Dröm, baby, dröm, Jenny Tunedal, Wahlström & Widstrand

”Dream baby dream” är en klassisk låt från synthpionjärerna Suicide. Dröm, baby, dröm heter Jenny Tunedals nya diktsamling, som tydligt tar avstamp i låten. Dess repetitiva uppmaning att hålla sina drömmar levande och brinnande bildar en osynlig fond till dikterna. Och drömmen är kopplad till visionen, till hoppet att något mer ska finnas, att det ska vara värt att sträva.

 

”Det första vi gör är att orsaka smärta”, lyder en av bokens tidiga refränger, för säkerhets skull utskriven i fet stil. Dessa fetstilta sanningar följer sedan genom diktsamlingens förlopp, som också tecknar sorgen efter en död mor, men också hur en människa rör sig mellan sina olika åldrar, sina olika funktioner. Liksom i hennes förra bok, den imponerande Rosor skador, korsställs en privat erfarenhet med världen, där ett aggressivt tilltal samsas med ett förtvivlat. Varför måste det vara så här!

 

För samhället är våldsamt, och när Tunedals bok anländer under kriget i Ukraina är det svårt att vända bort blicken eller att inte känna sig utpekad när hon skriver om krig. Fast krig är något som pågår hela tiden, i någon skala. Här skildras ett barns värld, där nyhetsrapporteringen tar sig in i och skadar det idylliska. Eller bara skapar medvetenhet: att vara vid liv innebär ju smärta, och att vara missnöjd. Jag tänker ofta på Erik Lindegrens ord från mannen utan väg: ”att skjuta en fiende och tända en cigarett”. I vår tid är det väl mer frågan om ”att se nyheterna om kriget och äta ostron” (sorry, rawfood).

 

Barnet blir desillusionerat. En uppväxt redovisas, både den som sker i den vanliga familjen, och den som sker i myten. Tunedal skriver akut verklighetsförankrad dikt, som utgår från litteraturen. En av undertexterna är dikter av Anne Sexton, som Tunedal har översatt i två volymer tillsammans med Niclas Nilsson. I dikten ”Brev skrivet under en februaristorm” anlitar hon Sextons dikt ”Letter Written During a January Northeaster” från samlingen All My Pretty Ones, och det är en fin övergång mellan två starka röster. Både Sextons och Tunedals bok är indelad i fem avdelningar. Och i en dikt som lånar titeln på en av Sextons böcker, ”Sanningen de döda vet”, infinner sig bistra och genomskådande utsagor.

 

Det här skulle kunna kallas svår poesi, men i själva verket är det inte svårt vare sig på kognitiv eller semantisk nivå. Det är – faktiskt – inte svårt att förstå en dikt som uttrycker farhågor om en värld som håller på att gå förlorad, eller om den redan är det. Det värsta är att den ser ut att gå förlorad innan vi själv är borta. Genom dikterna rör sig olika spöken: våra egna och de kollektiva fantomerna.

 

Det är ofta i enskildheterna Tunedals dikter verkar, i rader som blixtrar till och lyser – nej, skiner, starkt bländande med sina sanningar. Och sanningar är som bekant sällan välkomna eller inställsamma:

 

Som barn har man inte så många repliker

 

Familjer består nästan bara av blod

 

De flesta liknar ingenting eller sig själva

 

Kan övergiven vara en diagnos? Eller en vana?

 

Längtan rimmar på fängslad

 

Sorg är som en frimärkssamling, den tar aldrig slut

 

Ja, dessa rader ur olika dikter bildar kanske en provkarta på hur Tunedal skriver: frimodigt, okonstlat, konfrontativt. Det borde inte kallas svårt, med andra ord – det borde kallas angeläget och nödvändigt, och för den delen: den läsning som inte kräver viss ansträngning är inte ens värd att utföra. Att uttrycka slående insikter borde inte kallas ”svårt”, vad nu det ordet betyder. I dikten förekommer en dialog med en terapeut, där drömtydningen aktiveras; drömmen blir ett märkligt ställe för både universella och privata upplevelser, och bär på all ånger och all skuld som vi inte orkar bära annars. Där finns det plats för både Elektra och Oidipus, och i en dikt, ”Alfabetet som metod”, utgår hon från registret i Freuds Drömtydning, för en dikt som växlar mellan found poem och trotsigt genmäle.

 

Tunedal skriver om hur det är att vara instängd i en kropp, med en snedställd humor i ett allt mer kylslaget och allt orättvisare samhälle. Hon tecknar, liksom i sina tidigare böcker, denna pendling mellan individens uppgivenhet och kamplust. Hon skriver en poesi som inte kräver något annat av dig än tålamod. I en något längre dikt, bestående av 28 femradiga strofer, ”Vi försöker att ha ett samhälle här”, bildas en motståndsrörelse som får mig att tänka på Sonja Åkessons indignerat ironiska dikter (Tunedal har redigerat en urvalsvolym dikter av Åkesson). Dikten förmedlar en oförmåga att helt interagera med samhället, men att det mer är samhällets fel än vårt: ”Du kanske vet att det går bra att sluta hoppas / Men det är svårare att inte vilja dö”.

 

Varför är det då så svårt? Att vara vid liv innebär ju bekymmer, om man inte är född med den defekt som kallas optimism. Tunedals diktsamlingar samspelar med varandra, och liksom den förra, Rosor skador, är Dröm, baby, dröm rik på innehåll, idéer och uppslag. Den spretar, men hålls ihop av sin konsekvent genomförda och kritiskt underbyggda analys av ett samhälles splittring. Det är poesi som anklagelseakt. Helt enkelt så här: Tunedal vägrar ingå i några kontrakt som förtiger döden.

 

Vad kan då poesin åstadkomma? Är poesin i första hand det som läker eller det som tar sönder? Världen är trasig, orättvis och ful – ja, men vi behöver poesi som utmanar de invanda föreställningarna, som vågar ta itu med allvarliga frågor. Tunedal skriver en poesi som går mot språket, mot tanken, mot överenskommelserna. Hennes frågor är aggressivt ställda, och om de råkar ta sönder vår värld är det ändå något jag välkomnar, då vi befinner oss i ett läge då vi inte har råd med inställsamhet och lovtal.