion i våra liv. Det som är tomhet i dig är tomhet i oss alla, lyder diktens barska slutsats. Som hans dikt anför: ”jag slungar min kropp mot intet”. Det finns så många förbehåll och så mycket ovisshet i den kärleksrelation som den här dikten framställer, så många kompromisser. Då kan dikten ta sig an en längtan efter något som sveper bort alla hinder, och i den längtan – i den hoppets svävning som den uppvisar – bli en starkt konkretiserad dikt som går kärlekens ärende och gör vår värld både verkligare och vackrare.