Pappaklausulen, Jonas Hassen Khemiri, Bonniers

I sin nya roman skriver Jonas Hassen Khemiri om familjen och de inre slitningarna mellan dess medlemmar. Det är en dråplig saga, som lyckas gestalta både familjemedlemmarna och samhället på ett helgjutet och underhållande sätt.

Det finns mycket att gilla hos Jonas Hassen Khemiri. En av de saker jag fastnat för är hans oförutsägbarhet, att han med varje ny bok lyckas återuppfinna sig själv som författare, att han växlar in på ett nytt spår (eller flera). Men också att han alltid lämnar mig efter avslutad läsning med frustration, känslan att jag inte riktigt lyckas greppa vad han har berättat om. Att det finns mer att upptäcka, något som får mig att vilja läsa om romanerna två, tre gånger.

Till det yttre liknar den nya romanen Pappaklausulen en uppföljare till hans bästa roman Montecore från 2006. Återigen är det relationen mellan en far och en son som står i centrum, och återigen lattjar Khemiri med ens föreställningar om verkligheten och vad som går sanningens ärenden och vad som kutar i fiktionens osnitslade bana. Vill man lära sig vad en opålitlig berättare är finns knappt bättre ställen att leta än här.

Som vanligt består persongalleriet av karaktärer fulla av skavanker. Sonen är tvåbarnsfar, neurotisk till bristningsgränsen, med en dålig relationen med flickvännen. Dottern är gravid, och har i sin tur en dålig relation med sin pojkvän. Med sedvanlig flyhänthet och flinka fingrar byter Khemiri konstant berättarperspektiv.

Ett av perspektiven tillhör den förlupne pappan, som sjappat till hemlandet. ”Pappaklausulen” innebär ett kontrakt där han tillåts övernatta på sonens kontor när han är i Sverige. Nu vill sonen bryta klausulen, tycker att pappan ska klara sig själv.

Genom romanen är jag irriterad på denna son, som är så ängslig i sin relation när han utför hushållsbestyr och förväntar sig applåder för detta. Det hör till Khemiris storhet att han lyckas ge hans beteende en trovärdig förklaring, utan att det blir övertydligt. När pusselbitarna faller på plats kan man bara berömma författaren för att skapat en så övertygande romanfigur.

Tyvärr finns det en hel del att ogilla också hos Khemiri, så även denna gång. Jag är lite skeptisk till hans magiska realism, som här inkluderar ett spöke. Likaså kunde han ha avstått från att även inkludera de små barnen i sin iver att skildra förloppet från allas perspektiv. När han låter ettåringen komma till tals får det mig att tänka på 80-talsfilmen Titta han snackar där Bruce Willis gav röst åt ett spädbarn. Det är inte ett gott betyg till Khemiri.

Å andra sidan tycker jag att Pappaklausulen landar på fötterna, dels tack vare Khemiris pålitliga vilja att ge det svenska kynnet små pikar precis där det smärtar som mest, och dels tack vare att han lyckas skriva samtidslitteratur som balanserar sitt politiska driv med påhittighet och snillrika halvsanningar. Och han lyckas gestalta allt från farfaderns självupptagenhet till småbarnens nyfikenhet, måste jag en smula motvilligt erkänna.

Här har vi den svenska litteraturens stora förnyare, med en unik förmåga att ingjuta energi och spänst i sin prosa. Det handlar inte direkt om berättarglädje, för han är ingen författare som smickrar och smeker läsaren medhårs. Mer är det en fråga om att utmana vår syn på fiktion, på hur verkligheten formas.

Anledningen är att Khemiri inte plockar upp något aktuellt samhällsproblem och stöper om det i en för läsaren lättigenkännlig form. Snarare är det frågan om att han väljer ämnen vi inte redan har behandlat i samhällsdebatten, och det är därför det är en så uppfriskande erfarenhet att läsa honom.

Jag är omåttligt imponerad av denna Khemiris femte roman, kanske just därför att det är ett sätt att skriva som drivs av rastlöshet, av oro, av något som inte kan fixeras. Därmed liknar det verkligheten, hur mycket författaren än jonglerar med språk och verklighetsuppfattningar. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/8 2018)

Åtel, Jörgen Lind, Bonniers

I Jörgen Linds nya diktsamling Åtel är det något som har tagit slut. Det går att läsa boken som en sorgesång över ett förhållande som är över: ”… två grå slitna väskor … i tamburen … några slags människor … frusna och orörliga … på två låga stolar … gå nu … så att vi får bli … för oss själva …” Så tolkar jag också det slags drama som uppstår, en familj som går skilda vägar, med något som liknar avlyssnade repliker, från ett par och ett barn.

Men här finns också ett mörker, som kan uppfattas metaforiskt: det mörka i människan, som innebär sjukhusvistelser. Då inger dikterna ändå ett visst hopp, även om det är en pessimistisk premiss, som också omfattar omvärldens elände. I den balans som uppstår mellan det privata och det allmänna, mellan intimitet och distans, där utspelar sig Linds dikter. Det är ibland lite för explicit beskrivande, men när han håller sig i det dunkelt antydda, då blir det slagkraftigt och berörande. Då lyckas han skildra förändrade livsvillkor på ett övertygande sätt.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/8 2018)

Vagant 1-2 2018: Dante!

Till de frågor jag lyckligtvis aldrig behöver ställa hör denna: hur aktuell är Dante för vår tid? Detta eftersom svaret är så självklart. Därför blir jag inte ens förvånad när jag upptäcker att tidskriften Vagant väljer att upplåta en stor temasektion, sin dossier, åt Dante, med 126 sidor, vilket får det att likna mer antologi än tidskriftsnummer. Gott så: femton perspektiv på Dante är också vad den här världen är i behov av just nu.

Anledningen till Vagants intresse är i första hand två nya översättningar, faktiskt de första på bokmål, av "Inferno", utförda av Erik Ringen och Asbjørn Bjornes Dreyer. Just Ringens översättning blir föremål för ett initierat och så där lagom respektfullt samtal mellan kännarna Espen Grønlie och Pål H. Aasen. Deras utgångspunkt, eller en av dem (för de har många), är att Dante i någon mån lider av sin lärdom, att det skapar en distans för nutida läsare. Eller som Grønlie säger, att han utan denna börda, skulle ha varit ”[o]m ikke en bedre poet, så ville han ha vært en mer moderne poet.”

Detta motsägs visserligen av alla läsare som mer än gärna följt i hans fotspår, det vill säga att han fortsätter locka till sig läsare, varav några gör cameoinhopp i några texter, och några representeras av egna texter (som Osip Mandelstam, Peter Weiss och Miguel de Unamuno).

Spännvidden illustreras av att vi får allt från insikter i handskrifter från 1300-talet på pergament i Vatikanbiblioteket till en text om Dante som actionfigur i dataspel. Många frågor väcks, allt från ”hur muntlig var Dante?” till … tja, vad är det som får så många att vara livrädda för Dante? Det är ju, som Borges en gång har sagt, en ynnest att läsa Dante, något ingen vettig människa borde avstå från att unna sig.  

Det man går miste om är inte bara ett viktigt verk som balanserar sitt politiska innehåll med en estetik som är orubblig i sitt utförande. Man tvingas också avstå från ett ofta komiskt verk – att det kallas ”komedi” brukar avfärdas med att det endast har ett lyckligt slut, i motsats till tragedin, men det finns partier som är skrivna av en författare med briljant sinne för gyckel och satir. Det spännande är ju också balansgången mellan arrogansen och ödmjukheten, att Dante låter sin pilgrim bli en så pass mänsklig varelse, samtidigt som han är olidligt övermänsklig i en del av sitt beteende. Aasen lanserar också en teori att dikten i själva verket är en uppgörelse med Dantes eget utsvävande liv.  

För att återgå till Ringens översättning – jag är verkligen förtjust i det samtal som förs kring den – är den anmärkningsvärt nog i blankvers. Ibland är de kritiska, ibland översvallande. De citerar ett parti som även jag ser skönheten i, och menar lite fräckt att han borde ha tagit en drink efter att ha lyckats med den:

                      Her var det skrik og stønn og høylytt jammer

                      som gjenlød i den stjerneløse natten,

                      og straks ble mine øyne fylt av tårer.

                      Besynderlige ord og stygge utbrudd,

                      forpinte klager, rop av raseri,

                      fordreide stemmer, klapp og slag med hender,

                      løp sammen i det endeløse virvar

                      som jager rundt lik sand i virvelstormer

                      for evig her i tidløshetens mörke.

Det är som bekant flest manliga författare som haft anledning att fangirla på Dante, och Hanne Roer, dansk retoriklektor, lokaliserar partier som skildrar våld mot kvinnor, däribland den berömda raden som Pia yttrar i ”Skärseldens” 5:e sång: ”Siena mi fé, disfecemi Maremma”. Det är en fin text som katalogiserar dikten och de ibland obehagliga passager som det inrymmer.

Några svenska manliga skribenter som bidrar är Mats O. Svensson om moderna versioner från bland andra Kjell Epsmark och Stig Larsson, Joni Hyvönen om Belacqua, slackern från ”Skärselden” som satt spår hos inte bara Melvilles berömda vägrare Bartleby utan också Becketts passiva icke-hjältar – samt Anders Cullhed, rejält inläst på Dante och som jag hört föreläsa i Uppsala om ”Infernos” femte sång på ett omtumlande sätt.   

Som om det inte räckte med denna veritabla överdos av Dante finns i numret en fortsättning på den debatt som inleddes med Håkan Lindgrens essä om transhumanism och AI. Med tanke på att så gott som samtliga av de mest akuta frågor som valrörelsen tar upp berör denna fråga – skolan, vården, miljön, jobben – är det beklagligt att så lite av den politiska diskussionen handlar om AI. Lindgrens drivande tes är att vi borde ha kommit längre – hans i bästa mening provokativa åsikt är att det är ”1900-talets fattigaste utopi”. Han är en framtidsskeptiker som vi borde lyssna mer på, när han varnar oss för faran i ”att följa med strömmen utan att förstå att man själv är med och formar strömmen genom sina egna val, reaktioner och handlingar.” Vi tänker för kortsynt, och jag tror att ett barn kan räkna ut vad konsekvenserna blir.      

Ja, och så de sedvanligt ambitiösa recensionerna, bland annat en genomträngande läsning av Theis Ørntofts roman Solar, och jag behöver väl inte ens nämna Andreas Töpfers kusligt precisa illustrationer, som hela tiden ledsagar texterna, och som också skapat ett omslag som är så in i Helvete snyggt att jag tror att jag har stirrat så länge in i den röda Lucifer omgärdad av eldslågor att han ta mig fan har stirrat tillbaka.

Dikter, John Ahsbery, översättning Tommy Olofsson, Vasilis Papageorgiou, Göran Printz-Påhlson och Ragnar Strömberg, Natur & Kultur

I John Ashberys dikter finns ett tilltal som är både behärskat och besvärligt, både självbiografiskt och mystifierande. Det är lika intelligent som det är känslomässigt, och ibland rentav förtröstansfullt.

I den amerikanska 1900-talspoesin träter två skolor med varandra. Dels den öppet självbiografiskt bekännande skolan, representerad av exempelvis John Berryman och Anne Sexton, och dels den mer distanserat berättande skolan, representerad av exempelvis Elizabeth Bishop och Wallace Stevens. Vilken man föredrar är en smaksak: stor poesi lyckas för den delen överskrida gränser, och befinner sig oftast i båda lägren.

Till de riktigt stora poeterna hör John Ashbery (1927-2017), och det är inte helt lätt att säga att han skriver antingen självbiografiskt eller distanserat opersonligt. Nu kan man läsa ett generöst urval på svenska ur tretton av hans diktsamlingar i boken Dikter, med fyra olika översättare.

Ibland kan Ashbery låta chockerande avslöjande, ibland bara tillkrånglat kryptisk. Han blandar också tankeskärpa med att tillåta sig vara disträ – något som kan uppfattas charmigt, eller störande. Här finns en blandning även av tankedikt och upplevelsedikt, där det är lika mycket känsla som förnuft.

De mest spännande resorna är de som företas inombords – in i det egna psyket, som utforskas utan att det blir för självbiografiskt. Den form av behärskning Ashbery odlar är nog det som fått många av dikterna att åldras med behag (de äldsta är från 50-talet). För det är en behärskning som unnar sig diskreta inblickar i ett psyke.

Som han skriver i den långa dikten ”Skridskoåkarna”: ”Allt ändar i ett leende någonstans. / Anteckningar att göra om allt detta / och du kan se i mörkret, till vilket natten / utgör en fortsättning av din extas och din förskräckelse.”

Det är just de långa dikterna som är något av Ashberys signum, och det är imponerande hur han lyckas behålla koncentrationen genom flera hundra rader. Även om översättarna generellt har gjort ett gott jobb blir det svenska idiomet ibland något för högstämt litterärt. Att läsa Ahsbery i original innebär ofta en häpnad över hur talspråklig han låter. Den som bäst fångar detta svåröversatta tilltal är Ragnar Strömberg, som översatt den långa ”En våg”.

Något annat som kännetecknar dikterna är att Ashbery är lärd utan att känna sig nödgad att docera. På så sätt kan han påminna om en Lars Gustafsson på sitt mest uppsluppna humör, där det finns utrymme för ett och annat lågmält skratt. Inte för att Ahsbery alltid är munter. Dock finns en förtröstan här, som visar att hur tryckande omständigheterna än är finns det något som tar hand om oss: ”att somna före kvällen och sova långt in på natten / Som alltid lirkar ut oss, slätar ut vår oro och stoppar oss i säng igen.”

Som helhet är det lite snålt att urval gjorts från endast fem böcker från Ahsberys sista trettio produktiva år. Jag hade gärna läst fler av de riktigt starka dikterna därifrån. Å andra sidan innehåller denna tjocka bok så många av hans fina långa dikter att det är synd att klaga.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/8 2018)

Alt hvad du ejer, Caspar Eric, Gyldendal

Kvinnliga poeter har sedan länge berört graviditeten, och så även aborten eller missfallet, som Åsa Maria Kraft skrev så makalöst om i Händerna lägger ner kransen 2001. Manliga poeter har inte varit lika benägna att ta sig an ämnet, även om Marcus Birro gjorde det i Svarta vykort 2007.

Är det tabu för en man att skriva om ett föräldraskap som aldrig blev av? Nu har i alla fall Caspar Eric gjort just detta, i sin nya bok Alt hvad du ejer. Det blir en berättelse om en avbruten graviditet i elfte veckan, som hans dåvarande tjej hade (de gjorde slut rätt snart därpå). Och det blir nog en annorlunda skildring jämfört med de kvinnliga versioner jag har läst.

Annorlunda, genom att mannen i en graviditet ändå måste sägas tillhöra de utomstående. Det förtar inte smärtan i sorgen, men ändock är det en upplevelse som bara kan delas i viss mån, smärtan i att förlora ett ofött barn. Att båda påverkas av det är dock ofrånkomligt. Därför blir Erics bok en undersökning av ”tänk om …”, med det ofödda barnet som en bärare av det möjliga, det som kunde ha blivit.

I en dikt berättar det gravida paret för hennes föräldrar, något som kunde ha varit en jinx, då det blir missfall veckan därpå. Men varken Eric eller jag tror väl på att man kan jinxa – även om det rationella har ganska lite att säga till om när det handlar om något så naturgivet som graviditeter och förlossningar; vetenskapen vet fortfarande inte varför barnet bestämmer sig för att födas när det väl gör det, vad som sätter igång förlossningen – vems vilja som styr, och varifrån den viljan kommer.  

En bra sak med Erics bok är att den tar upp och ger exempel på manliga känslor. De berättande dikterna kan läsas som en självbiografi, där Eric visar vad som har format honom. En del musik, en del fotboll, däribland Danmarks framgång vid EM 1992, där de bjöds in med vänsterhanden efter att dåvarande Jugoslavien tvingats tacka nej på grund av inbördeskriget. I fotbollsmatcher får män visa känslor, men Eric visar att det finns behov av andra arenor för sorg, för gråt, för förlust. I några av de starkaste dikterna tvivlar han på sig själv som pappa, känner sig otillräcklig inför det som stundar.

Detaljerat och ömsint visas vad som sker under parets korta tid tillsammans, där han registrerar de små kroppsliga förändringarna. Han bearbetar och ältar, och beskriver sakligt hur en skrapning går till. Det kan bli ett slöseri med anekdoter i denna långa bok, med många idéer och infall som ska redovisas. Det kan också kännas lite som att han ibland vill skriva ett slags debattinlägg, utan att komma fram till mer originella tankar än att han håller med sjuksköterskan som säger att det är tråkigt att så många föräldrar hellre tittar på sina smartphones än att följa förlossningen av sina nyfödda barn.  

Det här är Caspar Erics fjärde bok. Där de tidigare har varit tunna, är denna längre, närapå 300 sidor. Jag har nog tidigare tyckt att han varit lite ojämn, lite valpig, och i viss mån störande pratig. En del av detta är kvar, men här finns definitivt ett nytt slags allvar. Kanske har det med erfarenhet att göra, nu när han har fyllt trettio, och även skriver om den erfarenheten. Att bli förälder är ju att bli vuxen, på ett sätt, något som dock inte infrias i den här boken. Vuxenlivet sätts på paus, vill Eric säga.

Jag är splittrad. Det är en mer homogen bok än Erics tidigare, samtidigt som han fortsätter skriva ren slackerdikt som indikerar att han kanske borde vänta med att bli förälder. Ibland är slutsatserna starka, som när han återger flickvännens mammas definition av att bli vuxen: ”at lære hvordan man / bærer på sine skuffelser og tab”. Men en del av slutsatserna är mindre imponerande, och landar i den typ av klichéer som brukar bli livsstilscitat på instagrambilder: ”Alt hvad du har mistet / skal du for evigt bære med dig / Alt hvad du ejer / vil også altid eje dig”.  

Sonetter, Lars Anders Johansson, Augusti

Det är en fin bok, Lars Anders Johanssons Sonetter, prålig och påkostad. Den innehåller totalt 154 stycken exempel på denna den svåraste av versformer. Språkligt blir det udda, när ett gammaldags tonfall ska samsas med nutida vulgariteter. Johanssons förord varnar för pekoral, en fälla han själv inte alltid lyckas undkomma. 

Innehållsmässigt kombineras enskilda sonetter med åtta kransar, den sonettform som ytterligare komplicerar tekniken. Det vill säga, femton dikter där den sista, ”kejsarsonetten”, bildas av inledningsordet från de föregående fjorton. En serie med sex mytiska kvinnoporträtt lyckas beskriva och ibland ge liv åt Lady Macbeth, Medea, Salome, Eurydike, med flera.

Visst drag av cirkuskonst kan inte undvikas, och även en del monotoni, med nödrim och nödlösningar. Givetvis också nostalgi: ”en doft från en förfluten värld och tid. / En doft av höga skyar, klara strömmar / då världen var vacker, vild och vid.” Även om ambitionen imponerar blir min slutsats: till vilken nytta?    

Dagens ris, Lars Teglund, Teg Publishing

Medan andra länder har en livaktig humoristisk tradition är det tunnsått med svenska komiker. Åtminstone har jag aldrig lyssnat på en svensk ståuppkomiker som varit i närheten av att vara lika rolig som Lena Philipsson var när hon i början av 90-talet i en intervju hävdade att krig var ”onödigt”. Eller med andra ord: här i Sverige får vi förlita oss på den ofrivilliga komiken, den som uppstår när uppsåtet är ett annat.

Och vad är roligare än landsortstidningarnas insändarsidor? Den som söker den svenska folksjälen ska förstås börja leta där. Lars Teglund har samlat insändare till Norrbottens-Kuriren mellan 2002-2007, under rubriken Dagens ris. Det har blivit en bok som jag har fnissat mig igenom, för nästan varenda en av de korta texterna är ett komiskt guldkorn.

Tidsspannet är välvalt, för det innebär en arkeologisk genomgång av vad som försiggick innan twitters genomslag. De som skriver in till ”Dagens ris” är också rimligen människor som saknar plattform. Konfrontation är som bekant något svensken helst undviker: ni har väl hört om svensken som blev så förbannad att han satte en klisterlapp på bilen för att riktigt markera – ungefär den typen av mentalitet kommer till uttryck i texterna.

Vad består då texterna av? I många fall är det frågan om att man vill påpeka att man minsann har sett någon utföra något ofog (trafikförseelser, bajsande skidåkare, ungdomar som vandaliserat något), eller stulit något (populära stöldföremål är duschkrämer, byxor, plånböcker, galoscher …) Ofta uttalas ett ”jag såg dig! du borde skämmas!” Ibland med tillägget: "jag tog kort på dig ... eller grannen gjorde det!"

Egentligen är det mirakulöst att människor kan samverka med så relativt få konflikter, för när man läser den här boken blir man påmind om hur lögnaktiga, våldsamma och stöldbenägna människor är: ja, men också småaktiga, irriterade, frustrerade, att döma av de många reaktionerna. Ibland kan de vara nog så befogade, men ofta kan man känna att insändarskribenten kunde ha taggat ned en aning, kanske följt det goda rådet att räkna till tio?

Det är djur som beter sig illa mot människor, eller människor som beter sig illa mot djur. Det är ishockeyplaner som inte plogas. Det är någon som får en ishockeypuck i bröstet och blir besviken när han inte får sittplatsbiljett till nästa hemmamatch. Det är någon som tränger sig före i kassakön. Det är folk som röstar borgerligt (”snorungar och patrask”). Det är någon som slänger för mycket vatten i bastun så att det blir för varmt. Det är någon som säljer för dyr palt. Eller ett par stycken som skriver in till tidningen för att ondgöra sig över att någon varit för långsam med att lämna tillbaka böcker till biblioteket.

Och ibland är det som att ta del av ett livsdrama: en skönlitterär författare kunde plundra boken på uppslag till ett par novellsamlingar. Vad sägs om denna korta: ”DAGENS RIS … till min före detta chef i Luleå. I dag, några minuter över klockan 08 är det ett år sedan hon förstörde en stor del av mitt liv. / I S”. Det ligger så mycket dramatik i denna korta notis.  

Indignationen tänker ut privata straffsatser. Men jag måste få återkomma till hur roligt det är att läsa de här texterna, kanske för att det som skildras oftast är rätt harmlöst. Gemensamt för många som skriver in är att de gärna vill mildra kritiken, kanske med en käck avslutning: har dålig mat serverats är de noga med att påpeka att det bara rörde sig om några av ingredienserna, och ibland kan en fyndig ironi muntra upp: ”DAGENS RIS … till er som stal mina föräldrars matta som hängde på tork under natten på Lagmansvägen i Gammelstad. Hoppas att ni fick ryggskott när ni bar den tunga och blöta mattan från torkställningen och att den pryder golvet lika fint hos er. / Hälsningar från en förbannad dotter”.  

Det här är en bok att högläsa. Roligare än så här blir det nog inte.

Instruktioner, Leif Holmstrand, Anti

Leif Holmstrand är en produktiv författare och konstnär, ger ut böcker på Bonniers ibland, men också på små förlag. Som det lilla häftet Instruktioner, på Malmöförlaget Anti. Det rör sig om korta texter skrivna som uppmaningar. En bruksanvisning i konstnärligt levande, kunde man säga, med en hel del hushållsattiraljer, tejp, en hel del hundbajspåsar.

Ja, tog man honom på orden, och varför skulle man inte göra det, är det som om en queer Uppfinnar-Jocke hade tagit över tv-programmet ”Sommar med Ernst”. I stället för obrukbara rundstavsmojänger: hundratals stulna helsvarta föremål, insvepta i ishockeynät med hockeypuckar, akvariegrus och tjära som garnering. Det här är bara en av de trettiotal konstinstallationerna som föreslås.

Eller beskrivningen av en dialog: ”En utmattande mängd frågor, en utmattande mängd svar. Alla frågor måste vara svekfulla och ohederliga. Alla svar måste vara lögner.” Att läsa Holmstrands kaotiskt rituella lustmord på den typ av kontrollerade galenskap Ernst odlar är både underhållande och lugnande.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/8 2018)

Verden ønsker at se sig selv, Inger Christensen, Gyldendal

När Bob Dylan i en samlingsbox för tre år sedan gav ut 20 olika versioner av låten ”Like a Rolling Stone” tyckte jag det var vansinne. Så vad ska jag då tycka om att det nu går att läsa 22 versioner av en dikt av Inger Christensen? Givetvis att det inte bara är helt underbart, utan att det också är en nödvändighet.

Dikten handlar om ett granatäpple, och finns att läsa i den nyutkomma volymen Verden ønsker at se sig selv. Digte, prosa, udkast, där Marie Silkeberg fått tillträde till de 60 kapslar med tidigare outgivet material från Christensen som finns på Det Kongelige Bibliotek, och tillsammans med Christensens son Peter Borum publicerar dem i en nästan tusensidig bok, som innehåller allt, bortsett från intervjuer, dramatik och barnböcker. Outgivet, ja, eller ibland bara tidigare inte tryckts i bokform. Och så alla dessa teckningar och utkast, däribland dikten om granatäpplet, som i sin slutliga form ingår i Brev i april från 1979.

Varför då så nödvändigt att läsa de 22 olika versionerna? Därför att de ger tillträde till den skapande praktiken. Som poesiläsare är det svårt att föreställa sig en mer svindlande poesi än Christensens. I efterordet citerar Silkeberg – som hittills svarat för sju briljanta översättningar till svenska – kritikern Tua Andersen Nexø som skrivit om mötet med denna poesi som att man blir omkullvält av en våldsam kraft.

Här finns en del texter som ursprungligen skrevs på tyska, och nästan halva boken består av poesi: inte bara utkast av dikter från de publicerade böckerna, utan också en hel del som refuserats i olika sammanhang. Eftersom Christensen bara gav ut sex diktsamlingar är det makalöst generöst att nästan 50 % av den här boken består av poesi. Det rör sig alltså om flera böcker i en: det här är en diktsamling, det här är en novellsamling, det här är en essäsamling, det här är en klippbok med recensioner och för- och efterord …

En bok för fansen. Och vi är många som räknar oss till den skaran. Det här är inte enbart en angelägenhet för danska läsare. Om Silkeberg ämnar översätta även denna bok till svenska är ännu oklart, men det kan bli svårt då en del av materialet är handskrivna lappar, däribland den märkliga Paris par arrondissement, med listor, teckningar, anagram, matematiska uppställningar. Jag kan föreställa mig ett svenskt urval, och då hoppas jag att det finns plats också för novellerna och recensionerna.

Som poet utnyttjar Christensen lika mycket spontaniteten som beräkningen. Kronologin här rör sig bakåt, från den sista dikten från 2007 ända bakåt till de första dikterna från 1955. Det är samma metod som användes i den suveräna David Bowie-samlingen ”Nothing Has Changed” från 2014, och som tillät oss lyssna på honom på ett helt nytt sätt: likaledes kan sägas om Christensens dikter, som därmed presenteras på ett lika nytt sätt, med ännu fler ingångsvinklar för läsaren. I brist på en storslagen poetik från poetens egna hand kan dessa i många fall ofullständiga dikter användas som läsanvisningar.

Då kan vi följa den förundran som alltid ledsagar hennes poetiska blick. Hon betraktar hur världen är uppbyggd. I en häpnadsväckande dikt från 1972 lanseras för första gången den mystiska upplysningen från titeln:

Verdens øjne hviler på verden;

med mere end 3,5 milliarder par øjne

forsøger verden , som ikke kan se sig selv,

at se sig selv,

ser som i en tåge, i blinde:

dér de fysiske lidelser, den meningsløse død

hér de psykiske lidelser, det meningsløse liv.

                      Imellem dem åndetrættet, pulsen, bevidstheden,

                         som dag efter dag må forsynes med mag og søvn

                         og lys og luft og vand og ord og …

                         og se:

Frasen om världen som önskar att se sig själv återkommer i en senare essä, en katalogtext över konstnären Jørgen Boberg, till en utställning på Charlottenburg, där hon också med en viss (men befogad) kaxighet hävdar: ”Man har aldrig rigtigt set verden, hvis man ikke har drømt den.”

Hennes formel för konsten är frikostig med slumpen. En slump som ändå inte avvisar planmässighet. De inventerande inslagen i hennes dikt, där det är som att Christensen vill bevara världen i dess beståndsdelar (innan den försvinner). Hon är bra, hon är rolig, hon har allt man kan önska av en författare. Men hon är alltså allt detta i en tid som kunde unna sig att vara mer optimistisk: att läsa henne nu, när det ser ut att vara för sent för världen och för mänskligheten, känns bara sorgligt.

Att man som i en annars välskriven anmälan i Svd nyligen hävda att man kan undvara novellerna ter sig som en slarvig läsning: då missar man bland annat en oroande novell om en kvinnlig stalker, och ett drastiskt bildspråk som ibland inte ens dikterna kan uppnå. Dessa uppsluppna texter hade i alla fall inte jag gärna varit utan, utan ser hellre hur novellerna belyser tematik från dikterna. Den oberäkneliga världen som hon skriver om i poesin ges en ny resonans i hennes prosa. Här finns även ett par science fiction-noveller som inte direkt förhåller sig ortodoxt till de föreskrivna genrekonventionerna. En av dem från det ominösa årtalet 1984 heter ”År 2044”, där ett vaxkabinett innehåller levande gestaltningar av författare och fiktiva karaktärer, däribland en viss Winston Smith, och i ”Metalgæsten” skriver hon om AI under namnet ”memoritter”.

Spannet med recensioner är skrivna mellan 1966 till 1984, och innehåller bland annat en finurlig läsning av Umberto Ecos Rosens namn. Det är ofta informativt att läsa skönlitterära författares kritik, och även här finns antydan till en poetik. Den danska poetiktraditionen är rikare än den svenska – och ofta förhåller den sig till ämnet med en viss nonchalans. Sålunda finns det mer eller mindre explicit uttalat i titlarna, i Paul la Cours Fragmenter af en dagbog, Pia Tafdrups Skitse til en poetik, Søren Ulrik Thomsens Omrids (”konturen”) af en ny poetik. För när Christensen recenserar gör hon det utifrån estetiska överväganden: hon resonerar kring stil, kring språk. I sina recensioner går hon också föredömligt rakt på saken, utan krusiduller, utan utsvävningar.

För svenska läsare är det förstås intressant att läsa hennes text om en filmatisering av Den allvarsamma leken från 1977 av den norska regissören Anja Breien, kanske för att hon skriver mer om Söderbergs roman än om filmen. Och så ett oerhört fint efterord till den översättning hon gjorde av Birgitta Trotzigs roman Dykungens dotter, som hon läser som en ”ikke-udviklingsroman”. Bra, bland annat därför att det inte är så ensidigt hyllande, men desto mer förstående på djupet: Trotzig och Christensen är rätt olika som författare, men här visas hur genuin förståelse ser ut, hur stora skillnader kan överbyggas.

En våldsam kraft: ja, sannerligen. I en enkät om dramat uttalade sig Inger Christensen om hur det moderna dramat ska se ut, och jag kan lika gärna låta hennes egna ord få avsluta denna alldeles för otillräckliga genomgång av denna omfattande, rika bok:

                      Vildskaben som metode.

                      […]

                      Hengivelsen som metode.

Djävulssonetterna, ”en flera alla ingen”, tillexempel förlag

En fjortonårig tjej mobbas och blir utsatt för övergrepp. Vad hon gör? Kallar på Djävulen och förvandlas till Medusa, hon som med sin blick förvandlar fiender till sten. Det sker i sonettkransen Djävulssonetterna, anonymt utgiven. Sällan har hämnden varit så här ljuv.

Ända sedan Charles Baudelaires Det ondas blommor för drygt 150 år sedan har det funnits en tradition som hyllar det omstörtande och som gärna skitar ned det sköna. I den här boken kan det se ut så här: ”Låt ormlikt slingor slingra sig som fan. / Ge håret kobrakörtlar enligt skiss. / Träd fram, jag är ditt främsta fan för fan! / Nu duger bara djävulusiskt piss …” 

Det är måhända inte lika formfulländat som hos Baudelaire, men det är ibland åtminstone lika roligt att läsa den här boken, även om man får ha överseende med en och annan vulgaritet. Poesin tål sådana här upptåg, speciellt när författaren (författarna?) låter ord från sonetterna spridas över boksidan i ett appendix där fragmenten skapar nya kontaktytor för en originell poesi av det magstarka slaget. 

Dublinbor, James Joyce, översättning Erik Andersson, uppläsare Reine Brynolfsson, Bonnier Audio

Novellen fungerar ypperligt för högläsning, och ypperligare noveller än James Joyces Dublinbor är svåra att hitta. Ypperligare uppläsare än Reine Brynolfsson kan jag inte heller tänka mig. Då kan jag gott ha överseende med att koncentrationen viker någon eller några gånger under de nästan 8 timmar det tar att lyssna (i ärlighetens namn viker koncentrationen minst lika ofta när jag läser Joyce i bokform).

Det huvudsakliga med dessa noveller är inte heller intrigen, vad människorna i dem uträttar. Nä, det viktiga är i stället just att de är människor.

Joyce är mest känd som briljant stilist i Ulysses, men i dessa tidigare skrivna noveller är han den kanske störste människokännaren i engelskspråkig litteratur. Det är ett intryck som förstärks under lyssnandet, att man verkligen blir delaktig i människornas olika levnadshistorier. Det handlar om misslyckanden, om liv som gått i stå, men anledningen att de fascinerar så djupt är hur Joyce lyckas förmedla deras oro, deras längtan, så att den blir en angelägenhet för mig när jag lyssnar. 

Något som också förstärks tack vare lyssnandet är Joyces blick för detaljer. Brynolfssons hela tiden undertryckta humor ger många tillfällen till försynta leenden och ett och annat fniss, och jag kan inte påminna mig att jag någonsin tyckt Joyce har varit så här rolig att läsa.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/8 2018)

Monstre, Mathias Clasen, Aarhus universitetsforlag

Eftersom världen är en otrygg plats finns det behov av monster. De är en trygg instans: man kan lita på att de ska vara onda. Värre är det som bekant med de mänskliga varelserna, där du kan lita på somliga, medan somliga begår illdåd mot dig så fort du vänder ryggen till. Vi som någon gång upplevt otryggheten söker sig till monster: för mig började det när jag var cirka fem år och tillbringade somrarna hos mormor och morfar ute på landsbygden, där andra (det vill säga: inga) regler gällde, och tv hade skräckfilmsserie. I skydd av mörkret bakom de äldre barnens och de vuxnas soffor fick jag tillgång till en värld som sedan dess varit nödvändig.

I Aarhus Universitets serie ”Tankepauser” har jag hittat fram till Mathias Clasens skrift Monstre. Han skriver pedagogiskt kort men ändå relativt fullmatat om monsterhistorien med rötter tillbaka till inte bara grekiska myter och nordiska skapelseberättelser, utan även Beowulf.

I hans nödtvunget korta genomgång finns ändå plats för några av de viktigaste monstren, som vampyren och zombien. Han berättar om Frankenstein, Dracula, Dr Jekyll och Mr Hyde, och utmynnar i en bedömning av Exorcisten-filmen, som han inte verkar vara så stort fan av (där är vi ense).

Clasen visar att vår fascination för monster finns i vårt DNA. Det är en evolutionär fråga. Paradoxalt nog var det just behovet av större hjärnor som skapade de fiktiva monstren, det vill säga den autentiska rädslan för reella hot: ”Det ironiske er, at vi kan bruge vores store fleksible hjerner til at opdigte fiktive universer, hvor det myldrer med farlige væsener – når det netop var farlige væsener med skarpe tænder og kloer, der indirekte førorsagede vores store hjerner.”

Mest utrymme ägnas vampyren, vilket är förståeligt, denna varelse som har sådan metaforisk bredd och användbarhet. Sedan boken skrevs 2012, har väl zombien blivit lite mindre populär. Han skriver om Stephenie Meyers Twilight-serie, som på danska lite gulligt heter ”Tusmørke-sagan” (det är ju en gullig serie).    

Är det inte barnsligt att vara mörkrädd? Jag läser Andrev Waldens senaste krönika, om just mörkerrädsla, hur det för honom som barn räckte med att kolla på videofilmernas omslag för att mata mardrömmar under lång tid, och att det dröjde tills han blev 25 innan han kunde sova med släckt lampa. Jag kan relatera, och strängt taget är det ju det som är poängen med skräck: man ska bli rädd. Blir man inte rädd har man inte engagerat sig tillräckligt. Clasens förklaring lyder att rationalitetens rustning inte har svetsats samman så bra, och i ensamhet och i mörker blir dess sprickor större.

Länder. Samlade dikter 1965-1972, Verner Boström, Black Island Books

Det norrbottniska originalet Verner Boström gav ut 23 dikthäften åren 1965-1972, som han sålde privat. Utifrån ytterst få ord, de flesta knutna till ”tid” och ”lys”, samlar boken Länder alla dessa dikter, totalt nästan 300 stycken.

Det erinrar om en konstnär som ständigt målar samma tavla. I Boströms fall är det som att dikterna med tiden blir allt mer tillslutna och begränsade, komprimerade till det nästan identiska: ”Klockan och tiden lys / Lyster och i minnet tid / Tider ljus och mörker tid / Lyster i tider och tiden”. Denna strof från häftet ”Och tiden ärer tiden lyser i tiden” kan gälla som representativ för hela samlingen.

Det här låter vansinnigt, och är det förstås också i viss mån. Men samtidigt förtrollas jag av ramsornas magi, och tycker att det ibland blir lika suggestivt knapphänt som Björlings 40-tal, eller lika fulländat formelartat som Jäderlunds 80-tal. Boström beskriver indirekt en världsåskådning, präglad av ensamhet, gudstro, och tidens närvaro markerad i poetiskt finslipade kadenser.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/8 2018)

Den som är värd att bli älskad, Abdellah Taïa, översättning Håkan Lindqvist & Davy Prieur; Tystnaden före skräcken, Anny Romand, översättning Anna Säflund-Orstadius; En ärthjärnas självbiografi, Gilles Paris, översättning Ragna Essén & Rasmus Erlandsson, Elisabeth Grate

Elisabeth Grate Bokförlag huserar de två franska Nobelpristagarna J.M.G. Le Clézio och Patrick Modiano, och utger i första hand samtida fransk litteratur. Kanske en av mina personliga favoriter, Nina Bouraoui, blir deras nästa? Vad som kännetecknar mycket av deras utgivning är romaner som speglar de konflikter som uppstått i det franska samhället till följd av möten mellan olika kulturer.

Det finns en språklig frenesi i Abdellah Taïas romaner, som han laddar med lika mycket erotisk utlevelse som våldsam död. Språket speglar innehållet, och i sin senast utgivna bok på svenska, Den som är värd att bli älskad, berättas historien om Ahmed, liksom författaren född i Marocko men bosatt i Paris.

Romanen består av fyra längre brev, och vi rör oss kronologiskt bakåt i tiden, från 2015 tillbaka till 1990, där han är tonåring. Breven visar i tur och ordning hur ens personlighet formas av de livsval man gör. I det brev Ahmed skriver till kärleken Emmanuel gör han så ett av sina mest ödesdigra val. I det sista brevet får vi äntligen veta varför han som vuxen ger ett så vilset känslokallt och förhärdat intryck.

Genom hela den här historien blir känslouttrycket hårt, och liknar ett öppet sår. Ahmeds frustration är påtaglig och försvarslös. Jag gillar det här, och kan ibland känna att det är det här som är romanens förtjänst, att den som ingen annan konstform kan lära hur man ska leva. Med nästan kuslig precision skriver Taïa inifrån kolonialmaktens franska, som han i breven hetsar mot med den underkuvades tendentiösa men rättmätiga trots. I kärlekshistoriens kroppslighet och sinnlighet finns en närvaro och energi som visar hur viktigt det är med ett hem, med ett språk, och inte minst att man är varsam med sina egna minnen.

Den har en dramatisk inledning, Anny Romands roman Tystnaden före skräcken. En vuxen kvinna söker upp sin far. Strax innan hon föddes separerade föräldrarna, och pappan har bildat ny familj på eget håll. Nu står hon i romanens inledning och ska ringa på dörren till den far som hon aldrig tidigare har träffat: tystnaden före skräcken.

Romanen berättar dels om mötet mellan den ängsliga dottern och fadern och dels om den unga modern, och de svårigheter hon mötte som ung mor. Men det blir inget riktigt möte med den far hon längtat efter så mycket, då han är sluten i sin egen värld, troligen på grund av demens. Så själva urladdningen saknas, och det viktiga blir i stället hennes mammas historia, framför allt i skildringen av de svårigheter hon stöter på som utvandrad kvinna från Armenien.

Romand berättar sin historia lågmält. Kvinnans temperament är mer präglat av sorg än ilska. Det blir också en roman om läsningens betydelse: inte som substitut, utan som nödvändighet för att livet ska bli fullbordat. Vad kvinnan saknar är det sista kapitlet i sin livsberättelse. Det må låta som en kliché om livets historia, men Romand ger den slitna framställningen viss lyster. Konventionellt skrivet, men ändå ganska raffinerat. 

Nioårige Ärtan lever med sin alkoholiserade mor, efter att pappan har sjappat. Efter att ha vådaskjutit henne till döds hamnar på barnhem. Där upptäcker han vänskap hos de andra barnen, i synnerhet flickan Camille. Hon plågas av sin elaka moster, som blir romanens enda elaka inslag. Desto snällare är personalen på barnhemmet, och polisen Raymond, som behandlar Ärtan som sin egen son. Därmed kan det trasiga lappas ihop, om än inte utan besvär.

Det här är en udda bok: ofta rolig, men förstås också lika sorglig. Allt är skildrat ur Ärtans storögda perspektiv, och det är gott om absurda inslag. Trots att romanen är stiliserad till max (den blev leranimerad film för två år sedan) är den fullt mänsklig, och det är lätt att tycka om Ärtan och hans kompisar, som när de i skidliften ser ett annat barn få alla sina knappar knäppta av en kvinna: den mamma de själva inte längre har i sina liv. Det är också en roman som visar att det går att göra komedi av allvarliga ämnen – men bara om hjärtat sitter på rätta stället.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/8 2018) 

Stå fast; Ta ställning för ett meningsfullt liv, Svend Brinkmann, översättning Ninni Holmqvist, Norstedts

Självhjälpsböckerna är inget nytt fenomen. Redan de gamla grekerna … Men det var ändå lite roligare på den tiden: inte lika egocentriskt som nu åtminstone. En som lackat ur på de positiva tongångarna är danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann, som skrivit en handfull böcker som kan ses som en reaktion på de populära böckerna som ska lära oss … tja, ta hand om oss själva, ungefär.

Ett par av hans böcker har översatts till svenska, och jag letade upp Stå fast (på svenska 2015) och Ta ställning för ett meningsfullt liv (på svenska 2017). Efter att ha läst Thomas Eriksons Omgiven av idioter kanske jag behövde det här som en motvikt. För det här är ändå ett alternativ, där Brinkmann försöker ge perspektiv och nyans till den ensidiga medicin som lanseras av populistiska böcker.

Det här är då en motståndsrörelse. Främst Stå fast är skriven i den andan, där Brinkmann med sardoniskt leende i mungipan leker Farbror Tvärtom. Hans metod innebär att man bejakar nejet, att man tillåter sig gnälla, och kort sagt att man slutar att känna efter så förbannat mycket. Brinkmann byter ut positivt tänkande mot negativt tänkande. Alltihop givetvis mycket tilltalande för den surgubbe jag varit sedan typ femårsåldern. Eller, som jag brukar säga när någon frågar om glaset är halvfullt eller halvtomt: jag ser inte ens glaset … 

Många av hans råd är lätta att ta till sig. Att ”stå fast” betyder att uppskatta sina rötter. ”Sitt still i båten”, minns jag var rådet jag fick som relativt ny lärare av den mest rutinerade, när det vankades oro på skolan. Det är faktiskt det bästa man kan göra: förr eller senare blir det ändå helt okej.  

Att tänka tvärtom kan vara det enda som räddar oss. En hel generation har ju blivit intutade att du har alla möjligheter, att alla dina drömmar kan förverkligas. Det är bara bluff. Med den antika stoicismen som mall går Brinkmann till storms mot den moderna uppfattningen att man ska satsa på sig själv, att man ska ”förverkliga” sig själv, och kanske också ”hitta” sig själv.

För en pessimist är det här som sagt enbart goda nyheter. En markant skillnad mellan Brinkmann och de charlataner som han invänder mot – Erikson är bara en av många – är att han utgår ifrån namngivna forskare, medan de lutar sig mot anonym forskning. Att säga att det därmed blir mer auktoritärt och trovärdigt är förstås en underdrift. Den typ av självhjälpsböcker som han kritiserar odlar en hejaklackskultur (fråga mig vad som händer om du kritiserar den). Brinkmann visar att positivismen leder till depression. För vad händer när man söker efter mening, och bara hittar tomhet?

Det som Brinkmann då predikar är balans: man kan inte förlita sig på en ensam teori, hur gullig eller attraktiv den än är. Han visar indirekt att det enda förhållningssättet är mångfald, att låna idéer från olika håll. Det blir eklektiskt, men så måste livet kanske levas.

Nu saknar inte Brinkmanns tankar brister. Ibland raljerar han, ibland är han motsägelsefull. Nåväl, inskärper han trotsigt, det ingår i konceptet: här är det tillåtet att tvivla, att vara skeptisk, och det ska finnas utrymme för paradoxer. Låt gå för det: det är ofta i paradoxerna sanningen frodas. Filosofin är tvivlandets konst.

Det visar han tydligt i Ta ställning för ett meningsfullt liv, som inte är lika polemiskt skriven. Där Stå fast utgick från sju behändiga pragmatiska råd är Ta ställning en guide som tar sitt avstamp i tio filosofiska begrepp, där varsin filosof med ett citat ger en ingång till en kortfattad diskussion. Eftersom han klagar på att det finns så få kvinnliga filosofer är jag lite besviken att han missar chansen att byta ut någon av gubbarna mot kanske Simone Weil eller Simone de Beauvoir.

I den här nyare boken kritiserar han vår instrumentella syn på allt: om allt görs i avsikten att det ska ha ett uttalat syfte, nyttan, och oftast att vara till gagn för oss själva, blir vi i slutändan bara besvikna. Hans motmedel är att förminska sig själv. Ja, hans väg går från självinsikt till självutsikt: det är inte inom dig svaren finns, utan i det yttre. (Här går han visserligen i polemik mot en av sina idoler, Marcus Aurelius, som anbefallde att man sökte svaren inom  sig själv …) Litteratur läser man för att lära sig tvivla.

Här blir Brinkmann mindre skojfrisk. Jag kan beklaga att analyserna är i grundaste laget, när han gör sina hastiga nedslag i ämnen som egentligen inte är lika självklara som han låter oss tro i sina presentationer. Hans begrepp, exempelvis Värdigheten, Sanningen, Ansvaret och Förlåtelsen är ju så svåra att de förtjänar varsin bok. I stället fungerar hans bok väl som en uppmuntran att själv läsa vidare: den som inte läst Nietzsche tidigare, borde skyndsamt ta sig an hans böcker efter att ha läst det här, och själv vill jag gärna börja läsa Derrida efter den här korta presentationen.

Det blir också väl opersonligt, väl neutralt. Tycker jag, tills han med ord och inga visor visar vad han tycker om samtida politikers försök att se individers värde endast i instrumentella termer, apropå en tidigare dansk regerings poängsättning av invandrare, utifrån saker som utbildningsnivå och språkkunskap: ”Människan är ingen resurs på samma sätt som olja eller järnmalm, som ska utnyttjas och optimeras så mycket som möjligt. Människan är en autonom varelse som besitter värdighet, och hon bör därför aldrig reduceras till att enbart bli ett medel, ett instrument eller en resurs.”