Sonetter, Lars Anders Johansson, Augusti

Det är en fin bok, Lars Anders Johanssons Sonetter, prålig och påkostad. Den innehåller totalt 154 stycken exempel på denna den svåraste av versformer. Språkligt blir det udda, när ett gammaldags tonfall ska samsas med nutida vulgariteter. Johanssons förord varnar för pekoral, en fälla han själv inte alltid lyckas undkomma. 

Innehållsmässigt kombineras enskilda sonetter med åtta kransar, den sonettform som ytterligare komplicerar tekniken. Det vill säga, femton dikter där den sista, ”kejsarsonetten”, bildas av inledningsordet från de föregående fjorton. En serie med sex mytiska kvinnoporträtt lyckas beskriva och ibland ge liv åt Lady Macbeth, Medea, Salome, Eurydike, med flera.

Visst drag av cirkuskonst kan inte undvikas, och även en del monotoni, med nödrim och nödlösningar. Givetvis också nostalgi: ”en doft från en förfluten värld och tid. / En doft av höga skyar, klara strömmar / då världen var vacker, vild och vid.” Även om ambitionen imponerar blir min slutsats: till vilken nytta?