Vuxna dikter, Geir Gulliksen, översättning Stewe Claesson, Ellerströms

Norska författaren Geir Gulliksen fick ett slags genombrott med sin diktsamling Vuxna dikter, som utkom 1999 på norska och två år senare på svenska i Stewe Claeson. Med förbehållet att ett ordet ”genombrott” för en skandinavisk diktsamling nog ska betraktas med viss försiktighet. Fast åtskilliga läsare fick han på köpet, och det underlättade när han senare under 2000-talet har lanserats som romanförfattare, där främst Berättelse om ett äktenskap fick större framgång.

 

Jag minns att jag var imponerad av denna roman, men har sedan dess knappt brytt mig om den, och har inte heller varit tillräckligt road av de böcker som har följt. Denna diktsamling är indelad i tre avsnitt och kretsar i hög grad kring en ung kvinna som har begått självmord. Den lätthet som initialt tecknas övertas raskt av bekymmer: ”dikten vet inte om det är mörkt över landet / eller om det är du som är mörk i sinnet”. Denna sinnesanalogi är något som dikten fortsätter framställa. Vi skapar världen.

 

Men jag stöter mig på titeln, som syftar på inledningsdiktens proklamation att inte förhålla sig till det vuxna. Ska dikter verkligen inte vara vuxna? Det låter begränsande att resa sådana onödigt kategoriska förordningar. Dikten ska väl inte bry sig: låt den vara vuxen om den vill, och barnslig om den vill. Dikten är ett motstånd. Så som tiden ser ut just nu: ett behov. Gulliksens dikt betonar hur vi är en liten del av något större. Ändå kan jag inte helt hålla med honom när han benämner diktens funktion under ett krig: ”den dikt som skrivs i krig / berättar om allt annat än kriget”. Det är ju bara en spetsfundighet, som lika gärna kan vändas till sin motsats. Dessutom: berätta det för Wilfred Owen:

 

If in some smothering dreams, you too could pace

Behind the wagon that we flung him in,

And watch the white eyes writhing in his face,

His hanging face, like a devil’s sick of sin;

If you could hear, at every jolt, the blood

Come gargling from the froth-corrupted lungs,

Obscene as cancer, bitter as the cud

Of vile, incurable sores on innocent tongues,—

My friend, you would not tell with such high zest

To children ardent for some desperate glory,

The old Lie: Dulce et decorum est

Pro patria mori.

 

Om första delen i Gulliksens bok tecknar en positionering, utgår den andra delen från minnet av den döda kvinnan. Vad gör den tredje delen? Det förblir något oklart, men det är också helt i sin ordning. Dikten behöver inte alltid göra rätt för sig, eller förhålla sig till någon anmälningsplikt. Sällan har jag ändå läst något som varit lika angeläget att kommunicera, och det är verkligen både på gott och ont. Något som sker i tredje delen är kanske att diktjaget öppnar upp sig för omvärlden, försöker ta in mer än det enskilda ödet. Här finns en förnimmelse kring de ljusa stunderna, att de också har funnits.

 

Ilskan och den sexuella samvaron är de teman som Gulliksen utnyttjar, och det känns igen från romanerna. Men jag tänker också på Serena Carones skulptur ”Pleureuse”, kvinnan som gråter rätt ned i en fontän. Vem ser kvinnors tårar? Geir Gulliksen verkar göra det, men är han också speciellt lämpad att tyda dem? Det kanske han är. I vilket fall skriver han en dikt som är djupt oroande när han överger sin säkra position som medelålders poet och blir till exempel en elvaårig tjej som inte begriper varför hon måste finnas i en dikt, eller blir en vuxen man som misshandlat en kvinna. Så skriver han om olika typer av manlighet, visar vilken potential som inryms i det manliga – både till det goda och till det onda.

 

Gulliksen har varit Knausgårds förläggare, och nog kan man säga att ett visst Knausgårdskomplex härskar i hans böcker. Det vill säga: hur kombinera sin frihetslängtan med behovet att skaffa familj? Kort svar: överge antingen friheten eller familjen. I förordet till denna nyutgåva av Vuxna dikter har litteraturvetaren Alexandra Borg skrivit om Genets sår-tematik som om det vore något sensationellt, men är det inte litteraturens största truism, att författaren skriver utifrån sitt sår? Inget ont om Genet, men nog är det en förenkling att binda honom så hårt vid enbart denna uppgift.